Can´t Take My Eyes Off You

You´re just too good to be true

Can´t take my eyes off you

You´d be like heaven to touch

I wanna hold you so much

At long last love has arrived

And I thank God I´m alive

You´re just too good to be true

Can´t take my eyes off you

Pardon the way that I stare

There´s nothing else to compare

The sight of you leaves me weak

There are no words left to speak

But if you feel like I feel

Please let me know that it´s real

You´re just too good to be true

Can´t take my eyes off you

I need you baby, and if it´s quite alright

I need you baby to warm a lonely night

I love you baby. Trust in me when I say:

Oh pretty baby, don´t bring me down, I pray

Oh pretty baby, now that I´ve found you, stay

And let me love you, oh baby, let me love you

...

(Tror låten går ungefär så här när Lauryn Hill sjunger den. Ber om ursäkt om det förekommer fel. Min apostroftangent har dessutom tyvärr sagt upp sig, så jag använder accent i stället. )

Sverige är fantastiskt!

Visst är det roligt när det går så bra för Sverige i OS?!? Jag har lyckats pricka in just själva guldögonblicken, även om jag inte är så värst intresserad av att följa med i allt som händer i Italien för tillfället ... Såg just slutet på Sverige-Finland - det var faktiskt spännande! Dessförinnan gick vi en promenad i det vackra vädret med Diva, Smilla, Dio och Philip. Alva löper och fick stanna hemma idag. Bilden ovan: Dio. Han rör sig så vägvinnande och med en sådan schwung och takt att dressyrhästuppfödarna skulle ha varit gröna av avund.
Smilla. Det är mer galopphäst över henne.
-Husse, vi älskar dig, vi älskar dig!!!
Diva ställer sig i lä hos husse.

Divas första födelsedag!

Skyborne Amber-Attitude "Smilla" fem månader.
Foxys Nyckelpiga "Diva" ett år idag!

Under veckan som gått har vi vaccinerat Diva och Diskett, och jag har verkat hovarna på några av hästarna. De har börjat få hösilage nu, vilket är mycket populärt. Vissa av hästarna står och äter i princip dygnet runt; jag undrar hur de kommer att se ut framöver våren. Diskett har börjat tappa vinterpälsen - lite väl tidigt, tycker jag. Imorgon börjar skolan igen. Varför går loven så mycket fortare än arbetsveckorna?

Twyford Clio

Detta är Morris syster Twyford Clio (e. Glenwood Drifter) som under några år ägdes av Susanne Malmberg, Alnö. Clio är guldbelönad i Sverige. Visst är hon vacker!
Och här är Susannes silken windhound Alice. Söt som socker!

Vinterpromenad

Dio och Smilla
Diva

Sportlov!

Igår var vi på badhuset i Jönköping med barnen. Jag fattar inte att Simon och Sebastian vågar hoppa från tian - jag som är så höjdrädd. Idag var de på bågskytte och placerade sig etta (Sebastian) och tvåa (Simon) av de tio deltagarna. Duktigt, tycker jag. Patrick, jag och Philip hälsade på vår ena valp, Emerald-Action, i Korsberga. Han är så otroligt söt med sina kolsvarta ögon och jättevackra uttryck! I övrigt påminner han lite om Smilla, även storleksmässigt, men han har en något kortare rygg och längre hals. Han kände igen oss på en gång och blev nästan utom sig av glädje. Jag hoppas han kommer att ställas ut så småningom. Nästa utställning för vår del blir förmodligen den internationella utställningen i Malmö i mitten av mars.

Utställningsdebuten är avklarad!

Idag ställde vi ut våra valpar för första gången. Kritiken har jag skrivit på vår nyhetssida, så den upprepar jag inte här. Valparna skötte sig bra, med tanke på att de bara är fem månader gamla. Det har inte funnits några inofficiella utställningar att träna på, så det blev en officiell utställning på en gång för dem - inomhus, dessutom. De tittade sig storögt omkring och hälsade på de irländska varghundarna, som satt uppradade runt vår ring, men jag tror att de tyckte att det var ganska spännande också. Att stå på det höga bordet tyckte båda var rätt läskigt. Hemma har vi betydligt lägre bord att träna på, för på köksbordet får inga hundar vara. Båda ställde sig fulare än de gör hemma, men det är ju bara att träna vidare. Deltagarna i valpklassen var upp till nio månader gamla, och i mina ögon såg våra små och valpiga ut i jämförelse med de andra, som samtliga var äldre. Jag vet att domare tar hänsyn till hundarnas ålder, men det måste vara rätt svårt ... Utifrån det domaren fick se av våra hundar idag, så tycker jag ändå att hon gav en rättvis kritik.

Diva fick en 1:a och hederspris, vilket jag är glad över. Hon har varit med på inofficella utställningar förut (har fått hp på samtliga), så hon tyckte inte att det var särskilt spännande idag, snarare långtråkigt. Hon försökte busa lite med domaren ... Så typiskt Diva! ( I kritiken stod det att hon rör sig lite slarvigt fram, men det var mest ett resultat av att hon skulle försöka busa igång domaren när vi närmade oss henne.) Alla hundarna var i alla fall jättesnälla att ha med sig, och det var faktiskt Philip och Felix också (våra två yngsta barn) - och Patrick förstås. Jag förstår bara inte varför det känns som om vi alltid har med oss halva vårt bohag när vi ska någonstans: stolar, väska med viktiga papper, påse med fika, massor av koppel, filtar, hundtäcken och kläder - förutom alla hundar och barn. Ändå var två av barnen och Alva hemma. Det är inte roligt att samla ihop allt när man ska hem igen ...

Nu ska jag planera inför nästa utställning!

Så var det torsdag igen!

Igår var jag på föräldramöte för vår lilla skolas alla föräldrar. Det skulle handla om mobbning, men under de två timmar jag var där var det ungefär 80 procent som handlade om annat (sedan gick jag). Dessutom är det aldrig konkreta fall som tas upp, vilket gör att man egentligen inte kommer fram till något. Jag avskyr möten! Detta trots (eller på grund av?) att jag suttit i ett antal styrelser och därmed möten genom åren. Jag gillar action - när det händer saker, helst fort, fort, och gärna igår. Jo, jag vet att alla människor inte är likadana, och därför sitter jag tyst och snällt medan folk ältar saker i oändlighet. De hästar och hundar jag ritat på mötena genom åren är oräkneliga!

En arbetsdag kvar innan det är sportlov! Och vi har massor av snö!

Nya bilder via länk

Om ni vill se Skylines två avkommor som hon har i Danmark, kan ni följa denna länk: http://www.clausholmstud.com/galleri.htm

Hon är mamma till Clausholm Skylight och Clausholm Sky Lioness. I år väntar hon föl med fuxhingsten Vardra Santos (förväntas föla i maj), och hon ska sedan betäckas med Heniarth Yarra Glen.

Jag har just varit ute och verkat hovarna på Morris och Music. Jag är så glad över att de är så himla snälla. Hundarna tycker att det är väldigt intressant med verkning, och snurrar runt benen på både hästarna och mig tills jag blir less och kör iväg dem. Det är strålande sol idag, men kallt. I morse var det -18 grader när vi var ute och gick med hundarna. Det finns en så himla fin promenadväg mellan kanalen och ån här i Skede, där jag gärna går. Tyvärr går det inte att rida där, för det är flera gångbroar som man måste passera. Däremot kan man rida på en liten väg runt sjön, och det ser jag fram emot att göra framöver våren. Det är förhoppningsvis inte så lång tid kvar tills vintern är slut nu ...

Hemmablind - eller självkritisk?

Det sägs ofta att människor har lätt att bli hemmablinda: man lägger inte märke till sådant man ser varje dag, och har kanske svårt att därmed vara självkritisk. För mig är det nästan tvärtom. När jag t.ex. funderar på att anmäla en hund eller en häst till utställning, så ser jag (eller letar tills jag hittar) massor av exteriöra brister hos det stackars djuret. Ju närmare utställningen kommer, desto fler och större tycker jag att felen är. Det innebär förstås inte att jag älskar mina djur mindre inför utställningarna, men ändå ... Jag hinner ångra mig både en och två gånger före utställningarna, och kvällen före har jag ingen lust att åka alls. Patrick har svårt att förstå varför jag anmäler dem överhuvudtaget, om jag inte ens tycker att det är roligt...

Efter utställningen då? Jo, jag läser domarens kritik minst tusen gånger, och sparar den skriftliga kritiken för alltid, för att kunna läsa den igen och igen, och kunna jämföra med andra kritiker som djuret fått vid andra tillfällen. Jag gläds åt vartenda ord, och suger åt mig allt positivt. Och jag tycker att det är JÄTTEROLIGT att ha varit på utställningen, och vill genast anmäla till flera... De "gigantiska" bristerna som jag sett i förväg, då? Jo, det händer att domarna också lägger märke till något av allt det jag hakat upp mig på (men utan att de tyckt att det varit någon "stor" grej), men hittills har bristerna uppvägts av hundens eller hästens i övrigt goda exteriör och positiva egenskaper. Av de hästar jag eller min familj visat på premiering eller utställning har t.ex. flertalet guldbelönats och flera har fått diplom som treåringar.

Egentligen är jag nog lika kritisk mot mig själv också. Inför bänkpresstävlingarna, till exempel, tyckte jag att jag var världens sämsta bänkpressare, och t.o.m. under uppvämningen hade jag mest lust att lämna WO. Trots detta vann jag de tävlingar jag ställde upp i, bl.a. Norrlandsmästerskapet och Distriktsmästerskapet. Dåliga tävlingsnerver? Tja ... Eller nja ... Jag skärper nog till mig och lyckas göra hyfsade resultat, trots allt. Men det är ändå tur att inte hundutställningar kräver någon egentlig kraftansträngning under själva tävlingsdagen. I morgon ska jag skärskåda mina hundar igen, och se om jag inte hittar något litet bra i alla fall, trots att utställningen närmar sig. Jag ska åtminstone FÖRSÖKA bättra mig - jag lovar. Och mina djur får förstås pussar och kramar hur det än går ...