Denna gång är det Jazz som har blivit utmanad av Kairo (http://home.swipnet.se/whipps/ ). Det är samma utmaning som Smilla fick förra veckan, och den går ut på att man ska berätta sex ovanliga eller speciella saker om sig själv. Okej, då kör vi:
1. Jazz är en fransman som jag hämtade till Sverige när han var knappt tre månader gammal. Han acklimatiserade sig mycket snabbt, men det tog tid innan han började lyssna på annat än franska ... Alltså, jag lovar, han struntade fullkomligt i när jag pratade med honom på svenska, men direkt jag övergick till franska eller pratade svenska med fransk accent blev han överlycklig!
2. Han är svart, vilket är en förhållandevis ovanlig whippetfärg. Därför hoppas jag såklart att några av hans valpar också blir svarta. Åtminstone en ... Jag är egentligen inte intresserad av färgavel, utan anser att en hunds mentala och exteriöra kvalitéer är viktigare, men om de delarna är bra så har jag inget emot att hunden dessutom får en ovanlig färg ... Att whippetar får ha vilken färg som helst gör att man inte heller behöver välja bort någon hund på grund av färgen, vilket jag tycker är bra.
3. Jag har aldrig tidigare haft någon hund som varit så intresserad av att bära saker i munnen. Det är allt ifrån vedträn till leksaker. Smilla känner till denna "svaghet", så när de är ute hämtar hon ofta något som hon visar upp för Jazz, och så springer hon retfullt iväg och han bara måste förstås springa efter för att ta just den saken som hon har. Dessvärre är hon fortfarande lite för snabb i svängarna för honom ... Han lyckas aldrig ta ifrån henne grejorna, men tydligen lever han på hoppet!
4. Jazz är, liksom många andra whippetar, lite av en rasist. Som tur är, är det bara vissa hundar han ogillar, till exempel afghaner som ju har lugg som hänger ner framför ögonen. Och dessutom är han egentligen en fredlig hund, så han voffar bara till en gång och spänner ögonen lite extra i den andra hunden, sedan är det bra.
5. Jazz gillar gul snö ... Att äta, alltså. Äckligt, tycker jag!
6. Jazz är ofta rätt klantig. Han tar till exempel sats och hoppar uppför bron så att han glider in i dörren eller väggen, inte bara en gång utan massor av gånger. Håller man upp dörren och ropar in honom kommer han flygande i 120 knyck och glider rätt genom hallen tills det tar stopp mot någonting ... Han verkar inte lära sig av sina misstag heller, eller också tycker han att själva hoppandet är så roligt att det är värt lite sveda och värk. Han påminner mig väldigt mycket om pojkar i lågstadieåldern som leker herre på täppan och snöbollskrig trots att det alltid blir någon som gör illa sig ... Hittills har Jazz i alla fall klarat sig undan några värre skador. Någon liten sträckning och ett kort jack i sidan efter en kvist, det är allt. Och jag brukar trösta mig med att han inte är så gammal än; han fyller två år i februari.
---------------------------
Idag har jag bakat pepparkakor med barnen. Förra veckan lagade Felix och Philip en jättegod gulaschsoppa nästan helt själva (jag hjälpte bara till med den sista kryddningen), och imorgon tror jag att de ska få lära sig att göra korv stroganoff (fast jag har en egen variant av den). Det är tacksamt att laga mat med barn, för de tycker att det är så roligt. Själv är jag egentligen helt ointresserad av mat, så jag hoppas att de inte ärver detta av mig. Det är ju trots allt ett antal måltider man måste laga till under årens lopp ...
För några dagar sedan tyckte jag att Smilla såg så ruggig ut och dessutom ovillig att röra sig. Jag är rädd att någon av mina tikar ska drabbas av pyometra, så jag åkte in med henne till djursjukhuset så att veterinären fick kolla igenom henne. Veterinären klämde och kände, böjde och tog prover. Allting var bra, inklusive blodprovet, så jag antar att hon helt enkelt hade träningsvärk av att hon sprungit som en galning i djupsnön dagarna innan. 1350 kronor kostade det, men jag slapp i alla fall ligga sömnlös och oroa mig. (Fast kanske hade jag kunnat vänta en dag med att åka in, för det hade ju blivit billigare ... Och lite pinsamt var det att stå och räkna upp symptomen jag tyckte mig ha sett, när Smilla såg så himla frisk och pigg ut direkt när vi kom innanför dörrarna på djursjukhuset.)
Divas dräktighet fortskrider fortfarande helt normalt. Hon ser nästan oförskämt pigg och opåverkad ut om man jämför med hur jag kände mig nu i somras! Jag ska ta nya bilder av henne imorgon om jag kommer ihåg.
Jag har bytt hage till några av hästarna, så nu går Jarrah själv och alla de andra går tillsammans. Det fungerar bara bra. Kanske får Magi gå med honom längre fram i vinter. Fast jag borde ju annonsera ut honom; han är redan sex månader gammal ... Ack ja, någon försäljare är jag ju inte.
