Om Alvas död

Jag vill börja med att tacka alla som hört av sig till oss och visat sitt deltagande i vår sorg över Alva. Det värmer att ni tänker på oss!

Alva omkom under en av våra långpromenader längs Gimån - ett av få ställen där man kan släppa hundarna lösa nu när det blivit så pass mycket snö att det är svårt att gå i skogen. Alva (som löpte) och Smilla följde med, medan Jazz och Diva var hemma. Smilla gick alldeles intill oss och Alva strax framför - hon var den självutnämnda spejaren, som alltid höll koll på vad som hände framför oss. Det är fortfarande öppet vatten i Gimån eftersom det är ganska strömt där, men längre ner längs ån hade isen lagt sig de senaste dygnen (sedan vi senast gick där), och när Alva följde någons fotspår framför oss kom hon ut på isen. Vad hon förmodligen inte märkte var att fotspåren vände, medan hon gick ända fram till iskanten och på ett ögonblick halkade hon ner i det iskalla vattnet. Isen höll inte för oss (Patrick gick ändå ut för att få tag i Alva, men gick igenom isen och hamnade med vatten upp till midjan bara någon meter ut), och det tog kanske tio sekunder innan Alva tappade greppet om iskanten och drogs med vattnet in under isen. I flera timmar gick vi längs ån för att försöka få tag i henne, eftersom vi antog att hon dragits med under isen medan hon själv försökte kämpa sig tillbaka till stället där hon föll i. En hund klarar sig naturligtvis inte i flera timmar i vattnet, men vi hoppades att hon på något sätt skulle ha lyckats ta sig upp där vi inte såg henne, kanske på den andra sidan ån. Sent på kvällen återvände vi med lampor, och vi gick och letade även igår, men vi har tvingats inse att hoppet för länge sedan är ute.

Alva blev bara 4,5 år gammal, men mitt i all bedrövelse är vi ändå förvissade om att hon hade ett bra liv. Det bästa hon visste var att följa med ut i skogen, och det var många många timmar vi tillbringade tillsammans på våra skogsutflykter. Hellre ett kortare men lyckligt liv än ett långt och olyckligt (alltså om hon alltid tvingats vara kopplad för att undvika skador eller olyckor) ... Alva är den första hunden vi mist genom en olyckshändelse.

Nu tänker jag fortsätta dagen med att ta hand om min familj och våra djur - som alltid - och försöka kurera mig från min förkylning och heshet som kom som ett brev på posten i och med vad som hänt under veckan. (Jo, jag har jobbat ändå ... När man är lärare kan man liksom inte vara sjukskriven för det går ju ut över så många andra. Man får vara sjuk på helgerna i stället ... ) Och i natt kan jag gråta under täcket utan att bry mig om att det syns morgonen efter - men tillräckligt tyst för att inte Philip ska vakna.

In memoriam: Sommarhagens Di Carma

Vår lilla ängel Alva omkom vid en drunkningsolycka 23 januari 2007.

Oerhört älskad - oändligt saknad.

Blivande föräldrar

Om allt går som det ska ... Kulltorps Diskett (guldbelönad) väntar föl med Skyborne Lightning. Det är bådas första föl; beräknad fölning i slutet av mars. Disketts mage ser ut att dölja en guldhamster eller nåt ...
Twyford Morgana, "Morris", är betäckt med Heniarth Yarra-Glen. Båda föräldrarna har fått 43 poäng. Beräknad fölning i slutet av maj. Det blir Morris femte föl, och vi har själva behållit samtliga stoföl hon fått: Skyborne Miss Melody (e. Heniarth Mr Milligan), Skyborne My Music (e. Twyford My Man) och Skyborne Midnight Sun (e. Vardra Santos). Med tre stoföl på raken blir det säkert ett hingstföl den här gången ... Han kommer i så fall att bli till salu.
Skyborne Lightning. Han är pappa till Disketts blivande föl. Världens snällaste hingst ... Kolla in hans skägg =) Bilderna är tagna idag. Det är rätt kallt (-17 i morse och sedan sjönk temperaturen några grader innan den steg fram på dagen), men det var soligt ända fram till tvåtiden och jättehärligt att vara ute. Jag åkte tidigare från jobbet och fixade lite med hästarna och hundarna.

Diva ska paras nästa löp, och jag hoppas att det inte dröjer allt för länge.

Kylan har kommit

-21 grader i morse; molnfritt, vindstilla och jättefint vinterväder. Nackdelen med norrländska vintrar är att det ofta är riktigt kallt när det är soligt - åtminstone i januari och februari. Kylan har inte så stor betydelse om man bara ska gå på en promenad, men om man ska åka snöskoter eller slalom blir det ruskigt kallt i ansiktet ... Åtminstone tycker jag det, kanske beroende på att jag har lätt att "nästan" förfrysa mig - ni vet, när man får vita hårda partier i ansiktet så man måste skynda sig att värma sig med händerna (om de är någorlunda varma) eller gå inomhus.

Någon skoterkörning eller slalomåkning var det hur som helst inte tal om idag. Skotern sålde vi när vi flyttade till Vetlanda, och vi har inte köpt någon ny (än). Det har inte varit något skoterföre förrän den senaste veckan, så behovet har liksom inte funnits ... Men vi får väl se hur det blir framöver vintern. Däremot hade vi bestämt oss för att köra ner mer ved till pannrummet, så det hjälptes vi åt med mitt på dagen. Vi lagrar veden i ladugården, i det utrymme som man för länge sedan kallade "kasa" (alltså dit man slängde gödslet från hästarna och korna genom mockluckor i väggen). Nu är det länge sedan vi slängde gödsel där; sedan början av 1980-talet är det betonggolv där och ett jättebra ställe att förvara stora saker (t.ex. husvagn och hästtransport) men även ved. Tidigare i vinter har vi kört veden med skottkärror till pannrummet, men idag använde vi en av släpvagnarna i stället, och det gick förstås lättare (vi drog den inte för hand utan med bil). Smilla fick ha täcke på sig för första gången i vinter eftersom hon skulle vara ute så länge. De andra fick inte vara med ute, för jag tycker att det är tillräckligt svårt att hålla koll på att inget av barnen ska hamna i vägen när man backar med bilen. Smilla var i vägen mest hela tiden, så ibland fick hon stå på släpvagnen när Patrick backade för att jag skulle veta var hon var. Sedan stod hon mitt bland vedträna när vi slängde dem från släpvagnen ned mot pannrummet, där barnen staplade veden längs väggarna. Hon förstår inte alls att det kan göra ont om man får ett vedträ på sig ... Hon älskar att vara med där det händer saker. Egentligen är hon väldigt olik sin mamma. Alva är klok nog för att förstå risken med backande bilar och flygande vedträn och flyttar sig således tillräckligt långt för att fortfarande hålla uppsikt över vad som händer men utan att för den skull riskera livet. Kanske beror det på att Alva är 4,5 år och Smilla bara 1 år och 4 månader, men som jag minns det har Alva alltid varit en förståndig hund. Smilla skulle nog ha kallats "pojkflicka" om hon varit människa: modig på gränsen till dumdristig.

Hur det gick för hästarna i kylan? Jo, hästar klarar kyla utan problem. Det skulle däremot inte kännas bra om det regnade, blåste och var kallt samtidigt ... Fölen har minst lika tjock päls som de äldre hästarna och ser ut som myskoxar i ansiktet. De har fri tillgång på hö och vatten, och så länge de har mat fryser de inte. Min plan är att ta in hästarna på nätterna om temperaturen sjunker ner mot -25, men det är egentligen mer för min egen skull än för deras skull ... Det ser ju så rysligt kallt ut när de får rimfrost i "morrhåren". Då tänker jag på ett avsnitt i Mumintrollen som jag såg när jag var liten, när hon-den-där-elaka (typ ishäxa?) gjorde så att ekorrarna frös ihjäl. Vet inte om de verkligen dog, men jag minns det så i alla fall. Lite otrevligt är det faktiskt med riktigt sträng kyla ... Men så kallt att ekorrarna fryser ihjäl är det inte än, i alla fall. Jag har ingen bild på någon ekorre, men däremot en länk till en modig hare (eller är det en kanin?). Kanske är den släkt med Smilla? =) http://www.chilloutzone.de/files/07010804.html

Sånger som fastnar

Av någon anledning fastnar vissa melodislingor så att jag bara måste gå runt och smånynna på dem tills jag ledsnat på dem. Just nu är det refrängen i Sunrise Avenues "Fairytale gone bad" som sitter som berget (dock inte för textens skull; det är få sångare och låttexter som verkligen lyckas förmedla något budskap, tycker jag). En del av refrängen går i alla fall så här:

Out of my life, Out of my mind
Out of the tears that we can´t deny
We need to swallow all our pride
And leave this mess behind

När vi åkte på utställningen i Hågelby i oktober lyssnade jag på Scissor Sisters i bilen på vägen hem; ja, åtminstone när det var jag som körde. En av låtarna har en rätt gräslig text, men den var jätterolig att sjunga med i för att hålla sig vaken, och veckan efter plågade jag mina engelskelever med en lucktext på vad som just då var min dåvarande favoritlåt: "I can´t decide (whether you should live or die, Oh, you´d probably go to Heaven, Please don´t hang your head and cry ..."). Min apostroftangent fungerar fortfarande inte, om någon undrar varför jag använder accent.

Annars har det väl inte hänt så mycket de senaste dagarna ... Det har snöat lite mer; Alva har snart löpt färdigt (hoppas jag, för jag måste ju hålla isär henne och Jazz - men det går faktiskt jättebra); Felix har varit på den fria åkningen på ishallen med en kompis; Sebastian har en ny tjej (tror det är officiellt nu?); Patrick har köpt nya saltstenar till hästarna; jag bakade kakor och hoppade över träningen idag och fick dåligt samvete när jag såg Faddes väg till sitt nya liv på TV3 strax efteråt ... (Ändå lever vi nog rätt sunt i vår familj - och kakorna var goda.) Sedan delade jag och Patrick på en liten godispåse ... Nu ligger Alva och Smilla och pressar i värmen framför braskaminen, och Diva gör Jazz sällskap i ett annat rum (stackarna, men vad ska man göra? De verkar inte bry sig nämnvärt, som tur är). Ja, livet fortgår som vanligt ... Och solen är uppe sju minuter längre för varje dag!

14 januari, Felix namnsdag

Det snöade nästan hela dagen, så barnen och jag hjälptes åt med att skotta på gårdsplanen (Patrick har varit borta i helgen). Efter ett tag hjälpte pappa som tur var till med traktorn, och då gick det genast fortare ... Det har snöat sammanlagt kanske femton centimeter sedan igår, men det mesta kom nu under dagen, så det blir lite mer snöskottning imorgon, trots att det slutat snöa nu.

Jag gav upp planen jag hade inför dagen - en långpromenad med hundarna - och fixade istället med klor och tänder på dem, tvättade deras filtar och badade med Philip innan jag satte mig i soffan med en stor kopp te och en bok. Jag gillar Marianne Fredrikssons romaner, och till min glädje insåg jag att jag inte hade läst Älskade barn (2001), trots att jag köpte den för flera år sedan. Därför läste jag den under eftermiddagen, och jag tyckte nästan lika mycket om den som Anna, Hanna och Johanna, som jag analyserade i min C-uppsats i Nordiska språk. Jag tog min grundskollärarexamen för årskurserna 4-9 vid Umeå universitet julen 1996 och började jobba som lärare på högstadiet i januari 1997. Sedan jobbade jag i 1,5 år innan vi fick vårt tredje barn, Felix (som faktiskt föddes samma dag som jag fyllde 29 år). Då var Sebastian nästan sju år, och Simon hade precis fyllt tre. Under året när jag var föräldraledig läste jag Nordiska språk C och Engelska C vid Mittuniversitetet - alltså heltidsstudier med tre små barn, och dessutom läste Patrick också på heltid. Jag minns högarna av papper som jag alltid hade på köksbordet eftersom jag läste varje "ledig" stund jag hade på dagen. Uppsatserna tog också mycket tid, och jag minns än idag hur skönt det var när de var helt färdiga. Hösten efter började jag som gymnasielärare, och då läste jag Engelska D på halvfart samt litteraturkurser i Umeå. Det var mycket jobb men värt slitet. Men ibland, när jag tänker på hur mycket jag egentligen läst (270 poäng, alltså nästan sju års heltidsstudier), så tänker jag att jag lika gärna kunde ha blivit veterinär eller läkare. Det är 5,5 års studier för de yrkena ... (Jo, sedan tillkommer det ju studietid där också när/om man ska specialisera sig, det vet jag.) Hur som helst lärde jag mig mycket under de där åren - inte bara i ämnena, utan även om mig själv - och de erfarenheterna och kunskaperna hade jag inte velat vara utan.

Och varför drar jag upp det här nu då? Jo, för att när jag läser Marianne Fredriksson så funderar åtminstone jag över mönstren i min egen släkt. Vad är det som har gjort människor till vad de är/var, och vad för jag vidare till mina barn? Kan man bryta mönster när man väl har sett dem (för det tror i alla fall jag)? Hur har mina studier och mitt jobb påverkat mina barn och deras inställning till livet? Jag hoppas naturligtvis att det positiva överväger och att de inte ska gå till psykoterapeuter senare i livet och beklaga sig över sin uppväxt.

Och - för att ingen ska misstolka något: det finns inga likheter mellan mig och huvudpersonen Katarina i Älskade barn. Men boken var läsvärd!

Så var det fredag igen

"Så var det fredag igen och veckan hade tagit slut
Vi skulle ut och ha kul, nån gång måste man ju ut
Där ute i mörkret finns det som får mig att må bra
Där ute känns allting fint, där känner jag att jag är jag"

Känner ni igen Noice text till "Ut i natten"? Att gå ut har i och för sig inte samma innebörd för mig som för textförfattaren, men själva känslan känner jag tydligt igen ... Jag förstår mig inte på människor som ALDRIG känner suget att komma ut och röra på sig. Jag gillar känslan av att röra mig, helst utomhus och länge - så länge att kroppen känns trött och pigg på samma gång, och tankarna som har funnits i hjärnan under natten eller dagen har bytts ut till nya och friska dito. Man fyller på med ny energi, helt enkelt. Inte lika socialt som att gå ut på krogen, förvisso, men garanterat bättre för både kropp och själ på sikt.

Det här var ju den första skolveckan efter jullovet, och den är alltid både rolig och jobbig på samma gång. Lovet är så pass långt att man kommit ifrån jobbet, och dessutom startar man oftast nya moment i de olika kurserna med varje klass efter jullovet. Ett par veckor in på terminen har man kommit in i sina vanliga rutiner igen, vilket förstås är rätt skönt.

Det är halt här och dessutom har det kommit ett par centimeter snö ovanpå isen, så det är lite lurigt att gå ute nu. Hundarna halkar omkring och är inte så värst intresserade av att vara ute någon längre stund. På åkrarna och i skogen går det förstås någorlunda bra att göra ruscher, så jag kan inte påstå att de håller sig helt i stillhet trots halkan och mörkret, men whippetar är, som tur är, snälla och lugna inomhus även de dagar de inte rusat av sig ute. Smilla vill helst inte gå ut alls när det är kallt eller dåligt väder - jag får putta ut henne genom dörren efter att hon först stretchat igenom hela kroppen en extra lång stund - men när hon väl kommit ut leker hon med de andra som vanligt. De är knäpptysta på morgnarna och kliver inte upp förrän jag säger åt dem att gå ut, även de dagar då vi sovit längre. Det är så skönt med whippetar ...

Philip frågar då och då när vi ska åka på hundutställning igen. Han tycker tydligen att det är roligt, trots de långa resorna och den långa väntan som de medför. En av hans lekar före jul var att "ställa ut" sina nallar (allt från hundar till kaniner). Då ställde han först upp dem på rad i soffan, var och en med koppel, förstås. Sedan fick vi hjälpas åt att springa ett eller flera varv runt huset med nallarna på rad för att slutligen ställa dem i soffan igen. Ibland tog han en eller ett par av våra "riktiga" hundar också, och då var han noggrann med att fråga vilken hund som var bäst av våra hundar, för den ville han springa med själv ... Då brukade jag säga Smilla, för hon är outtröttlig när det gäller att leka med Philip. Dessutom älskar hon det! Alva ser ut att tycka att det är pinsamt och tittar bedjande på mig för att slippa leka den typen av lekar, även om hon förstås gör som Philip vill ändå. Jazz vill mest bara busa, och Diva föredrar att betrakta spektaklet från filten framför braskaminen. Nej, Smilla är den som är den bästa "utställningshunden" för en treåring ... Jag tror hon skulle fungera fint i barn med hund. Synd att Philip är för liten för att delta i det än så länge.

Nu efter jul har han lekt mest med lego, Geomag (magneterna) och barbiedockor. Han är så duktig på att bygga saker (det är Felix också, men han är ju fem år äldre), och han är jätteintresserad av bokstäver också och är duktig på att känna igen både enskilda bokstäver och ordbilder. Idag är det fyra månader tills han fyller fyra år. Och nej, jag sitter inte och tragglar bokstäver med honom eftersom jag är lärare, som nog vissa kanske tror. Däremot blir jag förstås glad över hans intresse, och det märker han säkert. Han är otroligt känslig för vad människor säger och hur det sägs. Han har en stark integritet gentemot nya människor, och han har en förmåga att känna av (genomskåda?) människors känslor också och är noggrann i sitt val av människor som han tycker om. Övriga göre sig ej besvär ...

Ett barns kärlek får man inte automatiskt bara för att man är dess släkting eller bekant - ett barns kärlek måste man förtjäna.

Grabbarna

Ekbäckens Jarrah född mars 2006, e. Heniarth Yarra-Glen u. Ekbäckens Jasmine -Twyford My Man
Skyborne Lightning född juni 2004, e. Ysselvliedt´s Special Edition u. Ysselvliedt´s Sky Line - Colne Heartsease. Lightning är godkänd för avel och kommer att stå till förfogande för friska ston i sommar.
Skyborne Love Story född maj 2006, e. Vardra Santos u. Ysselvliedt´s Sky Line - Colne Heartsease. Till salu.

Jag vet inte om den dåliga bildkvaliteten beror på att jag bytt minneskort, att jag har zoomat eller att upplösningen är för dålig ... Jag får väl mixtra lite och se om jag kan få till bättre bilder framöver. Annars blir det nog till att byta kamera, antar jag.

Skyline sköter sig bra och verkar trivas hos sina nya ägare. Tänk, vad få hästar det ser ut att vara nu i hennes hage här hemma: "bara" sex hästar. Jag trodde inte att skillnaden skulle vara så tydlig ... Jag saknar henne verkligen, trots att vi ju ändå har "stallet fullt". Hennes ena dotter i Danmark (e. Vechtzich´s Hywel) dog i oktober pga en sprucken cysta på en äggstock, om jag förstod dödsorsaken rätt. Tråkigt ... Hennes andra dotter, som är helsyster med Lightning, finns dock kvar på stuteriet och väntar föl framöver sommaren.

Jag tittar noga på Disketts mage varje dag för att se några förändringar på den - men icke. Hon är så tjock också, och det underlättar ju inte saken. Det blir hennes första föl - förstaföl är ofta små - och dessutom är Lightning 20 cm lägre än henne (hon är 140 cm), så fölet kommer säkert att se pyttelitet ut ... Det ska bli så kul att se hur det ser ut. Det är ju bådas första avkomma, och kombinationen rent härstamningsmässigt är säkerligen inte gjord förut - så det kan ju bli nästan vad som helst, känns det som. Men jag gissar på att det blir en ponny, i alla fall ... :)

Strålande sol

-10 grader kallt på morgonen och därmed den hittills kallaste dagen på vintern - och perfekt promenadväder! Det är dock vasst på sina ställen för hundarnas tassar, så på eftermiddagen ägnade jag en stund åt lite extra klo- och tassvård. Jag brukar nästan aldrig behöva smörja in tassarna på dem, men nu hade både Smilla och Diva fått några små torrsprickor på trampdynorna fram.

Häromdagen pratade jag med ägarinnan till Smillas syster Ängel, som bor i Färila (alltså i Hälsingland). De hade mött en varg på sin morgonpromenad under julen! Det finns tydligen ett helt gäng vargar där i trakterna nu, och tre hundar har hittills fallit offer för vargarna. Jag kan inte påstå att jag gillar vargar särskilt mycket - för mig får de gärna hålla sig i obebodda trakter eller på zoo ... Hur som helst så har Ängel gått spårkurs nu efter att först ha gått några andra kurser på brukshundklubben, och tydligen är hon lika duktig på att spåra som hon är lydig. Ängel är en bedårande söt liten tik, och jag är så glad över att hon hamnade hos helt rätt person.

Alva löper nu, så jag väntar bara på att hon ska "lura igång" de andra också - men det verkar inte som om de är på gång än på ett tag.

Imorgon börjar skolan här, och jag antar att det är likadant runtom i landet. Tänk, nästa gång vi har lov här (vecka 10) är det redan mars! Perioden mellan jullovet och sportlovet brukar alltid kännas lång, men det blir i alla fall ljusare för varje dag och det känns så SKÖNT!

Lyckliga hundar

Igår var det helt underbart vinterväder, och jag tog ett gäng bilder av hundarna när de sprang på isen på Bodsjön i skolskenet. Bilderna såg riktigt bra ut när jag tittade på dem i kameran, men när jag kom hem ... Ja, då var de borta! Jag förstår inte var de blev av - kanske är det något fel på minneskortet. Idag var det förstås inte alls lika fint väder, och bilderna jag tog idag blev inte alls lyckade - men här är några av dem ändå. Tyvärr blev det nästan bara bilder på när hundarna sprang i vassen ... Whippetar är som vackrast när de springer, tycker jag - och att de är lyckliga när de sträcker ut i full galopp kan man bara inte ta miste på.
Vrooom! Diva till vänster och Smilla till höger.
Jazz på väg att bromsa in framför matte. Jodå, han lyckades få stopp den här gången också.

Våra grannar från Sollentuna kom förbi på en fika igår. Ett av deras barn är tolv år, och Simon och han kommer att försöka hålla kontakten via datorn nu när grannarna åkt hem till Sollentuna igen. Tyvärr hann de inte spela tillsammans på våra datorer igår (båda spelar World of Warcraft) eftersom Simon skulle på bio med några tjejkompisar, men det kommer väl fler tillfällen ...

Idag kom våra nyinflyttade grannar från Stockholm hem igen. Vi har tagit hand om deras post och gett deras katt vatten (mat hade han redan så det räckte och blev över) nu när de varit bortresta. Deras barn är så förtjusta i Lightning och Diskett som går i hagen bredvid deras hus, och pojken brukar säga att det är deras hästar. Jag är så glad över att det är fler barnfamiljer i byn - även om vissa bara är här under loven.

Nu ikväll har jag verkat hovarna på Lightning och Diskett. Samtidigt som jag verkade Lightning fick han ha på sig sadel, och han brydde sig inte om den alls. Något jag blev lite förvånad över var att katterna passade på att hänga i Disketts och Lightnings svans när jag verkade framhovarna på dem. Alltså inte bara längst ned, utan halvvägs upp mot hästarnas kors. Våra katter har ingen självbevarelsedrift alls ... Eller också är de smarta katter som har full koll på vad som är verkliga faror. Och en rolig svans på en snäll häst kan ju inte vara så farlig, eller? (Hästarna vände inte ens på öronen när katterna höll på och busade, så katterna hade i och för sig rätt ...)

Äntligen snö!

Barnen har varit ute med skidor och kälkar idag, för det har äntligen kommit några centimeter snö. Igår var det soligt och fint väder. Felix red på Melody i tio minuter ungefär och det gick jättebra. Sedan kom några av våra sommargrannar med en nyårspresent, en ostbricka, och de var så glada över julklappen vi gav deras släktingar på julafton. Stämningen i den här byn har verkligen varit usel genom åren, men vi gör vårt bästa för att förändra det.

Vi gick en promenad till Bodsjön med hundarna på nyårsaftonens förmiddag (det har vi gjort idag också), och på kvällen gick vi utan hundar till ett vindskydd en bit ned längs Gimån och grillade och sköt raketer. Det var månsken, men vi hade ändå utrustat oss med lampor, och Philip hade en egen pannlampa och tyckte att det var så spännande alltihop. Vid tolvslaget tittade vi på när grannarna sköt sina raketer. Varken hästarna eller hundarna brydde sig det minsta.

Några nyårslöften har jag inte avgett. Jag tycker inte om oprecisa mål av typen "jag ska motionera mer" för då vet man ju inte när eller om man har uppnått det. Dessutom är det inget jag kan komma på som jag vill förändra heller, för jag försöker alltid göra mitt bästa (vilket jag tror att de flesta försöker). Däremot har jag ett antal mål när det gäller de aktiviteter jag ska ägna mig åt med hundarna och hästarna, men det skriver jag mer om en annan dag.