-21 grader i morse; molnfritt, vindstilla och jättefint vinterväder. Nackdelen med norrländska vintrar är att det ofta är riktigt kallt när det är soligt - åtminstone i januari och februari. Kylan har inte så stor betydelse om man bara ska gå på en promenad, men om man ska åka snöskoter eller slalom blir det ruskigt kallt i ansiktet ... Åtminstone tycker jag det, kanske beroende på att jag har lätt att "nästan" förfrysa mig - ni vet, när man får vita hårda partier i ansiktet så man måste skynda sig att värma sig med händerna (om de är någorlunda varma) eller gå inomhus.
Någon skoterkörning eller slalomåkning var det hur som helst inte tal om idag. Skotern sålde vi när vi flyttade till Vetlanda, och vi har inte köpt någon ny (än). Det har inte varit något skoterföre förrän den senaste veckan, så behovet har liksom inte funnits ... Men vi får väl se hur det blir framöver vintern. Däremot hade vi bestämt oss för att köra ner mer ved till pannrummet, så det hjälptes vi åt med mitt på dagen. Vi lagrar veden i ladugården, i det utrymme som man för länge sedan kallade "kasa" (alltså dit man slängde gödslet från hästarna och korna genom mockluckor i väggen). Nu är det länge sedan vi slängde gödsel där; sedan början av 1980-talet är det betonggolv där och ett jättebra ställe att förvara stora saker (t.ex. husvagn och hästtransport) men även ved. Tidigare i vinter har vi kört veden med skottkärror till pannrummet, men idag använde vi en av släpvagnarna i stället, och det gick förstås lättare (vi drog den inte för hand utan med bil). Smilla fick ha täcke på sig för första gången i vinter eftersom hon skulle vara ute så länge. De andra fick inte vara med ute, för jag tycker att det är tillräckligt svårt att hålla koll på att inget av barnen ska hamna i vägen när man backar med bilen. Smilla var i vägen mest hela tiden, så ibland fick hon stå på släpvagnen när Patrick backade för att jag skulle veta var hon var. Sedan stod hon mitt bland vedträna när vi slängde dem från släpvagnen ned mot pannrummet, där barnen staplade veden längs väggarna. Hon förstår inte alls att det kan göra ont om man får ett vedträ på sig ... Hon älskar att vara med där det händer saker. Egentligen är hon väldigt olik sin mamma. Alva är klok nog för att förstå risken med backande bilar och flygande vedträn och flyttar sig således tillräckligt långt för att fortfarande hålla uppsikt över vad som händer men utan att för den skull riskera livet. Kanske beror det på att Alva är 4,5 år och Smilla bara 1 år och 4 månader, men som jag minns det har Alva alltid varit en förståndig hund. Smilla skulle nog ha kallats "pojkflicka" om hon varit människa: modig på gränsen till dumdristig.
Hur det gick för hästarna i kylan? Jo, hästar klarar kyla utan problem. Det skulle däremot inte kännas bra om det regnade, blåste och var kallt samtidigt ... Fölen har minst lika tjock päls som de äldre hästarna och ser ut som myskoxar i ansiktet. De har fri tillgång på hö och vatten, och så länge de har mat fryser de inte. Min plan är att ta in hästarna på nätterna om temperaturen sjunker ner mot -25, men det är egentligen mer för min egen skull än för deras skull ... Det ser ju så rysligt kallt ut när de får rimfrost i "morrhåren". Då tänker jag på ett avsnitt i Mumintrollen som jag såg när jag var liten, när hon-den-där-elaka (typ ishäxa?) gjorde så att ekorrarna frös ihjäl. Vet inte om de verkligen dog, men jag minns det så i alla fall. Lite otrevligt är det faktiskt med riktigt sträng kyla ... Men så kallt att ekorrarna fryser ihjäl är det inte än, i alla fall. Jag har ingen bild på någon ekorre, men däremot en länk till en modig hare (eller är det en kanin?). Kanske är den släkt med Smilla? =) http://www.chilloutzone.de/files/07010804.html
