Till sin födelsedag hade Philip önskat sig en ny cykel, precis som Indra, och det fick han förstås eftersom han vuxit ur sin gamla. Dessutom fick han nog det mesta annat han önskat sig också ... Alla våra barn fyller år under sommarmånaderna, så det blir en himla massa presenter som ska köpas. Inte det allra enklaste alla gånger att försöka memorera vad barnen nämnt, utan att man verkar så intresserad att de förstår vad man tänker köpa. Lite överraskningsmoment kan ju vara kul, trots allt!
I måndags var det avslutning på Philips simskola, och han fick köpa de tre märken som hör till "Fisken". Han är jätteduktig på att simma, kan såväl rygg- och bröstsim som crawl och dyker både från kanten på bassängen och trampolinen. Egentligen tycker jag att det borde vara obligatorisk simundervisning en gång i veckan från kanske fem eller sex års ålder. Att vara en god simmare är viktigare än mycket annat här i livet, åtminstone om man tänker rent kunskapsmässigt. Annars är det förstås helt andra saker som är betydligt viktigare, som till exempel livet självt ... (Även om simkunnigheten i sig förhoppningsvis gör att man har lättare att överleva vissa situationer.)
I lördags hände något otäckt. Indra blev helt plötsligt tvärdålig, utan att vara förkyld eller ha någon feber. Hon sa att hon hade ont i magen, kunde varken stå eller sitta för benen bara vek sig; hennes lilla kropp skälvde och hon blev kallsvettig och kritvit i ansiktet medan läpparna blev ljuslila. Dessutom gick det knappt att få någon kontakt med henne, och hon kunde inte ens ha ögonen öppna. Vi åkte naturligtvis i ilfart till sjukhuset, och där bedömde läkaren också att hon var dålig av någon anledning, men blodtryck, puls och kroppstemperatur visade inte på något fel. Någon timme senare hade hon blivit så pass bra att hon kunde få i sig lite mat, och efter ytterligare någon timme togs flera prover. Då visade det sig att hennes blodsocker var skyhögt ... Ännu ett prov visade på samma sak, och så togs en massa fler prover så hon till slut hade blivit stucken i flera fingrar på varje hand. Indra som avskyr blodprov och sprutor ... (Men hon var ändå medgörlig och grät bara utan att protestera alltför mycket.) Jag frågade om hon hade fått diabetes, och både läkaren och sjuksystern trodde att det nog kunde vara så. Tyvärr togs inget blodsocker just när vi kommit till sjukhuset: symptomen inledningsvis tydde dock på insulinkänning, dvs lågt blodsocker, vilket kan ge en rekyl i form av högt blodsocker efter ett tag.
Man hinner tänka rätt mycket på en liten stund, och genom min hjärna for tankarna på amputerade kroppsdelar, blindhet och insulinpumpar ... Rent förnuftsmässigt vet jag att många människor lever ett helt liv med diabetes utan att drabbas av sådana saker, men bara vetskapen att livet trots allt förändras radikalt genom en sådan livslång sjukdom gör att jag blir ledsen bara av att tänka tanken.
Efter ännu fler prover under lördagen och söndagen kom läkarna fram till att blodsockret hade sjunkit till normala nivåer, och att det inte fanns något socker i urinen, vilket det skulle ha gjort om hon haft högt blodsocker under en längre tid. Även övriga prover var bra, inklusive EKG. På söndagen blev hon utskriven från sjukhuset, men vi ska tillbaka för fler provtagningar om några veckor. Då ska de även göra ett EEG på henne, eftersom den ena läkaren trodde att det kunde vara någon typ av krampanfall hon haft (fast inte i form av ett "traditionellt" ep-anfall med vanliga kramper såsom man tänker sig att en kramp är). Nu är hon i alla fall lika pigg och glad som vanligt, så kanske var det bara något tillfälligt, vars orsak vi aldrig får reda på.
Och trots detta som hände under helgen, är det ändå något annat som vi har chockats värre av: trippelmordet i Härnösand. Vi känner en nära släkting till de mördade barnen, och våra tankar går till dem som på ett eller annat sätt har drabbats av detta ... ofattbara. Det är ju sådant som bara inte får hända ... Och ändå händer det.
