Skyborne Design (med reservation för namnet)

Fölet, Diskett och Patrick. Fölet är här ca tolv timmar gammalt.
Fölet och Philip. Fölet är väldigt framåt och älskar att nosa på människor; favoriten hittills är Philip. Lagom storlek kanske?

Äntligen!

Inatt kom till sist Disketts och Lightnings förstfödde: en söt isabellfärgad hingstunge med bläs och fyra vita fötter (tre helstrumpor och en lite kortare), född på dygn 364 beräknat från sista betäckningsdatum. Allt gick bra och den lille har både ätit och bajsat. Diskett står och iiiiar lågt när han äter men hon står alldeles stilla och mjölken sprutar åt alla håll från den spenen han inte äter från för tillfället. Jag har städat i boxen och gett henne hö; hon var jättehungrig och det märks ingenting på henne att hon nyss fölat så allt är med andra ord som det ska vara.

Jag uppdaterar med foton senare.

Uppdatering

Inatt tror jag att det kommer ett föl till sist, en hel månad efter beräknat födelsedatum. Imorse hade Diskett "kristaller" hängande i spenarna, och mjölken är nu lättmjölksvit och rinner konstant sedan jag tog in henne nu ikväll. Hon stampar irriterat med bakbenen då och då, troligtvis för att juvret är så spänt. Det såg ut som om hon hade en flytning från slidan också. Visst finns det ston som går med "lättmjölken" rinnande i en hel vecka eller så, men det tillhör undantagen. Vanligtvis kommer fölningen igång inom det närmsta dygnet, och oftast är det bara uppemot sex timmar det är fråga om (åtminstone enligt min erfarenhet). Vilken tur hon har som slipper oroa sig i förväg som vi människor har en tendens att göra ... Nu oroar jag mig för att det ska vara ett felläge och att jag inte ska klara av att rätta till det själv; Patrick jobbar naturligtvis natt. Det kan krävas ordentliga krafter för att kunna hjälpa till om det är något fel. Sedan är jag lite rädd för att fölet ska vara svagt och inte klara av att resa sig och äta själv; vissa "överburna" föl kan faktiskt, tvärtemot vad man kanske tror, vara lite långsamma snarare än tidiga när det gäller den första tiden efter fölningen. Diskett är inte längre så förtjust i att jag håller på med hennes juver; till och med spenarna är alldeles varma, svullna och ömma. Nu är hon ju världens snällaste häst så hon skulle aldrig göra något dumt såsom att sparka, men hon flyttar sig gärna några steg och drar upp magen när jag böjer mig fram för att titta och känna.

Jag har rättat klart alla engelskuppsatser från nationella provet nu, så jag känner mig rätt lättad. Sedan hade jag ett par möten med föräldrar, och så har jag hämtat Simon efter fotbollsträningen. Vi har haft en liten diskussion om huruvida man kan begära att de äldsta barnen cyklar till träningen (7 km) eller inte, och jag tycker att det är en alldeles lagom uppvärmning, medan barnen förstås tycker att det blir drygt att cykla hem efter träningen, för det är dessutom uppförsbacke på hemvägen. Därför gjorde vi en kompromiss åtminstone idag, så Simon cyklade dit och fick skjuts hem. De har fotbollsträning minst ett par gånger var i veckan plus matcher, så det blir en del skjutsande även under sommarhalvåret. Felix lag har inte träning lika ofta, som tur är ... Och Philip, han är min trogne följeslagare och är glad över allt vi hittar på tillsammans, även om det ibland bara handlar om att borsta hästar eller träna hundarna. Det är så skönt med positiva och lyckliga människor!

På fölfronten intet nytt

Genomskinlig "mjölk" men lite sötare än förut (smakar bara en droppe på fingret, för er som undrar); bäckenbanden har släppt; Diskett såg trött ut och gnäggade inte ens när jag var in till henne nyss i stallet. Dessutom tog det ett par minuter innan hon iddes kliva upp också, men hon känner väl till mina rutiner vid det här laget. Jag och Philip gick en sväng på en kilometer med henne i skogen innan vi tog in henne. Då var hon som vanligt (normalpigg, varken slö eller stressad). Hon tar så långa steg att jag hade fullt upp att hänga med henne och måste stanna då och då för att vänta in Philip. Han tyckte att vi skulle ta med oss Melody i stället så han fick rida, men vi får väl göra det nästa gång ... Jag orkade inte gå med en till häst idag; har suttit som skrivvakt på NP i Sv B och dessutom blivit intervjuad av Skolverkets inspektörer på eftermiddagen (de gör rutinbesök på alla skolor). Imorgon har jag två möten med föräldrar men inga lektioner eftersom min "vanliga" torsdagsklass kör maskin på körgården i Bröckling (måste vara världens fulaste namn).

Vi har fått operationstid för Felix redan om två veckor. Jag tror han oroar sig lite för sövningen och om inte annat gör jag det, men det kan jag förstås inte visa för honom.

Myggorna dök upp i och med värmen idag; de är stora och äckliga. Hästarna verkar vara mer irriterade på dem så här i början av säsongen än vad de är lite längre fram. Då är det bromsarna som är värst, och så knotten då, förstås. Hundarna sprang till och med mer än de brukar när de var ute med oss på eftermiddagen, men jag vet inte om de bara fick glädjefnatt av vädret eller om de fick extra många anledningar att springa i och med myggorna. Jazz syskon skördar framgångar på utställningarna i Frankrike och Finland. Franske Spirit är väldigt lik Jazz, men huvudena skiljer dem åt.

Och apropå ingenting: Med lite tur blir vi i den här kommunen av med "trollet" och hennes hundar inom en ganska snar framtid. Dessutom, lämnar man en hund ensam i en lägenhet i flera dagar bara för att åka och ragga karlar så är det väl självklart att man inte ska ha något djur alls ...

Nu ska jag gå ut till min trötta lilla häst, och sedan ska Patrick titta till henne när han kommer hem efter jobbet inatt. Det blir några få timmar utan övervakning, men jag har ju vakat i drygt en månad nu och känner mig inte tillräckligt pigg för att gå upp fler nätter i onödan. Fölet kommer väl när det kommer - det brukar ju vara så.

Ännu en vecka har gått

Och detta utan att Diskett har fölat. Man skulle kunna bli less för mindre! Jag hade anmält både Smilla och Jazz till utställningen i Västerås igår och sett fram emot att visa dem för domaren, Paul Stanton (kennel Tintavon). Jag var verkligen i valet och kvalet när det gällde att lämna Diskett och den eventuella fölningen till den övriga familjen att övervaka, men insåg att jag nog skulle ångra mig resten av livet om något hände och jag inte var hemma. Det kommer ju fler utställningar ... (Men om det visar sig att Diskett bara är skendräktig så kommer jag inte att förlåta henne på minst en vecka!)

Det har inte hänt så mycket för övrigt heller som egentligen är värt att berätta, bara saker av mer privat karaktär, av typen: Sebastian hoppade 155 i höjdhopp nu i veckan trots att han inte tränar höjdhopp annat än de få gånger de gör det på skolan (så jag är imponerad); Felix fotbollsträning har kommit igång; Simons lag börjar träna imorgon; det har varit dåligt väder med både snö, kyla och blåst och alltså skittråkigt att vara ute; vi har gått skogspromenader med hundarna men inte spårat pga vädret; barnen har åkt inlines i rampen i flera timmar både igår och idag ... Tja, inte så intressant att läsa - jag sa ju det!

Idag är det ett år sedan mitt kusinbarn dog - en helt fruktansvärd händelse, då han själv valde att avsluta sitt liv, endast 14 år gammal (skulle ha fyllt 15 några månader senare). Jag har tänkt mycket på pojken och hans anhöriga; Sebastian och han var jämnåriga, och hans pappa och jag var grannar under vår uppväxt. Det hade lika gärna kunnat vara min familj som drabbats ... Stackars stackars pojken, och stackars hans familj ... Det är sådant som ger mig perspektiv på tillvaron och på andra sakers futtighet ... Allting är relativt, det är bara så. Jag hoppas att jag aldrig kommer att bli en person som ältar betydelselösa saker och händelser och tror att de är viktiga i det stora hela - för det är de inte ...

Ekbäckens Jack Frost godkänd hingst

På hingstpremieringen i Skövde igår passerade vår Jarrahs storebror Ekbäckens Jack Frost nålsögat och blev godkänd med 5x8 poäng. Grattis till uppfödare och ägare! Jack Frost är e. Heniarth Mr Milligan (pappa till Melody) u. Ekbäckens Jasmine (mamma till Jarrah) - Twyford My Man (pappa till Music). Nästa år är det Jarrahs tur att visas ... Rysligt spännande!

Disketts juver är fyllt hela tiden nu. Förut gick det ju ihop lite under dagarna när hon var ute. Philip ville så gärna att vi skulle borsta henne igår när vi tagit in henne, och när jag sa att jag hade fel kläder på mig (hästarna fäller så mycket nu, och både Patrick och Simon är ju allergiska) så erbjöd han sig att vänta medan jag gick in och bytte om ... Sedan stortjöt han hela vägen in när jag sa att klockan var så mycket så vi var tvungna att gå in ändå. Stackaren ... Det är inte lätt att vara liten och inte kunna bestämma vad man får göra.

Idag har jag klippt bort några tovor från Philips katt också. Det var inte populärt! Men hon var rätt snäll ändå, även om jag fick mig ett par skråmor, dum som jag var iklädd bara linne och tunna byxor. För övrigt har vi varit ute hela dagen och skinnet stramar både här och där. Bäbisen är jättepigg och sparkar mer och hårdare än jag kommer ihåg att bäbisar gör. Imorgon börjar skolan igen. Det känns som om jag varit ledig jättelänge!

Fredagen den trettonde

Men naturligtvis har ingen olycka skett som beror på detta. Jag spårade med alla tre hundarna idag, men gjorde det i samma spår, vilket man förstås inte bör göra. De gick i ordningen Diva, Jazz och Smilla. Alla löste uppgiften fast det syntes på både Jazz och Smilla att de delvis följde Divas spår eftersom de gick fel i samma vinkel som Diva (sedan gick de tillbaka och "tog om" innan de fortsatte). Dessutom måste jag byta älgklöv nu, för den luktade surt och äckel efter att ha legat ute i värmen under dagen. Jag frös nämligen inte in den efter förra spårningen eftersom jag tänkt spåra redan dagen efter, men vädret satte ju stopp för det, och igår hann jag inte spåra, för då var jag i Östersund hela dagen med Felix och Simon. Felix skulle på sjukhuset, för han är rätt täppt i näsan av sina polyper, och nu blev det bestämt att han ska opereras, trots allt. På sjukhuset i Eksjö för något år sedan tyckte läkaren att vi skulle avvakta, för polyperna blir oftast mindre när barnet kommer i puberteten - men det känns som lite väl lång tid att vänta, för Felix har inte ens fyllt nio än. Igår passade jag på att fråga vad läkaren i Bräcke menat när han pratade om mandlar innanför näsan, och det var tydligen polyperna han menade även om han inte var så värst duktig på att uttrycka sig ...

Sedan passade vi på att handla kläder och skor och sådant också, och mer kutterspån och fler saltstenar till hästarna och mer färskfoder till hundarna. Felix längtar till måndag, för då får han ha sina nya kläder på skolan ... Vi har köpt nya köksmöbler också, från Mio. Det kändes konstigt att ställa undan våra "gamla" köksmöbler som vi köpte för dyra pengar när vi flyttade till Umeå 1992. Jag tycker fortfarande om dem, och det finns knappt ett märke i köksbordet efter alla år och alla barn, och hundar också för den delen. Det var tyvärr bara fyra stolar som hörde till det bordet, och i och med att vi redan nu är sex så behövde vi ett bord med fler stolar. Det värsta är att det tar tid att vänja sig vid nya köksmöbler ... Men de passar bra i köket.

Blåsigt värre ...

har det varit idag. Massor av träd har fallit över vägarna (inte bara där, förstås, men det är ju där de syns) och flera tak på Mittuniversitetets campusområde har lossnat (se mer på www.op.se om ni är intresserade). Vi trotsade stormen och gick till Bodsjön med Jazz och Diva på eftermiddagen; lite otrevligt var det när det knakade och ven i träden runtomkring ... Igår lade jag ett spår som jag gick med Jazz, och han förstod vad han skulle göra och blev glad över att hitta "älgen" i slutet av spåret. Nästa gång ska jag spåra med Diva också, och kanske med Smilla. Jag är lite osäker på hur intresserad hon är av att spåra nu när hon är i höglöp ... Man märker ingen större skillnad på henne i övrigt; hon försöker inte rymma eller så, och hon glömmer inte bort att vara rumsren.

Fjolårsfölens registreringsbevis kom idag, och dessutom fick jag kritiklapparna från hundutställningen i Timrå (tack så jättemycket för hjälpen, Åsa Z med fler som blev inblandade i jakten på de kvarglömda lapparna!). Kritiken vill ni kanske läsa: Jazz: "1-årig juniorhane. Vackert huvud och uttryck. Bra ansatt hals. Lång snygg hals. Bra vinklar fram. Ngt välvinklad bak. Bra temperament. Välvisad. " (Hp, BIM). Smilla: "1 1/2-årig tik. Vackert huvud och uttryck. Ngt för tunn underkäke. Bra hals. Bra rygglinje. Bra vinklar fram och bak. Trevlig temperament. Välvisad." (Hp, BT-2). Domare: Lena Edström.

Ännu bättre väder idag, men fortfarande inte så värst varmt i skuggan ... Vi har varit ute hela dagen: vi har gått till Bodsjön med hundarna igen (jag ramlade på baken på en isfläck och blev så rädd att något hänt bäbisen, men det verkar ha gått bra), jag har tömkört Melody i en halvtimme (hon var snäll) och sedan har vi suttit ute och njutit av solen och kaffe. Patrick har ju jobbat nästan hela påsken så nu passar vi på att ta igen det när vi har ledigt tillsammans.

Imorgon ska vi lägga spår, så jag har tagit fram nötblod och en älgskånk för att det ska hinna tina lite lämpligt. Det blir kul att se om hundarna kommer ihåg vad det är frågan om. Jag tänker lägga några kortare spår nu i början (ca 300 m) och sedan utöka både längden och svårighetsgraden.

Supernice väder! Verkligen!!!

Soligt och nästan vindstilla! Jag har tränat armar (gick bra), gått till Bodsjön igen med Diva och Jazz (lite lättare att gå idag), hämtat Sebastian från LAN:et, borstat stona och lett Felix och Philip på Melody. Bland annat ... Hästar har tyvärr en annan åsikt än människor om det där med vad som anses vara rent och snyggt eller inte, så nu syns det inte längre att de är borstade - förutom att marken är full med hästhår, som jag hoppas småfåglarna lyckas ta vara på (fast det är nog lite för tidigt för bobygge här ännu).

Melody är en lustig ponny. Unghästar brukar i vanliga fall gnägga och titta oroligt efter sina kompisar när man går ut i skogen med dem och kompisarna ropar ifrån hagen - men inte hon. Hon verkar inte förstå att hon är en häst. Eller också är det bara så att hon är så trygg med oss människor att vi är lika mycket flock för henne som hennes artfränder. Redan när hon var nyfödd lade hon sig i knäet på oss när vi satt i boxen - inte bara en gång, utan ett antal gånger under de första dagarna innan vi skjutsade iväg henne och Morris på betäckning till Twyford My Man (Musics pappa), som tyvärr numera är död.

En sorglig händelse inträffade häromdagen. En jättesöt liten italiensk vinthundstik kallad Disney bröt sitt ben för andra gången den här vintern, varvid ägarna beslutade sig för att inte låta henne genomgå lika mycket lidande som vid det förra benbrottet som tog lång tid att läka, så de lät henne somna in. Just att tvingas fatta sådana beslut är nog det allra värsta med att vara djurägare ... Jag minns när vår gamla sheltie blev dålig, nästan från den ena dagen till den andra, och jag insåg att det var dags för henne att lämna oss. Vilken ångest ... Och vilka mardrömmar jag hade sedan. Hade jag fattat rätt beslut? Skulle hon kanske ha kunnat leva i några veckor till? Innerst inne vet jag att jag gjorde rätt, men ändå anklagade jag mig själv för beslutet jag fattat. Det var så himla tungt ... Men livet går vidare, och då hade jag precis köpt Alva så jag hade i alla fall henne att glädjas över. Nu är hon också borta, alldeles för ung. Jag kan se henne i Smilla emellanåt, även om skillnaderna dem emellan är stora. Smilla är en sådan "pojkflicka", alltid på språng, alltid först, alltid snabbast när det gäller att hitta på nya lekar (kasta sig utför stup, hoppa över boxmellanväggarna i stallet ... ). Alva var mer en dam, ända sedan hon var liten - men med ett hjärta av guld, och det har Smilla också.

Apropå rubriken: Jag är intresserad av språk och språks utveckling och lägger alltid märke till alla nya trender, eller åtminstone de flesta. Visst ser det nästan lite löjligt ut när en människa som är 25+ använder sig av ungdomsuttryck och språkliga trender? Eller är det bara jag som reagerar på sådant? Man blir ju inte yngre av att slänga sig med "nya" uttryck, och knappast hippare heller ... Det låter inte särskilt äkta när t.ex. en norrlänning säger att något är "supernice" - medan det inte låter så konstigt när en "nollåtta" säger det. Däremot finns det jättebra uttryck som är svåra att översätta, t.ex. "well". Det har jag lust att skriva betydligt oftare än vad som skulle anses okej i mina egna ögon. Dessutom har jag ju själv anammat "smajlisarna", trots att jag egentligen tycker att de många gånger överanvänds ... Det ska bli kul att se nästa stora språkliga trend!

Nu ska jag baka något gott med barnen ... Jag har inte vägt mig på snart tre månader men som tur är brukar jag bara gå upp "normalt" mycket i vikt när jag är gravid, så jag oroar mig inte utan äter vad jag känner för. Jag har inte haft några särskilda "cravings" (begär) hittills den här graviditeten. Under de fyra tidigare graviditeterna har jag periodvis tuggat på oblekt hushålls- eller toalettpapper flera gånger om dagen ... Ähum ...

Lugna gatan

Här är det väldigt lugnt just nu. Patrick jobbar och Sebastian är på LAN. Det blåser fortfarande rätt mycket och kallt, även om det ser varmt ut inifrån. Till och med snösmältningen har avstannat. Igår gick jag till Bodsjön med Jazz och Diva (japp, det var halt!), men idag kändes det som om mitt behov av att vara utomhus var tillfredsställt redan efter att jag fixat någon timme med hästarna (vattning, mockning osv). Hundarna var glada över att få komma in efteråt! Dessutom tränade jag ben i dag (Philip var med på gymmet och lekte), och då minskar behovet att röra sig efteråt ...

Barnen är ute mest hela tiden. Vi har en stor och jätterolig (suck!) vattenpöl på gården där barnen leker olika lekar beroende på hur kallt det är. På morgonen och förmiddagen fungerar den bra att sladda på med cyklarna för då är den isbelagd, men framåt eftermiddagen är det mest kallbad som gäller ... Eller, rättare sagt: De "leker bara", men de blir så blöta. Det är inte ens någon idé att tvätta kläderna mellan doppen trots att de luktar skunk av äckelvattnet, utan de får bara hänga på ett element för att torka.

Katterna är ute nästan hela dagarna nu och ibland på nätterna också, och det har varit en långhårig svart katt här och gjort dem sällskap. Återstår väl att se om kavaljeren är kastrerad eller inte ... Löpt har de definitivt gjort, i alla fall. Om de får ungar i sommar så ska jag nog se till att de blir steriliserade efteråt. Katter i all ära, men det får inte bli för många av dem; någon "djursamlare" är jag definitivt inte även om jag gärna har många djur omkring mig. Smilla löper också för fullt. Hon är ganska slarvig när det gäller att städa efter sig, men det hon missar brukar Jazz slicka upp efteråt om vi inte redan hunnit torka upp det. Det blir inte särskilt stora bloddroppar efter en whippet, som tur är.

Glad påsk!

Här blåser det som sjutton ... Inget direkt mysigt påskväder; jag tycker synd om alla människor som bokat dyra stugor i fjällen under påskhelgen, för man kommer nog knappt att kunna vara utomhus. Enligt prognosen ska det blåsa runt 30 m/s torsdag och fredag, men jag hoppas att meteorologerna har fel ...

Diskett ville inte äta när jag tog in henne nu ikväll. Jag tror att det berodde på att hon faktiskt var mätt, för hon äter nästan konstant i hagen, men jag har i alla fall bett Patrick att titta till henne en extra gång i natt när han kommer hem från jobbet. Min egen mage är redan så stor att den stöter ihop med Disketts mage när jag borstar henne, och jag klarar inte av att göra alla mina vanliga övningar på gymmet längre, så i stället avslutar jag passen med en rask halvtimmes promenad på löpbandet för att åtminstone hålla flåset uppe. Det känns rätt fånigt att gå inomhus men samtidigt skönt när det är tråkigt väder eller halvmörkt. Det är dessutom för halt att gå i skoterspåren i skogen nu, för snön ligger förstås kvar där ännu. Snart, snart går det att lägga spår igen ...

Imorgon är min sista arbetsdag före påsklovet. Eleverna slutade redan idag. Efter påsklovet har de ett antal nationella prov framför sig, och det tar evigheter att rätta dem eftersom jag undervisar i både svenska och engelska. Rättningen ser jag inte fram emot, kan jag ju erkänna - men när proven är klara är terminen nästan över, för tiden går så himla fort i slutet av vårterminen.

Nu ska jag se om jag kan lyckas boka boende inför nästa utställning eller om jag är för sent ute ... Jag har ingen större lust att sitta och köra halva natten och komma fram mer eller mindre halvdöd på morgonen för att sedan köra hela vägen tillbaka några timmar senare ... Snart får Sebastian börja övningsköra också, så då måste han nog följa med lite oftare på utställningarna! =)

April, april!

Fast jag tror inte jag har blivit lurad än ... Jag är nog inte den lättlurade typen ;-)

Patrick jobbar idag också, så jag passade på att göra sådant som han inte kan vara med på pga allergin. Jag verkade alla fem stona och borstade dem så gott det nu gick eftersom de är i full färd med att tappa vinterpälsen. Passade samtidigt på att klippa bort lite skägg samt utstickande päls i öronen; det kan ju vara bra och värmande under vintern, men så värst snyggt är det inte. Sedan hämtade jag in lite björkris, och Felix och Philip hjälpte mig att sätta fast påskfjädrar i det. Igår bytte jag ut köksblommorna också; för första gången har julstjärnorna överlevt julen och faktiskt bara blivit finare med tiden, så det sved lite i hjärtat att slänga bort dem ... Det är så synd om blommor som man slänger när de fortfarande lever!

Philip frågade i morse om vi skulle åka på utställning idag också, och när jag frågade om han ville det så sa han glatt ja. Sedan fick jag försöka förklara att det inte är utställning varje dag och inte ens varje helg, och det tyckte han var konstigt - det som är så roligt!

Om inofficiella utställningar finns det en missuppfattning som hålls vid liv likt vandringssägner såsom "Råttan i pizzan" av personer som själva inte tillhör "utställningsmänniskorna" utan själv bara vid något enstaka tillfälle (om ens då) besökt någon utställning men som försöker framstå som experter inom området. Missuppfattningen är att det är andra typer av människor och hundar som deltar i de inofficiella utställningarna motför på de officiella utställningarna. Inget kan vara mer fel! De som tycker om att ställa ut sina hundar åker ofta även på närliggande inofficiella utställningar (whippetklubbens egna utställningar, till exempel, är inofficiella), men anledningarna till det kan förstås variera. Man gör det till exempel för att det är roligt att träffa människor och hundar, för att träna sina hundar, för att göra reklam för rasen eller sin egen uppfödning, för att träffa gamla och nya valpköpare och hjälpa dem eller kanske knyta nya kontakter - eller bara för att stötta den arrangerande klubben ... Och naturligtvis hoppas alla att det ska gå bra för de hundar man visar upp. Det är champions och andra ringrävar som visas upp likväl som valpar och alla övriga kategorier av hundar. Hunden som blev BIS i Åsele exempelvis hade redan samlat på sig flera CK:n, och BIS-2:an var svensk utställningschampion. På ett par av utställningarna i Småland i fjol hade jag glädjen att beskåda en av de underbara faraohundar som sedan fick ett antal BIG- och BIS-placeringar på de officiella utställningarna under året.

Däremot har jag full förståelse för att det finns människor som väljer bort inofficiella utställningar av olika anledningar, ofta pga tidsbrist eftersom man åker på en hel del officiella utställningar eller helt enkelt för att man inte hinner eller har lust att ställa så ofta. Dessutom är det ju inte gratis. Själv kommer jag att fortsätta ställa ut så länge och så ofta jag tycker det är roligt - och så länge som resten av familjen inte protesterar.

Om man själv inte har möjlighet att ställa ut sin hund eftersom man varken har körkort, bil eller pengar (eller, om man för den delen, inte har råd att betala sin egen hund) så kanske man inte ska yttra sig nedsättande om andra som har möjligheterna. Hur var ordet nu igen? Jo, just det: bitterf---a :-) Konstigt att det bara är kvinnor som blir sådana?!? Tragiskt ... (Och ursäkta språket, men det var inte jag som uppfann det ordet.)

Sebastian är på A-lagsmatch igen. Han är en riktig klippa; omtyckt, duktig på allt och en genomtrevlig människa. Min förstfödde, och snart vuxen ... Jag häpnar över hur fort tiden går.