När jag och Philip kom hem vid lunchtid idag hade hans katt, Tjejen, fått fem ungar varav fyra levde. Medan vi tittade på föddes ytterligare en som överlevde. Det som förvånade mig var valet av ställe hon födde sina ungar på: i kartongen vi gjorde iordning igår till Maniac och hennes tre ungar. Kartongen har ganska höga kanter men är rätt liten, så när vi tittade ner i lådan såg vi först bara en salig blandning av knappt dygnsgamla, skrikande ungar och mer eller mindre nyfödda och blöta ungar med ganska långa navelsträngar och dessutom en eller annan efterbörd och så den döda kattungen (som faktiskt var lite tuggad på så den saknade ett och ett halvt ben och svansen) och Tjejen spinnande mitt i alltihop ... Maniac stod bredvid och granskade oroligt vad som försiggick i lådan. Hon spann inte.
Jag bad Philip hämta en hundkorg och ett par handdukar från huset och försökte samtidigt få lite reda i kaoset ... Jag tittade så de andra ungarna såg okej ut, tog undan den döda ungen och efterbörderna och försökte samtidigt lyfta undan kattmammorna, som ville vara med sina gallskrikande ungar. När Philip kom tillbaka sorterade jag ungarna till rätt mamma och hoppades att de skulle förstå tanken bakom det nya arrangemanget. Som tur var gick det bra, och Tjejen propsade inte på att flytta tillbaka till Maniacs låda. Kanterna på hundkorgen är tyvärr lite för låga, så ungarna följer med ut när Tjejen lämnar korgen och hon har inte en tanke på att hämta tillbaka dem heller. Därför har vi fått bära tillbaka ungarna ett antal gånger under eftermiddagen, och Maniac har också hjälpt till, även om hon tar dem till sin låda i stället ... Nu tar de hand om fyra ungar var, och tycker mammorna att det är okej så får det väl vara så då.
Tre av Tjejens ungar är grå (en mörkare och två ljusare; två har vita tecken men den med mest vitt är mycket mindre och lite ynkligare än de andra), en är orange och en är ljust cremefärgad. Jag har inte kollat vad det är för kön på dem. Roligt med lite olika färger, i alla fall!
Stackaren som dog var grå med vita tecken. Philip hade förstås sett att den var lemlästad och frågade vad som hänt, och jag sa att den var dödfödd och att Tjejen nog trodde att det var efterbörden hon åt på. Jag vet inte om det var så, men han nöjde sig med förklaringen och berättade samma version för Felix när han kom hem från skolan. Ibland är det svårt att veta vad man ska säga ...
Jag ska ta bilder på kattungarna när de blivit lite sötare. Just nu är det nog bara deras mammor och våra barn som tycker att de är fina ...
