Det finns inget dåligt väder ...

... det finns bara dåliga kläder, brukar man ju säga, och det stämmer för det mesta. Det blev aldrig någon storm här, men det snöade en del och blåste i alla fall lite. Vi tog alla hundarna med oss till Bodsjön som vanligt i fredags trots att vädret kanske inte var så roligt. Det är desto härligare efteråt, när man kan sätta sig framför braskaminen och det verkligen känns i både ansiktet och kroppen att man har varit ute. I lördags var det bättre väder - solen trängde undan snömolnen och vi gick en annan sväng än vår vanliga. Vi följde i stället ledarna längs Gimån, och det var snorhalt att gå på dem (vilket vi visste redan innan vi gick). Hundarna tyckte tydligen att det var spännande att balansera på ledarna i stället för att gå vid sidan av dem. Längs ledarna kan man bara gå i ett par kilometer, sedan är det en vanlig stig som man följer, som tur är. Promenaden tog ett par timmar.
"Blaze on the rocks"
Andra saker som har hänt: Jag verkade hovarna på Melody och Music idag, och Patrick köpte en stor och fin släpvagn häromdagen. Jazz pappa blev BIM för Bo Bengtsson på en stor utställning i Tyskland för ett par veckor sedan. Vi planerar för hämtningen av vår nytillskott (en hingst). Sebastians ena lag vann en hockeymatch i förmiddags, och tidigare i veckan blev han intervjuad i teve om gymnasievalet. Sedan minns jag inte om det hänt så mycket mer, bara det "gamla vanliga" som man gör varje dag men som tar så mycket tid utan att det känns som om man "gjort något" alls ...

It´s a white, white world ...

Eller "Stormen som aldrig kom". Men vitt på marken blev det åtminstone.

I stormens öga

Hos oss är det alldeles lugnt och stilla, men vi har läst att det blåser runtomkring oss. Vi har laddat med goda saker att äta och tagit in ved till braskaminen ifall vi nu skulle drabbas av strömavbrott. Jag har inget emot oväder, bara man är förberedd och vet vad de kan orsaka.

Det känns som om vi befinner oss i stormens öga på mer än ett sätt.

Som alla vet är det lugnt i dess mitt, där vi alltså befinner oss. Utanför oss rasar en storm, som sliter sönder och förstör det som kommer i närheten. Som tur är har vi byggt vårt hem och vår familj på solid grund som inte rasar sönder oavsett vindstyrkan runt oss. Dessutom är stormar förutsägbara, och varningar går alltid ut inför deras ankomst. Man vet dessutom ungefär hur länge de kommer att vara - ingen storm varar nämligen för evigt, utan de är tämligen kortvariga.

Jag och Patrick är inte förvånade längre över vad stormen runt oss gör. Vi tittar ut genom våra fönster mot omvärlden, suckar lite och ler. Att hon inte ger sig någon gång? Förstår hon inte hur hon gör bort sig - gång på gång? Alla andra ser det ju!

Nu är det färdigspårat för i år i och med att snön kommer. Den som vill läsa mer om reglerna för viltspår kan läsa regelverket på www.SKK.se, men jag ska se om jag har några andra bra länkar också för den som liksom jag vill börja träna sin hund själv. Nötblod köper man på vanliga matvaruaffärer, men klövar måste man nästan få tag i genom jägare. Kolla i bekantskapskretsen. Sedan behöver man en sele och en lina som är ungefär 8-10 meter lång. Lite kortfattat: Lämna hunden hemma. Lägg spåret 2-5 timmar innan ni ska spåra (gäller för anlagsprov). Trampa först upp en "lega" och droppa blod där. Vi tog en 0,5-liters petflaska och gjorde hål i korken. Sedan drar man klöven i ett snöre längs marken och droppar blod ungefär varannat steg; kanske lite oftare ibland och mer sällan ibland. Följ inte bara en stig, för då tror hunden att det bara är att springa längs den. Första gångerna räcker det med lite kortare spår, kanske 100 meter, och i spårets slut binder man fast klöven och ser till så att hunden förstår att det var den som var målet (beröm och låt hunden gnaga på klöven). På anlagsprovet är spåret ca 600 meter långt och innehåller bloduppehåll (ca 15 meter tror jag) och flera vinklar. Hunden ska spåra i normal promenadtakt - det får inte gå för fort. Man ska låta linan vara helt utsläppt och hålla i den ca 5 meter bakom hunden.

Lägg spåret på olika ställen och gör det olika långt. Svårighetsgraden ökar man på lite eftersom. Till och från spårets början och slut ska hunden gå i vanligt koppel, och man ska inte följa spåret tillbaka när hunden spårat klart. Om hunden inte förstår så får man peka på blodet och göra den intresserad av det. Klöven är mest intressant om den är lagom upptinad, och det är bra om hunden har fått upp intresset för den innan man börjar spåra. Låt den t.ex. gnaga på klöven innan så att den får känna att den är god. Jag la köttbullar under klöven också för de hundar som inte tyckte om den.

Om någon av er som läser detta ser att jag har gjort några fel så vore jag tacksam om ni berättar det för mig. Jag vill återigen betona att jag inte har gått någon kurs utan läst mig till det jag vet (och frågat bekanta också för den delen). På våra hundar har det i alla fall fungerat - återstår att se hur bra de spårar i vår ...

Smilla godkänd i anlagsprov!

Smilla blev alltså godkänd när hon gjorde anlagsprovet i viltspår idag för domaren Arne Grubb. Smilla var jätteduktig och visste exakt vad hon skulle göra trots att jag var nervös. Hon fick 42 av 42 poäng. De olika momenten med de bedömningar hon fick var följande:

Moment 1. Spårningsförmåga: Start och sträcka 1: Tar snabbt an spåret.
Vinkel 1: Klarar utan tvekan.
Sträcka 2: Klarar utan tvekan.
Vinkel 2: Klarar utan tvekan.
Sträcka 3: Klarar utan tvekan.
Vinkel 3: Klarar utan tvekan.
Sträcka 4 (med bloduppehåll): Klarar utan tvekan.
Vinkel 4: Klarar utan tvekan.
Sträcka 5: Klarar utan tvekan.
Spårslut: Klarar utan tvekan.
Erhållna poäng spårningsförmåga: 6 (=utmärkt) av 6

Moment 2. Arbetstempo: 6 (=lämpligt) av 6

Moment 3. Självständighet: Ej behövt ingripande eller hjälp.

Tid: 11 minuter

Därefter multiplicerades poängen för spårförmåga med 5, och poängen i arbetstempo med 2. Summan för Smilla blev alltså 42, vilket innebär full poäng.

Om hunden inte spårar perfekt kan de t.ex. få bedömningen "klarar med ringning", "mindre tappt", "långvarigt tappt", "osäkert/kryssande", "klarar ej".

Jag är så himla glad över att anlagsprovet är klart nu - särskilt med tanke på att jag är självlärd och enbart har läst in mig på reglerna via Internet. Det är naturligtvis smartare att gå en kurs för att lära sig själv först hur man ska göra innan man börjar träna sin hund, men det gick ju det här också. Vi åkte till Västernorrland för att göra anlagsprovet eftersom man inte får göra det efter den sista september i Jämtland medan man i Västernorrland håller på oktober månad ut. Detta pga att man inte får göra proven om det är snö. Det är synd att jag började så sent med spårningen; nu hann jag inte göra anlagsproven med de andra också utan det får vänta tills i vår. De flesta av domarna är nämligen jägare också, så på helgerna nu på hösten är det inte alltför lätt att få någon att ställa upp och döma.

Om Smilla tycker att det är lika roligt att spåra i vår också så kommer jag att delta i öppen klass med henne då. Hon älskar verkligen att spåra! Det var till och med en rätt bred bäck som hon var tvungen att hoppa över idag och inte ens det fick henne att släppa spåret. Det var lite halvkyligt också, ungefär nollgradigt, och dessutom dök det upp en ung schäferhane i skogen som domaren fick köra därifrån mitt uppe i spårningen (nej, hon brydde sig inte om hunden). En fet sork hann både hon och jag se bredvid spåret också. Smilla har ju fångat möss flera gånger, men nu engagerade hon sig inte i den eftersom hon var upptagen med något viktigare ...

Patrick kånkade runt på Philip i skogen efter Smilla, mig och domaren. Åh, vad 600 meter känns långt när det är "skarpt läge" eller vad man ska kalla det! Och vad liten klöven var, förresten. Vi har ju dragit runt med en halv älg i förhållande till den lilla kalvklöven som hon spårade upp idag. Tur att hon förstod att det var den hon skulle hitta ...

Nu ska jag göra upp massor av nya och spännande planer och mål inför nästa år!

Bara naturbilder ...

Hundarna tycker att det är spännande att klättra och balansera på stenblock och klippor, och de hoppar mer än gärna över nedfalla träd eller leker "herre på täppan" på allt möjligt (typ stenar och myrstackar). Modigast - eller kanske mest dumdristiga - är Smilla och Blaze, men hittills har det gått bra (peppar peppar).

Det är konstigt att snön har fallit så lokalt här den senaste veckan. Här finns det ingen snö alls, men bara några enstaka mil bort har det kommit en halvmeter. Jag känner inget behov av snö och kyla men barnen har börjat längta efter snön.

Så här dåliga blev bilderna vi tog

Lesson number one: Do NOT wear black clothes if you have a black dog.

Lesson number two: Keep your knees together ... ("Tulo mellan knäna!")

Lesson number three: Buy yourself a better camera, or learn how to use the one you already have.

But I am happy anyway! ;)

Vackra platser

En vacker plats för både människor och hundar ... Nej, ingen är med på bild.
Här är Gimån strax innan den når Bodsjön. Sedan fortsätter Gimån en bra bit till.

På varje ställe där jag bott finns det platser och människor som jag aldrig glömmer. Många av platserna har jag gått till åtskilliga gånger med hundarna eller ridit till när jag var yngre. I Umeå gillade jag området vid Nydalasjön. I Skede fastnade jag för promenadvägen mellan kanalen och ån samt den lilla skogsbilvägen som gick runt sjön, men jag gick ofta i skogarna runt Språtarp också. Här i Åhn är det området runt sjöarna och längs Gimån som jag tycker är finast.

Vi har varit trötta idag efter resan i helgen, men vi har fixat lite ute med hästarna och veden och dessutom gick vi till Bodsjön trots duggregnet. Det är rätt mysigt när det är dåligt väder också - särskilt när man kommer in efter att ha varit ute ett tag och man känner sig så där lagom vindpinad i ansiktet.

Tamara tog flera bilder på Jazz igår, och jag hoppas att någon av dem blir bra. Vår kamera tyckte inte att ljuset var tillräckligt bra inne i ridhuset, så våra egna bilder blev inte särskilt lyckade. Roliga att ha själv, förvisso, men inget att visa upp, tyvärr. Något som var kul igår var att det var flera "färgade" (svarta, svartvita eller blå) whippetar med och att de var så fina. BIM i babyklassen blev en svart tik från Macawe, och i klassen 6-9 månader var det två svartvita tikvalpar från Caramount. Jag ser fram emot att se hur Jazz utvecklas. Många whippetar är ju inte "färdiga" förrän de är uppåt tre år gamla, men jag hoppas att man redan till våren kan ana hur han kommer att se ut när han vuxit klart på bredden. Även Smilla kommer nog att bli lite kraftigare under vintern eftersom hon bara är tretton månader. Jag ska väga dem igen om några månader och se om det blir någon skillnad.

Ny BIS-placering för Jazz

Nu är vi hemkomna från helgens utställning i Stockholm, arrangerad av Svenska Vinthundklubben Östra avdelningen. Jag har lagt ut resultat och kritik för Smilla och Jazz på min nyhetssida.

Natten mellan fredag och lördag sov vi över hos Mai, som äger Smillas halvbror, Ch Adagio Greatest Love of All, samt Ch Samanthas Stanley Cash. (Tack igen, Mai! Det var jättesnällt!)

Jazz uppfödare, Tamara Howarth från Frankrike, hade åkt upp till Stockholm över helgen, och det var så trevligt att träffa henne igen. Jazz blev överlycklig över återseendet - det märktes så väl att han kände igen henne!

Vi träffade även Benita Stellberg (kennel Dark Night Eagles) som främst föder upp dobermann men även fransk bulldog, dvärgpinscher och whippet (hennes dotter har två whippetar). Vi har träffats förut vid något tillfälle och hade en hel del att prata om. Hon är bland annat mentalbeskrivare och har mycket erfarenhet inom bruksbiten. Man kanske ska göra en mentalbeskrivning även av uppfödarna i fortsättningen? =)

Utställningen ägde rum i Hågelby Ridhus, och det kändes rätt kyligt när man satt mer eller mindre stilla i så många timmar. Hursomhelst så gick det bra för våra hundar. Jazz blev BIR-valp och, efter många timmars väntan på finalerna, fyra i BIS-ringen. Smilla kom tvåa i sin klass med Hp. Domaren var mycket noggrann och dömde bra, tyckte jag. Det var egentligen bara placeringsordningen i bästa hanhundsklass som jag blev överraskad över. Tamara fick dessutom se Jazz halvsystrar (alla tre är efter hennes MultiCh Taraly Stairway-To-Heaven) vinna sina respektive klasser och bli BT-1 (Adagio Rosebud) och BT-2 (Adagio Just Whistle). Adagio Rosebud blev sedan även BIR och BIS-3. Philip var så duktig hela dagen men somnade till sist i Patricks famn, så vi skyndade oss hemåt i höstmörkret för att Philip skulle sova bort en del av hemresan.

Nu blir det uppehåll på utställningsfronten för vår del tills sent i vinter. Vi är mycket nöjda med årets utställningssäsongoch jag kommer att göra en summering av den senare i år. Under vintern ska jag passa på att träna hundarna på att ställa upp sig och stå stilla en längre stund, och de erfarenheter vi har fått under året ska jag försöka använda på bästa sätt inför nästa år.

Helgtripp

Imorgon ska vi åka iväg på en helgtripp tillsammans med Smilla och Jazz. Vi ska bland annat träffa några bekanta, däribland uppfödaren till Jazz (Tamara Howarth från Frankrike) samt ägaren till Smillas vackre kusin Ch Adagio Greatest Love of All (som Diva är lika förtjust i som vi är). De stora barnen har valt att stanna hemma eftersom det är hockeymatcher i helgen.

Idag kom den första snön - i mitten av oktober precis som vanligt här i Jämtland. Snön har inte lagt sig, utan snöflingorna tinar bort allteftersom de landar på marken - åtminstone där vi bor. Jag har hört att det ligger någon decimeter snö nu på andra ställen. Jag prövade ett täcke på Jazz nu i kväll och han tyckte inte att det var något konstigt alls att ha det på sig. Så länge som whippetar får springa fritt behöver de i regel inget täcke, utan det är mest vid koppelpromenader eller stillasittande/stående som de föredrar täcke.

Nu ska vi packa klart inför helgen och ladda batterierna till kameran ...

Höstpromenad

Vi gick en tvåtimmarspromenad med hundarna till Bodsjön i det vackra höstvädret idag. Vi följde en vandringsled en bit längs Gimån också, och hundarna tyckte att det var väldigt spännande att balansera på klippblock med lodräta väggar ned mot ån. Dessutom kom Blaze och Smilla på att de kunde springa nedför ett brant stup och Smilla blev alldeles till sig av glädje när hon lyckades ta sig uppför också där det var som brantast, så hon sprang uppför och nerför stupet flera gånger. Jag hade verkligen hjärtat i halsgropen där jag stod på kanten och såg hur hon gjorde - själv tycker jag inte om höga höjder. Blaze var tvungen att ta sig upp på ett mindre brant ställe, och de andra hundarna stod mest och stirrade på "galningarna".

Promenaden blev nog närmare en mil lång för oss (jag undrar hur långt hundarna sprang ...) men hundarna är vältränade och verkar inte det minsta trötta nu efteråt. Enligt prognosen ska det bli snö om någon dag. Suck. Men även vintern har ju sin tjusning. Jag hoppas det kommer att gå att åka skidor i skoterleden som går här i närheten.

Dagarna som gått

Smilla tittar efter de andra hundarna
Diva

Patrick, Smilla och Divas bak Jazz svans och Smilla

Bilderna här ovan och i inlägget nedan tog jag när vi gick till Bodsjön idag. Vi följde en annan stig en bit, och det är så fint där, tycker jag. Det ser nästan ut som om det är snö på marken, men det är det inte. Bilderna blev tyvärr inte bra, men det kanske går att föreställa sig hur det ser ut ...

Vi har flyttat på en massa saker nu i helgen: ved (med skottkärror ner till pannrummet), hösilagebalar (till Lightnings och Disketts hage; vi "puttade" upp åtta balar på släpvagnen och körde dem dit för att underlätta när det väl är snö) och hästgödsel (från vindskydden till gödselstacken). Vi var glada över att vi faktiskt har lite muskler; balarna väger ju en hel del.

Vi har dessutom gått till Bodsjön varje dag med hundarna. Det är ca 8 km fram och tillbaka dit vi gick idag, så det tar en stund att gå. Sebastian har gått en föreningsdomarutbildning inom hockeyn och får döma matcher nu. Igår var en kompis till oss på besök, och vi passade på att köra ett pass på gymmet tillsammans. Förresten: Grattis Micke W till tredjeplaceringen i bodybuilding-SM!

Blaze vid Bodsjön

... tycker jag

Att tycka om eller att tycka om ... Skillnaden är milsvid. Jag har åsikter om det mesta men har inte så mycket emot att ändra min åsikt om jag inser att jag hade fel. Ibland gillar jag inte när det är fråga om just tycke och smak, såsom när det gäller vinklar på hundar. Vad är den optimala vinkeln? Varför inte bestämma det en gång för alla och sedan ha det som utgångspunkt vid bedömning av hundar i stället för att domarna ska tycka att en hund har bra eller dåliga vinklar? Jag menar, 90 grader är ju alltid 90 grader. Detsamma gäller hundarnas storlek, såväl mankhöjd som längd i förhållande till mankhöjden. Vad är korrekta proportioner? Varför ska ögonmått anses vara bättre än en måttstock? På hästar mäter man såväl mankhöjd som skenbensmått utan att någon höjer på ögonbrynen. Då är det ju färdigtyckt om en hästs storlek och grovlek också ... Men jag tror att jag har skrivit om det här förut ...

Simon är med Patrick i Härnösand idag och imorgon. Patrick gör praktik på fängelset (riksanstalten) och Simon gör APU på bowlinghallen. Innan bowlinghallen öppnade fick Simon vara med på fängelset i ett par timmar, och det tyckte han var spännande. Han tyckte att det var bra på bowlinghallen också och han fick dessutom bowla i ett par timmar. Sent på eftermiddagen fick jag ett MMS, ett kort på Simon vid havet, precis när jag kom fram till Bodsjön med hundarna efter en jätteskön promenad i höstsolen. Jag skickade ett MMS tillbaka med en bild av mig med mössan neddragen till ögonbrynen och sjön i bakgrunden (Simon tyckte att jag inte var så snygg på bilden ...) Att Simon och Patrick stod vid havet samtidigt som jag stod på stranden vid Bodsjön kändes som en tanke. Alla i vår familj älskar att vara vid vatten och jag har svårt att tänka mig att bo långt ifrån havet, en sjö eller något annat vattendrag. Jag saknar mina promenader vid kanalen i Skede, men är nöjd över sjöutsikten som jag har både här hemma och på mitt kontor på skolan, även om utsikten är delvis skymd av löven på somrarna.

Vi eldar i braskaminen på kvällarna, och hundarna ligger på en mysig fäll framför den och bara njuter av värmen. Till och med Blaze! Annars tycker hon bäst om att vara ute, men hon vill väldigt gärna gå in i stallet också om hon får. Där finns nämligen katterna, som är de djur i världen som hon tycker mest om - näst efter sig själv. Tyvärr tycker hon om att tugga dem i pälsen också, så vi brukar inte låta dem umgås alltför närgånget. Katterna tror nämligen alla om gott ... Det är väl ungefär samma problem som vi människor ofta har och som gör oss så sårbara - detta att tro att alla vill oss väl och har goda avsikter. Jag hoppas att i alla fall katterna lär sig med tiden.

Mitt i prick!

Det är lustigt vad en viss person kände sig utpekad apropå det jag skrev i mitt förra inlägg ... Jaja, nu har ju i alla fall en person avslöjat sig själv.

Vad är värst: män som sparkar en gång på en trasig gräsklippare eller män som sparkar på sin fru - dessutom med barn närvarande? Patrick tillhör den första kategorin. Vem tillhör den andra kategorin? Genom detta vill jag inte peka ut någon enskild person. Vad som sker innanför andras dörrar och bakom neddragna rullgardiner struntar jag faktiskt i så länge inte barn blir drabbade.

Nu till något annat. Ett tips till dig som ska sälja eller köpa hundar, hästar, bilar osv: Personers eventuella betalningsanmärkningar kan man ta reda på via kronofogdemyndigheten. Det kan vara av intresse om man ska sälja något på avbetalning - men det kan också ge en fingervisning om personens ekonomi. Har personen verkligen råd att ha en till hund/häst? Och vad händer om man hamnar i en tvist med en person som redan har skulder upp över öronen?

Brott som folk är dömda för de senaste åren får man reda på via den tingsrätt där personen är dömd (såvida det inte var länge sedan som personen dömdes). Domar är nämligen offentliga så fort de vunnit laga kraft. I vissa fall behöver man veta personens personnummer, men ofta räcker det med namnet. Tyvärr får man inte reda på misstänkta brott som ännu är under utredning och som de flesta vet tar det i många fall ganska lång tid innan fall går upp i rätten.

Som alla vet vid det här laget finns det ett antal bedragare i det här landet, och man ska förstås göra det man kan för att slippa ha med dessa att göra. Personer som är ärliga har ju inget att förlora på att granskas, eller hur? Det tar bara någon minut att ringa ett telefonsamtal och det kan bespara dig många framtida bekymmer ...

Spårning med Smilla

Jag la ett spår på ca 500 m idag och spårade med bara en hund, Smilla, eftersom det blir mörkt så tidigt här nu. Hon var superduktig och visste precis vad hon skulle göra. Sedan hjälpte hon mig så gott hon kunde med att bära klöven tillbaka till bilen. Nu tror jag att jag ska låta bli att spåra med henne i ett par veckor; jag vet inte om det finns risk för att en hund kan börja "fuska" genom att gissa eller gena till slut precis som inom lure coursing - det som kallas "course wise". Tur att jag har ett gäng till att träna!

Jag hoppas att alla vet att man kan kolla hundarnas resultat inom utställning, lydnad, MH osv via SKK:s hunddata. Där kan man t.ex. se att vissa människors skryt bara är just skryt. Trist men förväntat, kanske. Synd att inte obduktionsprotokollen/dödsorsaken på hundar som dör alltför unga läggs ut där också, men Sverige är ett litet land och allt sprids fort. Att verkligen orsaka sin egen hunds död borde fasiken resultera i hundhållningsförbud ...

Oktobersöndag

Jag verkade hovarna på Morris, Skyline, Love Story och Sunny i morse. Sedan ledde jag fölen en stund på gårdsplanen. Love Story protesterade lite de första minuterna men fann sig sedan i situationen och följde snällt med och tittade på Diskett och Lightning. Sunny var snäll hela tiden. Hästarna tappar sommarpälsen för fullt så jag borstade alla hästarna i stohagen och klippte svansarna lite kortare på dem eftersom det ändå är slut på insekter. Just detta att insekterna är borta är väl den enda fördelen med hösten, i mitt tycke.

Det har regnat stundvis idag, men jag la ändå ett spår och spårade med Smilla, Jazz och Blaze. Det var rätt svårt på ett ställe men de lyckades klura ut var spåret gick, och ingen av dem hade något emot vare sig diken eller "surhål" i jakten på klöven. När vi kom hem efter att den sista hunden spårat så lät jag hundarna gnaga på klöven och gick sedan runt huset med den med hundarna i släptåg; de drog och bet i klöven och peppade varandra att "döda" den. Det verkar som om de börjat förstå vitsen med klövar till sist. Nu ligger de och sover så snällt.

Simon och Sebastian har spelat sina första hockeymatcher idag. Det gick bra och bådas lag vann sina respektive matcher.

Ringrapport

Ringrapport från idag - om än långt ifrån fullständig ... Vi hade bara med oss Smilla på den internationella utställningen i Sundsvall idag. Det var 41 anmälda whippetar. I juniorklassen var det sju deltagande tikar och Smilla kom trea. Domare var Tuula Plathan från Finland. Kritik: "A nice bitch to go over on the table. But when she moves she tends to lose her line a bit. Good length on the head, needs to develop in the front. Good hindlegs with low hocks." Etta kom Tappinskis Babe You Are Pretty, tvåa Play A While Shepherd Neame, fyra Adagio On The Riviera, femma tror jag var en tik från Albicans och sexa en tik från Tappinskis. Jag köpte ingen katalog eftersom jag inte hade några "lösa" pengar med mig, bara kort - så jag reserverar mig för fel och felstavningar. Grattis till dagens vinnare!

Smilla uppförde sig bra, men hon har en förmåga att försöka nosa på marken om hon har tillfälle, och det är nog då hon "tappar linjen", precis som domaren påpekade. Det är svårt att själv lyckas se hur hunden man visar ser ut i ringen. Jag ska be Patrick att filma nästa gång. Det svåraste med att ställa ut whippetar är egentligen att konkurrensen är så pass hård - inte bara för att det är många som deltar, utan även för att de flesta whippetar faktiskt ligger ganska nära rasstandarden. Det är ju betydligt svårare att få fram champions inom sådana raser än inom raser som har relativt få deltagande hundar på utställningarna - men det är det ju lätt att räkna ut, eller hur =)

Om det regnar så här imorgon också kommer jag inte att lägga något spår, utan då blir det bara en vanlig skogspromenad i stället.

Jazz och Java

Puss på dig! Jazz tycker att Java (Sommarhagens Corals & Pearls) är söt. Det tycker vi också.
Jazz. Tyvärr ville han inte stå jämnt på alla fyra. Och så får jag ju nästan be om ursäkt för bakgrunden ...

Foton: Maria Groth

Sebastian ska vara hos en tjej i Östersund i helgen, och Simon har en kompis här som ska sova över. Det är full fart hela tiden! Imorgon ska jag, Patrick, Philip, Felix och Smilla till Sundsvall. Jag hoppas att vi hinner shoppa lite kläder ... Det är så fruktansvärt tråkigt att göra det nu för tiden; vet inte varför, egentligen. Någon gång i tiden tyckte jag ju att det var rätt roligt ... Nu är det roligare att köpa kläder till barnen och onödiga saker till hästarna och hundarna.

Hundarna blir så lyckliga när de förstår att vi ska åka bil, eftersom vi gör det en bit innan vi släpper dem lösa i skogen. Smilla och Diva vet dock när det är dags för utställning, för då har vi dem i buren i bilen. Annars är de lösa. Jag kan inte påstå att de älskar utställningar, men de verkar ändå tycka att det är rätt okej, för då får de träffa nya hundar och äta köttbullar. Att stå och trava inne i ringen verkar de tycka är rätt onödigt ... På den förra utställningen hoppade Smilla upp på bordet i sekretariatet (ooops!) för hon trodde att det var utställningsbordet. Hon tyckte nog att jag var snål som lyfte ner henne utan några köttbullar.

Shall I compare thee ...

Shall I compare thee to a summer's day?

Thou art more lovely and more temperate:

Rough winds do shake the darling buds of May,

And summer's lease hath all too short a date:

Sometime too hot the eye of heaven shines,

And often is his gold complexion dimmed,

And every fair from fair sometime declines,

By chance, or nature's changing course untrimmed:

But thy eternal summer shall not fade,

Nor lose possession of that fair thou ow'st,

Nor shall death brag thou wand'rest in his shade,

When in eternal lines to time thou grow'st,

So long as men can breathe or eyes can see,

So long lives this, and this gives life to thee.

Sonnet 18 by Shakespeare

Skyborne Midnight Sun, "Sunny"

På eftermiddagen idag hade Philip tid hos läkaren, som bestämde att Philip ska remitteras till sjukhuset i Östersund eftersom han måste opereras. Det är nästan tur ändå att han är så liten (tre år) att han inte kommer att oroa sig inför operationen - det räcker med att vi andra kommer att göra det. Usch.

Felix har börjat spela innebandy så nu är det skjutsning till och från träningarna för alla de tre "stora" barnen som gäller - och för det mesta är det flera olika träningstider att hålla reda på varje kväll. Idag hann jag precis äta middag (skitäcklig lax som hundarna förbarmade sig över eftersom ingen av oss tvåbenta tyckte om den) och tippa in en ny bal i en av hagarna (med hjälp av Sebastian och Simon) medan Felix tränade. Sedan var jag en jättedålig mamma och köpte godis och gott pålägg till tunnbrödet som vi åt under kvällen eftersom ingen hade blivit mätt av maten. Och jag som brukar försöka förmå alla ungdomar runt om mig att leva någorlunda sunt ... Jag brukar få mig några välförtjänta pikar av eleverna jag träffar på affären emellanåt - men jag försöker i alla fall hinna med att träna. (Räcker det som ursäkt?)

Nytt spår!

Sunny t.v. håller på att tappa sin ljusa päls och är ganska mycket mörkare under den. Det blir kul att se vilken färg hon får till sist. Svettfux kanske.
Love Story har en otroligt vacker fuxfärg samt ljus man och svans. Sött, tycker jag.

Vi lade ett ca 600 meter långt och ganska svårt viltspår idag och sedan spårade vi med Smilla, Jazz och Blaze. Smilla löste alla problem själv, även om hon stod och funderade en liten stund på två ställen. Jazz hjälpte jag igång (i kanske femton meter), för han förstod inte att han fick gå så långt före mig, men sedan klarade han hela spåret själv. På ett ställe, vid ett omkullfallet träd som han var tvungen att hoppa över, stod han och tvekade en halv minut, men sedan insåg han vad som förväntades av honom. Blaze var lite vimsig idag; spåret var egentligen lite för långt och svårt för en valp - men med lite hjälp lyckades även hon klara av att fullfölja hela spåret. Jag vet inte hur mycket eller lite man ska hjälpa till om hunden går fel, så jag stannade bara och släppte ut linan lite längre och väntade tills hon letade sig tillbaka till spåret igen.

Diva och Alva fick inte spåra idag. Det tog så lång tid att gå med varje hund eftersom det var en bit till och från spåret så jag var rätt trött efter tre hundar. Dessutom är det nog inte så smart att spåra med flera hundar i samma spår, tror jag, för det blir så himla mycket lukter överallt för de sista stackarna. Hundarna verkar i alla fall tycka att det är roligt.