Man kan inte leva på gamla meriter, sa jag någon gång i vintras till ett par av mina kära elever, med tanke på att de inte riktigt presterade i klass med vad de gjort under året innan. De tyckte att uttrycket var roligt och upprepade det ett antal gånger under vårterminen - och de skärpte faktiskt till sig också!
Det är förstås inte jag som myntat uttrycket, men jag tycker ändå att det stämmer rätt bra - kanske till och med bättre nu än för bara tio år sedan, i och med datorernas och Internets ökade användning. En vinst är numera stor bara för dagen ... Vem kommer till exempel ihåg vem som vann damernas höjdhopp föregående EM? Var det Kajsa, eller var hon skadad då? Vem minns vilken hund som blev BIR eller BIM på en utställning i april, trots att det bara var tre månader sedan och man själv kanske till och med ställde ut sin hund? Visst minns vinnaren själv, åtminstone om det inte var hans femtielfte vinst, för då kanske minnena av vinsterna blir lite suddigare i konturerna. (Däremot är vi ganska bra på att minnas skandaler och otrevliga rättsfall - särskilt om barn eller djur är inblandade. Det gör väl knappast de omtalade personerna till "stjärnor"? Vem skulle till exempel kalla Bobbys mamma och styvpappa för stjärnor? Att vara omtalad är således inte med automatik en merit.)
Nej, man kan inte leva på gamla meriter, och naturligtvis inte heller på ens föräldrars gamla meriter - särskilt eftersom varken meriterna eller kunskaperna nedärvs "bara sådär". Jag hoppas att våra barn kommer att ha glädje av mina universitetsstudier på så sätt att de vet att jag fixade det trots (eller tack vare?) att jag hade småbarn under hela min studietid - inte genom att hänvisa till mina examina för att slippa skaffa sig några egna. Glädjen i att lära sig nya saker borde dessutom vara en belöning i sig ... Det ska bli spännande att se vilka vägar de väljer i livet!
Och vad är då kontentan av det hela ... Jo, meriter är förvisso bra, men man bör skaffa sig dem själv och de bör fyllas på under årens lopp. Vad man räknar som merit är naturligtvis upp till var och en att själv avgöra. Kanske är det en lika stor merit att (försöka) vara en bra mamma och vän som att få fram en utställningschampion?
