Eller rättare sagt, han cyklade och jag gick. Hundarna fick vara hemma eftersom jag fortfarande inte är helt säker på om de skulle respektera gårdens gränser annars. Vet inte riktigt hur jag ska lösa mina hundpromenader i fortsättningen. Jag saknar dem! Kanske får jag packa in hundarna i bilen och åka en liten bit först. Hur som helst så hade jag nästan glömt hur fint det är att gå den gamla vägen längs sjön till Stavre. Jag blir så nostalgisk när jag tänker på alla människor som bodde där när jag var liten och allt roligt vi hittade på. Och ändå är jag bara 37 - tänk hur jag ska bli när jag blir gammal!
Från det ena till det andra: När jag köper in ny skönlitteratur till skolan så brukar jag läsa så många av böckerna som jag hinner och orkar för att kunna hjälpa eleverna att välja böcker som passar dem. I vintras läste jag en bok som handlade om en tjej som så småningom fick diagnosen borderline (en typ av personlighetsstörning som drabbar ca 2 procent av befolkningen, främst kvinnor i åldern 18-35 år). Tyvärr minns jag inte vad boken hette; det var en självbiografi och den var ganska bra men kanske inte så rolig att läsa för fordonskillar. Jag har aldrig haft någon kontakt med psykiatrin eftersom jag inte haft någon anledning (jag går nästan aldrig till vanliga läkare heller eftersom jag sällan är sjuk, peppar peppar), så jag läste lite mer om just borderline för att kunna förklara vad det innebar om någon elev skulle fråga. Samtidigt som jag läste insåg jag att en före detta bekant förmodligen lider av just detta. Problemet är väl att den "sjuke" oftast saknar sjukdomsinsikt och istället söker läkarhjälp för andra saker. Här finns två länkar till rätt bra sidor på nätet om borderline: http://web4health.info/sv/answers/border-diagn-dsm.htm och http://www.kuling.nu/templates/pagelinks.asp?id=1940 (Den sistnämnda länken är egentligen skriven för barn och ungdomar och därför är informationen lite förenklad.) Det är tydligen inte helt enkelt att ställa denna diagnos, och många är därför sjukskrivna pga depression eller liknande i stället, eftersom läkaren sällan får kännedom om hela sjukdomsbilden.
Det kanske är lättare att ha överseende med en persons handlande om man vet om att personen är sjuk. Men vissa saker tycker jag är oacceptabla oavsett personens hälsotillstånd, åtminstone när det drabbar andra än dem själva. Som tur är finns det tydligen hjälp att få (medicin och terapi).
Nu ska hundarna få gå ut och kissa så att de sover länge imorgon ...
