Boy 6

Boy 6

The boys 4 days old

Boy 1
Boy 2
Boy 3
Boy 4
Boy 5

The girls 3 days old

Girl 1
Girl 2
Girl 3 together with a tail ...
All the girls together, number 3 (hiding) ,1 and 2
The girls again

En snabbis ...

Hinner inte uppdatera med nya bilder idag eftersom det är en hel del att göra, som ni nog förstår ... Såväl valparna som mamman (Diva) mår i alla fall bra. Jazz och Smilla gör sig ett ärende till valphagen emellanåt, men Diva tycker att de är fullständigt överflödiga ... Jag undrar om hon minns hur hon själv, som sjumånadersvalp, stod och tittade på Alvas valpar utan att Alva sa ett knyst om det?

Valphagen är på övervåningen och de andra hundarna bor på undervåningen så att Diva får lugn och ro. Det svåraste är att hålla barnen (särskilt Philip) från att mer eller mindre bosätta sig i valphagen ... Det är nästan tur att det är jul och en massa nya saker att sysselsätta sig med och gäster att umgås med! Indra är också helt fascinerad av valparna, men med en fyramånadersbäbis gripklor till händer så får hon bara stryka på valparna med hjälp av någon vuxen - och inte särskilt ofta heller (även om Diva tydligen inte inser vilken fara som en människobäbis skulle kunna utgöra för hennes egna bäbisar).

Julen har varit precis så bra som jularna alltid är, och alla är nöjda och glada. Indra blev inte ett dugg rädd för tomten, trots att han till och med hade en zombimask innanför tomtemasken som extra förklädnad ... Hihi! (Philip tror för övrigt fortfarande på tomten ... Han såg lite konfunderad ut när den här zombitomten dök upp, men har inte kommenterat det än.) Jag tänker inte trötta ut er med detaljer om maträtter osv, utan hoppas bara att julen varit bra för alla er andra också! Tack också för alla gratulationer! Välkomna tillbaka (kanske imorgon?) för nya valpbilder!

Valpbilder

Philip med "svartingarna". Hanen till vänster, tiken till höger.
Några av de röda. De är ganska lika varandra ...
Också en av de röda.

Jag återkommer med fler bilder men tror inte jag hinner de närmsta dagarna. Jag vill samtidigt passa på att önska er alla en riktigt God Jul!

Färdigvalpat, tror jag

Summering av dagens valpning: Allt har gått bra, valpningen gick lätt och Diva är en duktig mamma.

Det blev 6+3, fem röda hanar och en svart hane; två röda tikar (eventuellt är en beige) och en svart tik. Alla har bläs, vita strumpor, mer eller mindre vitt på kragen och vit svansspets.

Den första valpen kom kl. 9.45 och den sista 13.55.

Återkommer med bilder på de nyfödda.

Nu! Uppdaterat kl. 13.30

Valpningen har satt igång! Allt har gått bra hittills; en röd tik med svart mask och vita tecken samt en svart hane med vita tecken ... Blir spännande att se resten! De två som kommit är jämnt och fint tecknade med bläs, krage, vita strumpor osv.

Återkommer med mer information och bilder under dagen.

Uppdaterat kl. 12.36:

Kl. 11.57 föddes en svart tik, kl. 12.10 en röd hane och kl. 12.31 ytterligare en röd hane. Alla med ungefär likadana tecken, men den sista hanen har en stor vit fläck på korset.

Sammanlagt hittills två tikar (en röd, en svart) och tre hanar (tre röda, en svart). Är lite osäker på om någon av de röda egentligen är beige ... Men det syns väl framöver.

Jag tror att det är fler valpar på gång nu!

Uppdaterat kl. 12.50: röd hane med vita tecken föddes kl. 12.45.

Uppdaterat kl. 13.00: röd (ljusare, kanske beige) tik föddes kl. 12.55.

Uppdaterat kl. 13.30: röd hane med bruten bläs föddes kl. 13.11
En till på väg ...

Diva tisdag 18/12

Nu börjar det märkas att Diva är i slutet av dräktigheten. Hon vill helst ligga, och hon tittar ofta på sin stora mage där valparna rumsterar om.

Jag vill passa på att tacka för alla vackra julkort som vi fått! Själv har jag inte hunnit göra något; får se om det blir någon tid över före jul ...

Och ikväll firar vi tomten! =)

Två veckor kvar

Diva 10 december, ungefär två veckor kvar av dräktigheten; tyvärr en rätt dålig bild. Hur många valpar tror ni det är? Själv gissar jag på sex. Större än så här var inte Alvas mage dagen hon valpade, och då var det just sex valpar. Diva är dock mycket kraftigare än Alva, och dessutom lite fetare. Diva är hungrig som en varg nu, och för en vecka sedan hoppade hon upp på spisen och tog sig ett smakprov av en sockerkaka. Första gången någonsin som hon gjort något otillåtet! Får väl skylla det på att hon har "cravings" (sådana där begär som gravida kvinnor kan ha ...). Hihi!

Igår gjorde jag och barnen pepparkakshus som vi ska garnera idag. Sedan återstår det att se om vi kan lyckas låta bli att äta på dem tills julen är över. Inte för att det är särskilt gott med pepparkakshus, men de ser ju goda ut, i alla fall. Senare idag måste jag och Simon baka lussekatter, för de ska säljas på A-lagsmatchen på fredag. Suck och stön! Det är egentligen inte så värst jobbigt att baka lussekatter, men tänk att vara tvungen att ge bort dem när de väl är klara ... Nu får jag väl nästan skämmas, men sanningen är att jag inte är någon präktig bullbakande mamma med rutigt förkläde som alltid har färskjäst hemma och en bulldeg på jäsning. Därför föregås alltid vetebrödsbakande av ett visst mått av gruvande innan jag väl sätter igång ... Fast jag äter gärna upp det som bakats sedan, oavsett resultat - hos oss ratas minsann ingenting som kan liknas vid kakor eller bullar! Konstigt nog är alla i familjen lagom tjocka, men det beror kanske på att vi äter någorlunda nyttigt till vardags.

Det har blivit lite kallare här nu, och den enda av hundarna som tycker att det är lika roligt att vara ute ändå är Jazz. Tikarna springer snabbt iväg och uträttar sina behov, sedan sitter de huttrande vid dörren och vill in igen. De följer till och med in i pannrummet nu när jag ska elda; där är det nämligen rätt varmt. Jazz tycker att det är roligt att följa med när jag släpper ut Jarrah också. Jarrah verkar tycka att det är okej att gå själv i en hage. Han gör sig ingen brådska när jag ska ta in honom på kvällen heller, trots att han får havre när han kommer in. Visst, han kommer när jag ropar, men det går snabbast om jag går honom till mötes. Han är en ganska försynt liten häst, inte bufflig eller bråkig på något vis trots att han är hingst.

Philip pratade om den röda (och döda) kattungen Findus häromdagen, om hur själen åkt ut från kroppen och upp till himlen medan skelettet ligger kvar i jorden. Läste ni att det var en olycka i Ljusdal förra veckan då en sjuårig pojke omkom när han hamnade under skolbussen? Jag tyckte att det var så himla tragiskt och berättade det för barnen, och så läste jag högt från en artikel där det bland annat stod att pojken tyckte så mycket om katter. Så sa jag till Philip att nu kan Findus leka med den pojken, men Philip trodde att kattungen kanske skulle vara rädd för pojken eftersom de inte kände varandra. Sedan frågade Philip om det var någon kattmamma som hade dött, och jag berättade att när jag var liten hade vi en kattmamma som dog (fast hon försvann spårlöst, vi vet inte vad som hände med henne), och då blev Philip glad över tanken på att Findus var hos vår gamla kattmamma där uppe i himlen. Trots att jag inte är religiös så förstår jag ändå varför människor i alla kulturer har "uppfunnit" egna gudar och teorier kring vad som händer efter döden. Man måste liksom ha någonting att trösta sig med, för att det bara ska ta slut vill nog knappast någon ...

Har jag skrivit vår nya hemsidesadress, apropå ingenting? Den är http://www.skybornewhippet.tk/, och jag bytte för att jag plötsligt skulle betala nästan 2000 kr för att få behålla vår gamla adress, som ju egentligen är en gratisadress. Lite dåligt tyckte jag faktiskt det var, särskilt eftersom adressen plötsligt bara upphörde fungera. Det tar ju rätt lång tid att få ut adressen till alla människor som kan tänkas vilja besöka hemsidan också, och särskilt olämpligt är det nu när vi väntar valpar. Jaja, i det stora hela är det ju en petitess.

Utmanad igen!

Denna gång är det Jazz som har blivit utmanad av Kairo (http://home.swipnet.se/whipps/ ). Det är samma utmaning som Smilla fick förra veckan, och den går ut på att man ska berätta sex ovanliga eller speciella saker om sig själv. Okej, då kör vi:

1. Jazz är en fransman som jag hämtade till Sverige när han var knappt tre månader gammal. Han acklimatiserade sig mycket snabbt, men det tog tid innan han började lyssna på annat än franska ... Alltså, jag lovar, han struntade fullkomligt i när jag pratade med honom på svenska, men direkt jag övergick till franska eller pratade svenska med fransk accent blev han överlycklig!

2. Han är svart, vilket är en förhållandevis ovanlig whippetfärg. Därför hoppas jag såklart att några av hans valpar också blir svarta. Åtminstone en ... Jag är egentligen inte intresserad av färgavel, utan anser att en hunds mentala och exteriöra kvalitéer är viktigare, men om de delarna är bra så har jag inget emot att hunden dessutom får en ovanlig färg ... Att whippetar får ha vilken färg som helst gör att man inte heller behöver välja bort någon hund på grund av färgen, vilket jag tycker är bra.

3. Jag har aldrig tidigare haft någon hund som varit så intresserad av att bära saker i munnen. Det är allt ifrån vedträn till leksaker. Smilla känner till denna "svaghet", så när de är ute hämtar hon ofta något som hon visar upp för Jazz, och så springer hon retfullt iväg och han bara måste förstås springa efter för att ta just den saken som hon har. Dessvärre är hon fortfarande lite för snabb i svängarna för honom ... Han lyckas aldrig ta ifrån henne grejorna, men tydligen lever han på hoppet!

4. Jazz är, liksom många andra whippetar, lite av en rasist. Som tur är, är det bara vissa hundar han ogillar, till exempel afghaner som ju har lugg som hänger ner framför ögonen. Och dessutom är han egentligen en fredlig hund, så han voffar bara till en gång och spänner ögonen lite extra i den andra hunden, sedan är det bra.

5. Jazz gillar gul snö ... Att äta, alltså. Äckligt, tycker jag!

6. Jazz är ofta rätt klantig. Han tar till exempel sats och hoppar uppför bron så att han glider in i dörren eller väggen, inte bara en gång utan massor av gånger. Håller man upp dörren och ropar in honom kommer han flygande i 120 knyck och glider rätt genom hallen tills det tar stopp mot någonting ... Han verkar inte lära sig av sina misstag heller, eller också tycker han att själva hoppandet är så roligt att det är värt lite sveda och värk. Han påminner mig väldigt mycket om pojkar i lågstadieåldern som leker herre på täppan och snöbollskrig trots att det alltid blir någon som gör illa sig ... Hittills har Jazz i alla fall klarat sig undan några värre skador. Någon liten sträckning och ett kort jack i sidan efter en kvist, det är allt. Och jag brukar trösta mig med att han inte är så gammal än; han fyller två år i februari.

---------------------------

Idag har jag bakat pepparkakor med barnen. Förra veckan lagade Felix och Philip en jättegod gulaschsoppa nästan helt själva (jag hjälpte bara till med den sista kryddningen), och imorgon tror jag att de ska få lära sig att göra korv stroganoff (fast jag har en egen variant av den). Det är tacksamt att laga mat med barn, för de tycker att det är så roligt. Själv är jag egentligen helt ointresserad av mat, så jag hoppas att de inte ärver detta av mig. Det är ju trots allt ett antal måltider man måste laga till under årens lopp ...

För några dagar sedan tyckte jag att Smilla såg så ruggig ut och dessutom ovillig att röra sig. Jag är rädd att någon av mina tikar ska drabbas av pyometra, så jag åkte in med henne till djursjukhuset så att veterinären fick kolla igenom henne. Veterinären klämde och kände, böjde och tog prover. Allting var bra, inklusive blodprovet, så jag antar att hon helt enkelt hade träningsvärk av att hon sprungit som en galning i djupsnön dagarna innan. 1350 kronor kostade det, men jag slapp i alla fall ligga sömnlös och oroa mig. (Fast kanske hade jag kunnat vänta en dag med att åka in, för det hade ju blivit billigare ... Och lite pinsamt var det att stå och räkna upp symptomen jag tyckte mig ha sett, när Smilla såg så himla frisk och pigg ut direkt när vi kom innanför dörrarna på djursjukhuset.)

Divas dräktighet fortskrider fortfarande helt normalt. Hon ser nästan oförskämt pigg och opåverkad ut om man jämför med hur jag kände mig nu i somras! Jag ska ta nya bilder av henne imorgon om jag kommer ihåg.

Jag har bytt hage till några av hästarna, så nu går Jarrah själv och alla de andra går tillsammans. Det fungerar bara bra. Kanske får Magi gå med honom längre fram i vinter. Fast jag borde ju annonsera ut honom; han är redan sex månader gammal ... Ack ja, någon försäljare är jag ju inte.

Utmaning

Smilla har blivit utmanad av Fendi (www.sommarhagens.se). Utmaningen går ut på att man ska berätta sex ovanliga eller speciella saker om sig själv och sedan skicka utmaningen vidare till sex andra hundar. Jag antar i alla fall den första delen av utmaningen, så får vi se sedan om jag kan komma på sex andra hundar som inte redan har blivit utmanade av någon annan ...

1. Smilla är whippetvärldens svar på Patrik Sjöberg (när han enbart var känd som höjdhoppare, vill säga)! Hon var den i kullen som var snabbast med att hoppa över valphagen, och hon studsar enkelt över 160 cm från stillastående. Högre har jag inte testat, men jag kan tänka mig att hon skulle klara uppåt två meter om hon hade lust ...

2. Smilla är livrädd för hästar efter att ha blivit sparkad som valp, och det skulle inte falla henne in att gå in i hagarna eller boxarna. Före sparken for hon runt som ett torrt skinn runt hästarnas ben, så det kanske var tur att hon blev skrämd.

3. Smilla är en riktig mattehund. Detta syns tydligast på utställningarna, för när jag ska in i ringen med någon annan hund så försöker hon komma lös för att springa efter mig. Dessutom låter hon! Fast jag har faktiskt inte klurat ut om det är så att hon lärt sig att det är roligt att vara inne i ringen med matte, för då får man kladdiga köttbullar (till domarnas fasa ... när man ska skaka hand), eftersom hon aldrig gör så annars. Hon är snäll att lämna hemma osv.

4. Näst efter matte är det barn som är Smillas favoriter. Hon har aldrig någonsin vare sig morrat eller sagt ifrån på något annat sätt (eller gått undan) när barnen lekt med henne - inte ens när det egentligen varit befogat ... Hon älskar dem förbehållslöst, och det har alltid varit jag som fått sätta gränserna för lekarna.

5. Smilla fullkomligt avskyr att gå ut när det är dåligt väder. Då stretchar hon i evigheter i hallen tills jag får fösa ut henne. Detta är väl ett ganska typiskt whippetbeteende, men lite lustigt ser det i alla fall ut.

6. Smilla har ett väldigt lustigt sätt att springa när hon leker. Hon har liksom framtassarna för högt upp när hon galopperar ... Ungefär som småvalpar kan ha, men Smilla är ändå över två år gammal. Fast hon är faktiskt fortfarande lika barnslig som en liten valp, så det kanske har med det att göra ... Jag undrar när vinthundsvärdigheten kommer?

Dräktig!

Idag har det gått fyra veckor sedan den förra bilden av Diva. Nu syns det klart och tydligt att hon har valpar i magen. Beräknad nedkomst runt jul ...
Barnen tycker att det är minst lika spännande som jag. Diva tycker mest att det är varmt, i varje fall framför braskaminen.
Åsså Indra ...

Snö!

Snö har det kommit i ganska stora mängder den senaste veckan, så för att slippa ägna onödig tid åt snöskottning har vi nu köpt en snöslunga, en Stiga. Ingen av oss har några kunskaper när det gäller snöslungor, vilket gör att det känns lite lagom spännande när vi ska starta den i kväll ...

Nu kan man tydligt se att Diva är dräktig! Hon har fått rätt stora "tuttar", och uppifrån sett är hon bredare än vanligt. Däremot kan man inte märka något på henne i övrigt, ingen humörförändring och hon äter som vanligt. Jag hoppas dräktigheten kommer att fortlöpa smidigt för henne. Jag har ju utlovat nya bilder på henne, men vi har inte hunnit ta några ännu.

Det har inte varit så mycket fart på min blogg på sistone på grund av att jag har fullt upp med Indra och alla andra familjemedlemmar som med all rätt kräver sin beskärda del av min vakna (och sovande!) tid. Dessutom är det lite krångligt att skriva med Indra i knäet; jag är van att använda båda händerna, och det tar så lång tid att skriva med enbart den ena handen. Jag hoppas det blir lättare framöver vintern. Desto mer fart är det på en annan blogg: http://my.opera.com/Galjar/blog/ . Egentligen behöver man veta bakgrunden för att förstå vad det hela handlar om, men lite kortfattat så är den skriven av Madeleine, som äger dobermanntiken "Lina", och efter ett inlägg om avel/inavel hettade det till ordentligt. Jag har inte frågat om lov att lägga ut länken, men hoppas ändå att det är okej ... Bloggen handlar vanligtvis om Madeleines vardag med sin hund som hon tränar liksök med, och jag brukar läsa denna blogg för att den är rolig och välskriven, och man kan verkligen se hur de utvecklas tillsammans.

Trevlig helg på er allihop! Nu ska vi köra snöslunga! (Och äta godis efteråt ... )

Dopet

Dop av Philip och Indra

Vi lyckades fånga alla barnen på en och samma bild - även om de inte tittade åt samma håll samtidigt.
Patrick och Indra

Dopet blev en mycket lyckad fest som började redan i fredags och varade i princip ända tills vi åkte hem mitt på dagen idag, söndag. Det är förstås människorna som gör festen, och vi har tur som har så många underbara människor omkring oss. Detta blev ett minne för livet, tillsammans med de vackra doppresenterna! Tack igen, alla ni som firade med oss!

Kort uppdatering

Nu är det mesta ordnat inför lördagens dop ... Bara lite småfix kvar som man inte kan göra förrän samma dag, såsom att hämta ut tårtorna. Det känns lite smånervöst inför själva dopet, trots att det ju inte är första gången som vi döper barn. Sebastian döptes i vackra Frösö kyrka, och mitt starkaste minne från det dopet är att jag var rädd att han skulle gråta och "förstöra" dopet för en annan familj som döpte sin flicka samtidigt; en av deras släktingar skulle dessutom filma. Alla våra barn har varit flitiga småätare de första månaderna, och jag tror nästan att Sebastian var den som åt allra oftast. Före dopet pratade jag med prästen om min farhåga att han skulle bli ledsen och vilja äta, och då sa prästen att hon inte hade några problem med att jag ammade i kyrkan; hon hade minsann till och med varit med om en kvinna som suttit och ammat under en högmässa. Och vad tror ni hände? Jo, Sebastian var tyst till en början men blev till slut trött och less, och det enda sättet att få honom tyst var att amma ... (Barnskrik blir nämligen väldigt gälla i kyrkan!) Så det gjorde jag när vi satt där framme inför alla människor, under själva dopet ... Jag hoppas att ingen från den andra familjen tog illa upp! Prästen sa inte ett ord om det efteråt, men hon fick ju i alla fall något nytt att berätta inför kommande dop. Jag tycker förövrigt att det är superlöjligt att vissa människor blir sura när man ammar sitt spädbarn offentligt. Det är ju inte precis så att man är ute efter att blotta sig!

Idag blev Patrick klar med sin larmchefsutbildning. Det är roligt att samla på sig så många kurser och utbildningar som möjligt, tycker både han och jag. Jag har också funderingar på att läsa lite fler högskolekurser och kanske doktorera så småningom; i engelska har jag ju redan läst D-kursen. Men de planerna får nog vänta tills de minsta barnen har blivit lite större. Just nu har jag fullt upp med att "bara" vara mamma!

Jag ska försöka uppdatera med nya bilder på Diva framåt början av nästa vecka. Hon ser likadan ut som vanligt, så det är inte så mycket nytt att visa upp, egentligen, och jag är ju fortfarande inte hundra procent säker på att hon verkligen är dräktig. Morris är däremot garanterat dräktig! Jättestor mage har hon redan! (Morris är vårt stamsto, welsh mountain, och världens gulligaste på alla sätt och vis.)

Söndag

Men det innebär inte någon vilodag för oss. Jag har verkat hovarna på Morris, Magi och Jarrah samt lett Magi. Sedan har vi tränat; Sebastian "persade" (slog personligt rekord) i bänkpress igen och nu är han starkare än mig ... Tusan också! Nu gäller det att träna på! Felix har varit ute nästan hela dagen - tolkat med slalomskidorna efter skotern och lekt i snön - och sedan hade han hockeyträning. Nu ligger han på golvet brevid braskaminen och ritar en påminnelse till oss att hämta ut crossdäcket imorgon; det är inlämnat pga punktering. Han är jätteduktig på att rita.

Det var plusgrader och regnade igår, så när det blev minusgrader idag blev det vasst för hundarnas tassar, vilket gjorde att de inte var så intresserade av att vara ute någon längre stund.

Det finns massor av ekorrar här nu. Det har ju varit råttår i år, och det måste ha varit ett bra år för ekorrar också. Jag hoppas bara att det inte innebär att det blir fler rovdjur nästa år ... Våra katter har inte fångat någon ekorre än, såvitt jag vet.

Nu ska jag äta ostkrokar. Med gott samvete!

Tvåveckorsrapport

Indra, en god och glad liten bäbis - med lite "dreggel" på hakan ...
Tränande på Imse vimse ...

Hon har tappat mycket av sitt fina bruna hår; det har gnuggats bort mot kudden. Fast baktill är det fortfarande rätt mycket hår kvar.

De senaste två veckorna har vi haft mycket att göra, men det mesta har varit vardagliga saker. Jag hade anmält hundarna till en inofficiell utställning i Östersund förra veckan, och när den dagen väl kom hade vi så mycket annat att göra att utställningen inte hamnade högst i prioriteringslistan. Det är svårt att planera ibland, för till utställningarna måste man ju anmäla sig i god tid, men barnens matcher osv får vi oftast inte reda på förrän någon vecka i förväg. Fast nu har vi fått matchscheman för innebandyn, i alla fall.

Snön har kommit också, så nu är det alldeles vitt ute. Snöskottningen tar mycket tid! Vi tog fram skotern idag och körde en liten sväng med den; någonting roligt måste man ju ha snön till, när man nu inte kan välja bort den ... En bekant har hjälpt oss att köra fram hösilagebalarna, för de är så himla tunga och svåra att flytta i snön. Jag har börjat utfodra Morris med havre, och Magi fattade genast att det var gott så nu kommer han galopperande när jag kommer med havrehinken. Han är snart sex månader gammal och ska börja vänjas av om ett par veckor, och dessutom ska jag sätta ut en annons på honom. Han är så fin, och jag hoppas att han hamnar hos någon som vill visa honom på utställningar och kanske premiering så småningom.

Rörmokaren har varit hit och bytt varmvattenberedare, så nu har vi bra tryck på varmvattnet igen. Den gamla beredaren hade kalkat igen nästan helt. Det var varit jättesvårt att duscha eller diska de senaste månaderna, för varmvattnet har i princip bara droppat från kranarna ... Kul, när man är sju personer! Jaja, nu är det åtgärdat.

Patrick har fyllt år också, och nu håller vi på att planera inför dopet av Indra och Philip. Roligt med fester så här under den annars ganska tråkiga årstiden!

På Diva syns det ingenting än. Hon mår bra och äter som vanligt. Jazz leker med Smilla i snön, men Diva verkar tycka att de är rätt barnsliga, så hon är ganska snabb tillbaka till bron när hon har kissat klart. Fast en liten sväng runt husen med de andra kan hon inte låta bli att ta ...

Dräktig?

Diva ser lite plågad ut när hon måste stå på vedlåren för att förevigas på bild. Än så länge går det inte att se om hon är dräktig eller inte. Däremot är hon tjock, men det kan jag inte skylla på någon annan än mig själv. Diva är en lättsam hund även när det gäller mat: hon äter glatt allt vad som bjuds, och har lätt att lägga på hullet. Jag hoppas att eventuella valpar kommer att ärva detta från henne. Jazz är för övrigt också bra på att äta.

Nu är lovveckan till ända. Sebastian har kommit hem från Vetlanda; han hade haft det jättebra och planerar redan inför nästa resa.

Simon och Felix har varit på ishallen några gånger; Philip har lekt med sin yngsta kusin; vi har varit på IKEA och så har vi köpt en massa kläder till barnen i Sundsvall. Indra försöker göra rörelserna till Imse, vimse; bäst gör hon när spindeln klättrar upp i tråden. Hon är en duktig bäbis!

Det har kommit ett par centimeter snö och den har nästan smält bort igen. Sebastians körkortstillstånd har kommit så nu kommer han nog att tjata om att få övningsköra ... Inget roligt väglag att börja köra i, tyvärr. Det var till och med jobbigt att styra barnvagnen på vägen idag, men det blir väl bättre framöver vintern.

Veckan som gått: vecka 43

Kattungarna har öppnat ögonen - dock inte Solo, som ju är två dagar yngre än de andra.
Dessutom sov han på bilderna ...

Det viktigaste som hänt denna vecka är att Diva har parats med Jazz, så förhoppningsvis blir det jullovsvalpar i olika färger, leveransklara i slutet av februari. Smilla har inte varit intresserad av att bli parad, så om inget händer på den fronten tills i morgon får hon alltså vänta tills nästa löp. Philip vill ha en valp i julklapp. När jag frågade vilken ras det skulle vara så sa han att han vill ha en taxi. Hi hi! Nu blir det förstås ingen taxvalp, men han ville att den skulle vara svart också, och det kanske blir möjligt! Inte till jul, förstås, men ganska snart efter.

Jag och Patrick har gått handledarutbildningen tillsammans med Sebastian för att han ska få övningsköra med oss. 500 kronor per person kostade det (även för Sebastian), och utbildningen var tre timmar lång. Det känns faktiskt lite spännande med övningskörningen ... Jag måste försöka uppdatera mig lite när det gäller alla trafikregler också. Det var nitton år sedan jag tog körkort, så jag har haft det precis halva livet nu.

Den kommande veckan har barnen höstlov, så vi ska försöka hitta på lite roliga saker tillsammans. Sebastian ska vara i Vetlanda hela veckan. Både han och vi andra längtar tillbaka dit, så jag hoppas att han vill komma hem igen när veckan är slut ... Tur att han bara är sexton än.

Bilder

Lille Solo blev ensam kvar i Tjejens kull. Ursprungligen var de fem.
Solo igen. Han har en grå fläck i det vita fältet runt nacken.
Maniacs gråvita unge.
Röd hane med vita tecken. Sedan finns det en svart tjej också. Återkommer med bilder på henne.

Känsliga läsare ombedes sluta läsa nu

Gräsliga uppdateringar om kattungarna ... Vet knappt om det är lämpligt att berätta om ens. Men okej, eftersom jag har börjat berätta är det väl lika bra att fortsätta.

Detta har hänt: I torsdags hade Maniac fött tre välskapta och pigga ungar. Dessutom fanns där en lemlästad kattunge som naturligtvis var död, samt en svart hona som jag trodde var död, för den var helt kall och stel som en pinne, och där fanns inga livstecken överhuvudtaget - Maniac hade till och med lagt den en meter ifrån de levande ungarna - men den var torr och fin så jag höll den i handen och strök den med fingret innan jag tänkte slänga den i soptunnan. Så blev jag stående med den en stund i handen, granskade den noga och andades på den. Och minsann - rörde den sig inte lite? Eller var det jag som rörde på den? Mer värme, mer massage; Sebastian kom ut och värmde den han också. Till slut la vi tillbaka den till mamman, men flera gånger till under kvällen gick vi ut och masserade och värmde lite till, och till sist gav den ifrån sig små läten och rörde benen i slow motion. Dagen efter var den pigg! Min erfarenhet hittills har annars varit att sådana djurungar absolut inte klarar sig.

När Felix kom hem efter skolan sprang han glatt in i stallet för att titta på kattungarna, men kom snabbt in igen och berättade att den cremefärgade kattungen från i somras (Plexus) satt och åt på en död svart kattunge! Ve och fasa! Jag gick raskt ut och tog bort resterna av kattungen, och insåg då att det var den andra svarta kattungen, en hane, som fallit offer för sin mördarbrorsa ... Man ska inte förmänskliga djur, men fasiken vad hemskt jag tyckte att det var. Plexus förpassades snabbt till vårt andra stall, och där får han stanna tills småkatterna inte längre går att förväxla med möss.

Och i morse då ... Nästa makabra fynd: Tjejen hade fått ungar; tre döda låg på olika ställen i en av boxarna, ingen av dem var torr men de var fortfarande lite varma fast helt stela. Två levande kattungar låg tillsammans med Maniacs ungar. Båda var jättefina, en gråvit och en trefärgad. Så kom barnen ut och jag skulle visa upp de nya söta ungarna; jag höll upp den trefärgade och såg då att någon ätit upp dess ena tass. Så jäkla äckligt och hemskt! Patrick fick i uppgift att avliva den stackaren, och själv tog jag Tjejen och släppte henne tillsammans med Plexus i andra stallet. Jag antar att det var hon som ätit på ungen ... Nu får bara Maniac vara med de fyra överlevande ungarna, och min fasa är nu att det ska visa sig att det är hon som är kannibal.

Jag har funderat på vad det är som gör att katterna har ätit på levande ungar; jag vet att kaniner biter ihjäl ungarna om de är stressade, och att kaninhanar kan döda nyfödda ungar för att snabbt kunna para sig med honorna igen; jag vet också att katter kan äta upp döda ungar ... Men de här katterna har ju fått ungar förut; de var i sin gamla invanda miljö; inga nya människor, inga hästar, inga hundar, ingenting konstigt ... De har massor av mat och vatten, så det kan inte bero på att de är hungriga. Och ändå så gör de så här? Jag fattar det bara inte.

Fyra fina kattungar har vi i alla fall att glädja oss åt: en svart hona, en röd hane och två gråvita hanar (tror jag det var). Fortsättning följer ...

Idag har jag även hunnit verka Magi, och han har blivit signalementsbeskriven och chipmärkt. Han var snäll och allt gick bra.

Maniac föder nu

Tre levande kattungar hittills: en helsvart, en röd med vita tecken och en grå med vita tecken. Därtill en heldöd gråvit och en halvdöd svart. Jag och Sebastian försökte värma den halvdöda med händerna, men den är väldigt kall och rör sig knappt och klarar absolut inte av att äta. Philip och Felix är glada över den röda, no wonder why ...

Jag kan inte låta bli att tycka att kattmammorna var lite väl slampaktiga som blev dräktiga på en gång efter den första kullen ... Hi hi! Tjejen blev nästan hårlös på sidorna efter parningen, varvid Sebastian torrt konstaterade att ja, hon ser ju i alla fall ut att ha kämpat emot ... Lite som att man åtminstone inte kunde skylla det på henne. Jag vågade inte börja ge dem p-piller medan de fortfarande gav sina ungar di, men den här gången ska jag inte göra om samma misstag.

Hemsidan är uppdaterad

Philip, Sebastian och en av tre tama änder som besökte oss idag

Hemsidan är nu uppdaterad med bland annat information om nästa valpkull. Tack Maria!

Vi har varit på läkarbesök med Indra idag (allt var bra), tränat (Sebastian var också med, annars brukar han träna i Östersund) och städat ur garaget. Det är konstigt vad lite man hinner göra på en hel dag ... Philip har varit på dagis också; han går tre dagar i veckan, fem timmar per dag. Felix är på innebandyträning nu och ska hämtas om en stund, så jag passar på att kolla en stund på datorn medan jag ammar. Lite trixigt är det att skriva samtidigt, men det går med lite träning. Fast den mest ergonomiska sitt- och arbetsställningen är det ju inte!

Igår slog jag ihjäl världens största geting, som surrade som en galning i vardagsrumsfönstret bredvid barnvagnen där Indra sov. Jag brukar inte döda insekter "i onödan", men den här hade jag ingen lust att försöka förflytta. Då tänkte jag i alla fall på något Philip sa för några veckor sedan. Då satt vi på bron, och en av kattungarna hade precis lekt med en väldigt långsam och förmodligen halvdöd fluga. En liten stund efteråt berättade Philip glatt för mig att han gjort en randig boll av flugan så att de andra insekterna kunde spela fotboll med den. "Men är det inte synd om flugan då?", undrade jag, varvid Philip svarade (fortfarande lika glatt): "Näe, han ville dö". Hmmm; om man förvandlas till en randig och rolig fotboll när man dör så är det kanske rätt okej? Och Philip är fortfarande så liten att han inte riktigt förstår det där oåterkalleliga med att vara död. Som tur är, kan jag väl tillägga. Och annars är han världens gulligaste med alla djur och människor; inte den där sortens människa som rycker vingarna av flugor (vilket han inte heller gjort med den här flugan; den blev bara lite skrynklig) ...

Smilla löper

Philip på ishallen

Smilla började löpa häromdagen, och idag ser det ut som om Diva också är på gång. Min plan har fram tills nu varit att para Diva med Jazz och Smilla med en annan hane, men då utgick jag från att de inte skulle löpa samtidigt eftersom de inte gjort det tidigare. Nu har jag mindre än två veckor på mig att bestämma om båda ska paras eller bara den ena - och vilken som i så fall ska paras ... Jag vill hemskt gärna spara en valp från båda tikarna - men hur jobbigt skulle det vara att ha två kullar samtidigt? Och hur hittar man bra köpare till två kullar? En tanke jag har är att para båda med Jazz, för då får jag möjlighet att jämföra två kullar efter honom på en och samma gång, och det vore synnerligen intressant, tycker jag själv. Diva och Smilla är för övrigt inte särskilt lika varandra förutom höjdmässigt. Diva är ganska mycket kraftigare och har väldigt lätt att lägga på sig muskler medan Smilla är mer finlemmad. Om ni har några tankar om parningarna får ni gärna höra av er med synpunkter ... Eller berätta om ni är intresserade av en valp, för den delen. Det blir intressant att se vad det blir för färger!

Kattmammorna har inte fått några ungar än. De är vansinnigt tjocka, nästan sprickfärdiga, så det är nog inte så lång tid kvar. Maniac har till och med blivit klumpig! Hon tar sig knappt upp på klös- och klätterställningen där de brukar sitta och äta ...

Annars är det väl som vanligt här. Idag tittade jag på när Philip åkte skridskor med dagisgruppen, och nu ikväll har Felix hockeyträning och Simon är på skoldisco, så det är två hämtningar som återstår innan kvällen är över. Vi har städat bort en massa sommarkläder och slängt en del "rat" som vi samlat på oss. Vi är inte riktigt färdiga med sorteringen än, men det blev mycket gjort igår när Patrick var hemma.

Vi har beställt tid för dopet av Indra och Philip (de andra döptes som bäbisar), så det är lite planering inför det också - men det känns mest bara roligt.

Tidsbrist ...

har jag gott om. Eller rättare sagt: egentligen har jag nog en hel del tid nu när jag är hemma med Indra, men hon verkar anse att jag inte ska vara längre bort från henne än ungefär två centimeter. Detta får till följd att jag bär omkring på henne och försöker göra lite nytta (typ städa och tvätta), medan hon sover som en stock - ända tills jag försöker lägga henne, för då vaknar hon och är med ens väldigt pigg och glad. Jo, jag vet att vissa människor tycker att man skämmer bort sina barn på det här sättet, men jag tycker inte att det gör så mycket om en bäbis är "bortskämd" på så sätt att den får vara med hela tiden. Det är ju ändå en väldigt kort period i ens liv som man har förmånen att få ha ett spädbarn ... Men ibland är det jobbigt också! Exempelvis när jag inbillar mig att jag ska hinna göra en massa saker när barnen är på skolan ... Jag ska ringa nödvändiga samtal, skicka mail, elda, laga mat, städa, spåra med hundarna, handla, duscha ... Och när dagen är över konstaterar jag att jaha, jag hann ju i alla fall duscha. Efter att barnen kom hem. Men imorgon ska jag minsann ...

Felix började på hockeyträningen igår, så nu blir det till att införskaffa alla möjliga skydd till honom också. Herregud, de är bara småungar (runt nio år), och de har lika mycket utrustning som proffsen i NHL. Ja, jag vet att det är för deras säkerhet och naturligtvis vill jag att de ska komma oskadda hem efter träningarna, men ibland kan jag tycka att det ser lite överdrivet ut. Hade barnen så där mycket skydd på sig när jag var liten? Jag har ingen aning; jag spelade inte ishockey. Fast utvecklingen och säkerhetstänkandet går ju framåt. Nu har man minsann säkerhetsväst på sig när man rider också, och det hade inte vi, då när jag var liten. Fasiken vad gammal jag känner mig ibland när jag ser hur mycket som har förändrats!

Philip åkte också skridskor igår. Det gick bra och han tyckte att det var roligt.

Det blåser riktigt kallt idag. Jag har stängt in katterna i stallet eftersom älgjakten är igång igen, och de sitter i fönstret och tittar ut. Jag tror inte att katter bryr sig om vad det är för väder; de är liksom bara glada och förnöjda oavsett. Hundarna, däremot, verkar ha koll på vädret, för de är inte alls så pigga på att gå ut om det till exempel regnar ute. Och de är väldigt snabba på att komma när jag ropar på dem när det blåser. Råttorna verkar nästan vara utrotade, för fångsterna är mycket färre nu, till min stora glädje.

Livet går vidare

Indra med Philips hjälm som han fick när dagisgruppen besökte brandstationen i torsdags

Nu har vi köpt ersättningsbilen för Audin! Vi köpte som planerat en Peugeot 307 2,0 kombi -04 som gått endast 2600 mil. Tror den blir en perfekt bil att köra till utställningarna med! Dessutom blir den Patricks "pendlarbil" till och från jobbet. Vi köpte den i Gävle, så Patrick och jag tog tåget dit i morse tillsammans med de minsta barnen. Allt fungerade jättebra, även om jag som vanligt blev lite åksjuk av att åka X2000. Fattar inte vad problemet är med de tågen, men de är mycket värre än de vanliga gamla tågen när det gäller att framkalla åksjuka ... Inte vågade jag ta någon åksjuketablett heller i och med att jag ammar.

Och så var katterna plötsligt bara tre ...

Philip med sin älskade Findus

Philips kattunge Findus dog idag. Han var en sådan speciell katt nästan redan från början. Förstfödd, inte sötast, inte speciell rent utseendemässigt utan egentligen bara en helt vanlig röd katt med vita tecken. Men hans utstrålning! Åh, den kunde ha gjort vem som helst grön av avund! Det såg alltid ut som om han log - eller kanske till och med skrattade! Han var helt orädd för allt och alla, älskade att leka med barnen och satt många timmar hos Philip i soffan och tittade på Bolibompa.

Findus oräddhet blev till slut även hans fall. Han förstod aldrig att man måste flytta på sig ibland, att det faktiskt fanns saker som var farliga och att en liten katt inte alltid syns så väl. När han följde med mig ut och gick med barnvagnen gick han till exempel ofta och strök sig mot hjulen - framför vagnen trots att jag gick ... Detta fick till följd att jag flera gånger körde över hans små tassar med ett barnvagnshjul, men han brydde sig inte utan traskade bara lugnt vidare - ibland förvisso med en förorättad min, som för att visa att barnvagnen minsann borde respektera hans självklara rätt att få vara precis var han ville. Han var ju minsann en katt - och inte vilken katt som helst utan Katten - the one and only, liksom. Så hände det sig idag att vi skulle köra ved med släpvagnen, och när Patrick hade kopplat på den och började köra framåt med bilen befann sig lille Findus precis framför höger bakdäck ... Patrick körde bara en knapp meter med bilen, men när han stannade var det redan för sent. Jag hoppas att Findus inte hann förstå vad som hände, att han inte hann bli rädd och få så ont ...

Inget av barnen såg olyckan. Philip körde fyrhjuling och de andra barnen hade inte kommit hem från skolan. Jag strök den lilla kattkroppen en sista gång innan jag försiktigt la den i en plastpåse som jag la in i en liten kartong - den som han och Plexus tyckte om att leka och ligga i på vår ena bro. Sedan kom barnen hem från skolan, och jag berättade sakligt att Findus blivit överkörd av vår bil och att vi måste begrava honom. Vis av erfarenhet vet jag att små barn sällan gråter direkt när något djur dött, för de förstår inte vidden av det hela. Tårarna och saknaden kommer senare, ibland lång tid efteråt, ibland blandat med självförebråelse över att de inte gråtit och sörjt på en gång när djuret dött ... Nu blev kattens begravning istället till något viktigt som måste göras på en gång men samtidigt noggrant och riktigt: en liten men lagom djup grav, skyffla över, spika ihop ett kors ... Felix såg nog att jag torkade bort tårar med jämna mellanrum, men han sa inget om det. När graven var klar sa Felix och Philip att nu är den röda kattungen i himlen, och så tittade de båda två upp mot de få molnen på den i övrigt klarblå himlen ... Och som jag hoppas att de har rätt! Om det ändå kunde få vara så! Och jag som inte ens tror på Gud!

Precis då vaknade Indra, och jag tog med henne till sovrummet för att amma medan jag grät hejdlöst ... Det barnen inte vet är att de alltid kommer att minnas den här dagen, förmodligen med sorg, och den lilla röda kattungen, förhoppningsvis med glädje ... De kommer att titta på alla bilder jag tagit av honom och säga "Åh, minns du när ...", men minnena kommer att blekna och blandas ihop och det kommer att komma andra kattungar som barnen kommer att älska och samtidigt jämföra med Findus, som bara levde en sommar ...

Ibland är livet så orättvist.

Sommar?

Det ser ut som om orkidéerna i köksfönstret längtar ut. Och ja, man skulle ju kunna tro att det är sommar igen med tanke på vilket vackert väder vi haft idag. Faktiskt varmare också än många av sommardagarna det här året.
På förmiddagen försökte jag ta bilder av Philip och bäbisen, men jag fick inte till några som jag blev nöjd med. Ljuset var inte bra, bäbisen blev less, barnen ville inte titta åt samma håll samtidigt ...
och dessutom var blixten tydligen rätt otäck. Jaja, så är det ibland. Eller kanske ofta. "Men mamma ... Lägg inte ut den där bilden, de ser ju jättekonstiga ut", sa Simon till mig nyss. Bara så ni vet: Barnen ser inte ut exakt så där i verkligheten!

Efter lunch gick vi ut tillsammans med hundarna, fikade, solade (jag försökte), sov (bäbisen) och lekte (Philip och hundarna). Kattmammorna är högdräktiga. Igen. Patrick bara suckade när jag berättade det för honom. Går det att sälja kattungar mitt i vintern? De här kommer att vara flyttklara vid jul ... Sedan blir det p-piller och/eller kastrering som gäller för kattmammorna och de två ungarna vi behöll från i somras. Den här gången ska jag vara stenhård; vi ska inte ha kvar NÅGON kattunge ur de här kullarna. Det räcker med fyra katter, även om de är både snälla, söta och trevliga. Jag tror nämligen inte att de blir vare sig snällare, sötare eller trevligare av att bli en till - snarare tvärtom.

Nu ikväll sålde vi Audin, en jättebra bil vars enda fel var att den inte är en avant (alltså kombi). Nu måste vi köpa en till bil så fort som möjligt. Barnen ska skjutsas till träningarna fem dagar i veckan, förutom all annan "måste-körning" till och från jobb, affär, dagis osv. Imorgon ska jag försöka mig på att hämta Philip från dagis med Sebastians moppe. Philip såg väldigt skeptisk ut när jag berättade det - med all rätt.

Till helgen ska vi inte åka på utställningen i Sundsvall, eftersom jag missade anmälningsdatumet då jag inte var helt säker på om jag verkligen ville och orkade vara med. Till er som ska dit vill jag passa på att säga lycka till!

Fyrhjuling

Igår kväll fick vi äntligen "ändan ur" och köpte en fyrhjuling till Philip. Stor glädje! Det är en ny 90 cc; kommer inte ihåg märket ... Den är i alla fall svart och går bra - så bra att Patrick var tvungen att strypa gasen så mycket det går, eftersom Philip inte har kört fyrhjuling förut. Efter en stunds körning nu på morgonen var Philip så pass duktig att vi vågade oss på att ta med honom ut i skogen med den.
Hela familjen gick till Bodsjön, fast utan hundar för en gångs skull. Det var tillräckligt mycket för Philip att hålla reda på ändå utan tre snabba hundar runt hjulen dessutom. Bäbisen bar vi i bärselen, för vägen är för ojämn för att man ska klara av att gå med barnvagn där. Vi var ute nästan hela eftermiddagen, med en liten amningspaus på mitten. Felix fick köra han också och han var duktig på en gång eftersom han kört så pass mycket cross.
Koncentration! Bäbisen för ett samtal med sin leksak som vi hängt upp i kökslampan. Kortet är taget för några dagar sedan, men hon har inte ändrat sig så mycket sedan dess ... Förkyld är hon fortfarande också.
Skyborne Magic Quest (e. Heniarth Yarra Glen u. Twyford Morgana). "Magi" är fortfarande till salu pga återbud. Han får flytta hemifrån i december. Jag tror att han kan vara ett hingstämne, så den som är ute efter ett welsh mountainföl av hög klass får gärna höra av sig. Han borde bli en bra rid- och körponny också, så vi har inga krav på att han måste visas på premiering även om det förstås vore roligt. Hittar vi ingen bra köpare till honom så får han gå kvar med halvbrorsan tills vidare. En häst mer eller mindre gör ju ingen större skillnad -i alla fall inte om man har möjlighet att ha den, och det har vi som det är just nu.

Jag känner fortfarande av min knäskada, som jag fick dagen före midsommarafton. Det var tydligen det främre korsbandet som gick av. Hade jag vetat det hade jag inte sprungit runt på utställningarna i somras - och definitivt inte knappt tre dagar efter skadetillfället. Det var då jag tog med mig nästan alla barnen och två av hundarna och körde till Trondheim. Vilken idioti ... Men det gick ju bra, även om det gjorde ont. Det som inte dödar, det härdar, sägs det ju. Hmmm ...

Vackert höstväder

Magi 4 månader
Magi igen

Smilla med lookalike (Diva)

Igår var det jättefint väder, och vi var ute nästan hela dagen. Vi tog bland annat bilder på Audin som ska säljas eftersom vi behöver en kombi. Hundarna lekte, katterna solade, Philip var på utflykt med dagis ...

Löparglädje. Felix, 9 år.

Felix och Simon deltog i tävlingen "Tårtjoggen", där skolans alla elever i årskurs 3-6 tävlar klassvis om ett tårtkalas. Flest antal sprungna varv på elljusspåret vinner. Jag och Patrick tog Indra i bärselen och åkte dit och hejade på och passade på att gå elljusspåret också. Simons klass vann.

På kvällen var det innebandyträning för Felix och hockeyträning för Simon samt föräldramöte för mig. Den här gången var det Simons fotbollslag det var möte för. Laget ska, som första lag från Bräcke, delta i Gothia Cup nästa sommar, och det är en del planering inför det.

Jag hade förresten anmält Jazz till ett MH (mentalbeskrivning) på lördag, och eftersom jag inte hört något från den arrangerande klubben så ringde jag upp personen som stod som kontaktperson för MH:t igår kväll. Jag vet inte om de missat min anmälan på något sätt, men hur som helst fanns det inte plats för Jazz, vilket kändes lite surt eftersom jag anmälde honom 6 september och inte hade hört något sedan dess. Annars hade jag ju kunnat ringa runt på andra klubbar, vilket nog är för sent nu. Tur att whippetar egentligen inte behöver göra något MH, även om jag faktiskt hade sett fram emot det ... Well, det kommer väl fler chanser.

Blommor ...

Den här blombuketten fick vi av en kvinna i grannbyn förra veckan. Det är precis på sluttampen nu för sommarens och höstens blommor. Det var minusgrader ett par nätter förra veckan, så det mesta har vissnat vid det här laget.

En blomma i en bukett som vi fick av Robert och Kicka förra helgen. Jättevackra blommor som har lyst upp rummet sedan dess!
Och så vår egen lilla blomma ... Hon har fått sin första förkylning och är snorig men vid gott mod. Hon har sovit länge i barnvagnen idag, uppallad med en liten kudde för att underlätta andningen. Hundarna var ute och sprang i ett par timmar medan jag fixade med hästarna osv. Jag verkade förresten hovarna på Music och Sunny i helgen. Music har blivit en riktig tjockis nu, men Sunny är lagom i hullet, fast hon är ju bara ett år också och ettåringarna brukar inte bli för tjocka. Det är väl ungefär som med människor: så länge man växer är det inte så svårt att hålla vikten ...