Efter utställningen då? Jo, jag läser domarens kritik minst tusen gånger, och sparar den skriftliga kritiken för alltid, för att kunna läsa den igen och igen, och kunna jämföra med andra kritiker som djuret fått vid andra tillfällen. Jag gläds åt vartenda ord, och suger åt mig allt positivt. Och jag tycker att det är JÄTTEROLIGT att ha varit på utställningen, och vill genast anmäla till flera... De "gigantiska" bristerna som jag sett i förväg, då? Jo, det händer att domarna också lägger märke till något av allt det jag hakat upp mig på (men utan att de tyckt att det varit någon "stor" grej), men hittills har bristerna uppvägts av hundens eller hästens i övrigt goda exteriör och positiva egenskaper. Av de hästar jag eller min familj visat på premiering eller utställning har t.ex. flertalet guldbelönats och flera har fått diplom som treåringar.
Egentligen är jag nog lika kritisk mot mig själv också. Inför bänkpresstävlingarna, till exempel, tyckte jag att jag var världens sämsta bänkpressare, och t.o.m. under uppvämningen hade jag mest lust att lämna WO. Trots detta vann jag de tävlingar jag ställde upp i, bl.a. Norrlandsmästerskapet och Distriktsmästerskapet. Dåliga tävlingsnerver? Tja ... Eller nja ... Jag skärper nog till mig och lyckas göra hyfsade resultat, trots allt. Men det är ändå tur att inte hundutställningar kräver någon egentlig kraftansträngning under själva tävlingsdagen. I morgon ska jag skärskåda mina hundar igen, och se om jag inte hittar något litet bra i alla fall, trots att utställningen närmar sig. Jag ska åtminstone FÖRSÖKA bättra mig - jag lovar. Och mina djur får förstås pussar och kramar hur det än går ...
