Veckan som gått: vecka 43

Kattungarna har öppnat ögonen - dock inte Solo, som ju är två dagar yngre än de andra.
Dessutom sov han på bilderna ...

Det viktigaste som hänt denna vecka är att Diva har parats med Jazz, så förhoppningsvis blir det jullovsvalpar i olika färger, leveransklara i slutet av februari. Smilla har inte varit intresserad av att bli parad, så om inget händer på den fronten tills i morgon får hon alltså vänta tills nästa löp. Philip vill ha en valp i julklapp. När jag frågade vilken ras det skulle vara så sa han att han vill ha en taxi. Hi hi! Nu blir det förstås ingen taxvalp, men han ville att den skulle vara svart också, och det kanske blir möjligt! Inte till jul, förstås, men ganska snart efter.

Jag och Patrick har gått handledarutbildningen tillsammans med Sebastian för att han ska få övningsköra med oss. 500 kronor per person kostade det (även för Sebastian), och utbildningen var tre timmar lång. Det känns faktiskt lite spännande med övningskörningen ... Jag måste försöka uppdatera mig lite när det gäller alla trafikregler också. Det var nitton år sedan jag tog körkort, så jag har haft det precis halva livet nu.

Den kommande veckan har barnen höstlov, så vi ska försöka hitta på lite roliga saker tillsammans. Sebastian ska vara i Vetlanda hela veckan. Både han och vi andra längtar tillbaka dit, så jag hoppas att han vill komma hem igen när veckan är slut ... Tur att han bara är sexton än.

Bilder

Lille Solo blev ensam kvar i Tjejens kull. Ursprungligen var de fem.
Solo igen. Han har en grå fläck i det vita fältet runt nacken.
Maniacs gråvita unge.
Röd hane med vita tecken. Sedan finns det en svart tjej också. Återkommer med bilder på henne.

Känsliga läsare ombedes sluta läsa nu

Gräsliga uppdateringar om kattungarna ... Vet knappt om det är lämpligt att berätta om ens. Men okej, eftersom jag har börjat berätta är det väl lika bra att fortsätta.

Detta har hänt: I torsdags hade Maniac fött tre välskapta och pigga ungar. Dessutom fanns där en lemlästad kattunge som naturligtvis var död, samt en svart hona som jag trodde var död, för den var helt kall och stel som en pinne, och där fanns inga livstecken överhuvudtaget - Maniac hade till och med lagt den en meter ifrån de levande ungarna - men den var torr och fin så jag höll den i handen och strök den med fingret innan jag tänkte slänga den i soptunnan. Så blev jag stående med den en stund i handen, granskade den noga och andades på den. Och minsann - rörde den sig inte lite? Eller var det jag som rörde på den? Mer värme, mer massage; Sebastian kom ut och värmde den han också. Till slut la vi tillbaka den till mamman, men flera gånger till under kvällen gick vi ut och masserade och värmde lite till, och till sist gav den ifrån sig små läten och rörde benen i slow motion. Dagen efter var den pigg! Min erfarenhet hittills har annars varit att sådana djurungar absolut inte klarar sig.

När Felix kom hem efter skolan sprang han glatt in i stallet för att titta på kattungarna, men kom snabbt in igen och berättade att den cremefärgade kattungen från i somras (Plexus) satt och åt på en död svart kattunge! Ve och fasa! Jag gick raskt ut och tog bort resterna av kattungen, och insåg då att det var den andra svarta kattungen, en hane, som fallit offer för sin mördarbrorsa ... Man ska inte förmänskliga djur, men fasiken vad hemskt jag tyckte att det var. Plexus förpassades snabbt till vårt andra stall, och där får han stanna tills småkatterna inte längre går att förväxla med möss.

Och i morse då ... Nästa makabra fynd: Tjejen hade fått ungar; tre döda låg på olika ställen i en av boxarna, ingen av dem var torr men de var fortfarande lite varma fast helt stela. Två levande kattungar låg tillsammans med Maniacs ungar. Båda var jättefina, en gråvit och en trefärgad. Så kom barnen ut och jag skulle visa upp de nya söta ungarna; jag höll upp den trefärgade och såg då att någon ätit upp dess ena tass. Så jäkla äckligt och hemskt! Patrick fick i uppgift att avliva den stackaren, och själv tog jag Tjejen och släppte henne tillsammans med Plexus i andra stallet. Jag antar att det var hon som ätit på ungen ... Nu får bara Maniac vara med de fyra överlevande ungarna, och min fasa är nu att det ska visa sig att det är hon som är kannibal.

Jag har funderat på vad det är som gör att katterna har ätit på levande ungar; jag vet att kaniner biter ihjäl ungarna om de är stressade, och att kaninhanar kan döda nyfödda ungar för att snabbt kunna para sig med honorna igen; jag vet också att katter kan äta upp döda ungar ... Men de här katterna har ju fått ungar förut; de var i sin gamla invanda miljö; inga nya människor, inga hästar, inga hundar, ingenting konstigt ... De har massor av mat och vatten, så det kan inte bero på att de är hungriga. Och ändå så gör de så här? Jag fattar det bara inte.

Fyra fina kattungar har vi i alla fall att glädja oss åt: en svart hona, en röd hane och två gråvita hanar (tror jag det var). Fortsättning följer ...

Idag har jag även hunnit verka Magi, och han har blivit signalementsbeskriven och chipmärkt. Han var snäll och allt gick bra.

Maniac föder nu

Tre levande kattungar hittills: en helsvart, en röd med vita tecken och en grå med vita tecken. Därtill en heldöd gråvit och en halvdöd svart. Jag och Sebastian försökte värma den halvdöda med händerna, men den är väldigt kall och rör sig knappt och klarar absolut inte av att äta. Philip och Felix är glada över den röda, no wonder why ...

Jag kan inte låta bli att tycka att kattmammorna var lite väl slampaktiga som blev dräktiga på en gång efter den första kullen ... Hi hi! Tjejen blev nästan hårlös på sidorna efter parningen, varvid Sebastian torrt konstaterade att ja, hon ser ju i alla fall ut att ha kämpat emot ... Lite som att man åtminstone inte kunde skylla det på henne. Jag vågade inte börja ge dem p-piller medan de fortfarande gav sina ungar di, men den här gången ska jag inte göra om samma misstag.

Hemsidan är uppdaterad

Philip, Sebastian och en av tre tama änder som besökte oss idag

Hemsidan är nu uppdaterad med bland annat information om nästa valpkull. Tack Maria!

Vi har varit på läkarbesök med Indra idag (allt var bra), tränat (Sebastian var också med, annars brukar han träna i Östersund) och städat ur garaget. Det är konstigt vad lite man hinner göra på en hel dag ... Philip har varit på dagis också; han går tre dagar i veckan, fem timmar per dag. Felix är på innebandyträning nu och ska hämtas om en stund, så jag passar på att kolla en stund på datorn medan jag ammar. Lite trixigt är det att skriva samtidigt, men det går med lite träning. Fast den mest ergonomiska sitt- och arbetsställningen är det ju inte!

Igår slog jag ihjäl världens största geting, som surrade som en galning i vardagsrumsfönstret bredvid barnvagnen där Indra sov. Jag brukar inte döda insekter "i onödan", men den här hade jag ingen lust att försöka förflytta. Då tänkte jag i alla fall på något Philip sa för några veckor sedan. Då satt vi på bron, och en av kattungarna hade precis lekt med en väldigt långsam och förmodligen halvdöd fluga. En liten stund efteråt berättade Philip glatt för mig att han gjort en randig boll av flugan så att de andra insekterna kunde spela fotboll med den. "Men är det inte synd om flugan då?", undrade jag, varvid Philip svarade (fortfarande lika glatt): "Näe, han ville dö". Hmmm; om man förvandlas till en randig och rolig fotboll när man dör så är det kanske rätt okej? Och Philip är fortfarande så liten att han inte riktigt förstår det där oåterkalleliga med att vara död. Som tur är, kan jag väl tillägga. Och annars är han världens gulligaste med alla djur och människor; inte den där sortens människa som rycker vingarna av flugor (vilket han inte heller gjort med den här flugan; den blev bara lite skrynklig) ...

Smilla löper

Philip på ishallen

Smilla började löpa häromdagen, och idag ser det ut som om Diva också är på gång. Min plan har fram tills nu varit att para Diva med Jazz och Smilla med en annan hane, men då utgick jag från att de inte skulle löpa samtidigt eftersom de inte gjort det tidigare. Nu har jag mindre än två veckor på mig att bestämma om båda ska paras eller bara den ena - och vilken som i så fall ska paras ... Jag vill hemskt gärna spara en valp från båda tikarna - men hur jobbigt skulle det vara att ha två kullar samtidigt? Och hur hittar man bra köpare till två kullar? En tanke jag har är att para båda med Jazz, för då får jag möjlighet att jämföra två kullar efter honom på en och samma gång, och det vore synnerligen intressant, tycker jag själv. Diva och Smilla är för övrigt inte särskilt lika varandra förutom höjdmässigt. Diva är ganska mycket kraftigare och har väldigt lätt att lägga på sig muskler medan Smilla är mer finlemmad. Om ni har några tankar om parningarna får ni gärna höra av er med synpunkter ... Eller berätta om ni är intresserade av en valp, för den delen. Det blir intressant att se vad det blir för färger!

Kattmammorna har inte fått några ungar än. De är vansinnigt tjocka, nästan sprickfärdiga, så det är nog inte så lång tid kvar. Maniac har till och med blivit klumpig! Hon tar sig knappt upp på klös- och klätterställningen där de brukar sitta och äta ...

Annars är det väl som vanligt här. Idag tittade jag på när Philip åkte skridskor med dagisgruppen, och nu ikväll har Felix hockeyträning och Simon är på skoldisco, så det är två hämtningar som återstår innan kvällen är över. Vi har städat bort en massa sommarkläder och slängt en del "rat" som vi samlat på oss. Vi är inte riktigt färdiga med sorteringen än, men det blev mycket gjort igår när Patrick var hemma.

Vi har beställt tid för dopet av Indra och Philip (de andra döptes som bäbisar), så det är lite planering inför det också - men det känns mest bara roligt.

Tidsbrist ...

har jag gott om. Eller rättare sagt: egentligen har jag nog en hel del tid nu när jag är hemma med Indra, men hon verkar anse att jag inte ska vara längre bort från henne än ungefär två centimeter. Detta får till följd att jag bär omkring på henne och försöker göra lite nytta (typ städa och tvätta), medan hon sover som en stock - ända tills jag försöker lägga henne, för då vaknar hon och är med ens väldigt pigg och glad. Jo, jag vet att vissa människor tycker att man skämmer bort sina barn på det här sättet, men jag tycker inte att det gör så mycket om en bäbis är "bortskämd" på så sätt att den får vara med hela tiden. Det är ju ändå en väldigt kort period i ens liv som man har förmånen att få ha ett spädbarn ... Men ibland är det jobbigt också! Exempelvis när jag inbillar mig att jag ska hinna göra en massa saker när barnen är på skolan ... Jag ska ringa nödvändiga samtal, skicka mail, elda, laga mat, städa, spåra med hundarna, handla, duscha ... Och när dagen är över konstaterar jag att jaha, jag hann ju i alla fall duscha. Efter att barnen kom hem. Men imorgon ska jag minsann ...

Felix började på hockeyträningen igår, så nu blir det till att införskaffa alla möjliga skydd till honom också. Herregud, de är bara småungar (runt nio år), och de har lika mycket utrustning som proffsen i NHL. Ja, jag vet att det är för deras säkerhet och naturligtvis vill jag att de ska komma oskadda hem efter träningarna, men ibland kan jag tycka att det ser lite överdrivet ut. Hade barnen så där mycket skydd på sig när jag var liten? Jag har ingen aning; jag spelade inte ishockey. Fast utvecklingen och säkerhetstänkandet går ju framåt. Nu har man minsann säkerhetsväst på sig när man rider också, och det hade inte vi, då när jag var liten. Fasiken vad gammal jag känner mig ibland när jag ser hur mycket som har förändrats!

Philip åkte också skridskor igår. Det gick bra och han tyckte att det var roligt.

Det blåser riktigt kallt idag. Jag har stängt in katterna i stallet eftersom älgjakten är igång igen, och de sitter i fönstret och tittar ut. Jag tror inte att katter bryr sig om vad det är för väder; de är liksom bara glada och förnöjda oavsett. Hundarna, däremot, verkar ha koll på vädret, för de är inte alls så pigga på att gå ut om det till exempel regnar ute. Och de är väldigt snabba på att komma när jag ropar på dem när det blåser. Råttorna verkar nästan vara utrotade, för fångsterna är mycket färre nu, till min stora glädje.

Livet går vidare

Indra med Philips hjälm som han fick när dagisgruppen besökte brandstationen i torsdags

Nu har vi köpt ersättningsbilen för Audin! Vi köpte som planerat en Peugeot 307 2,0 kombi -04 som gått endast 2600 mil. Tror den blir en perfekt bil att köra till utställningarna med! Dessutom blir den Patricks "pendlarbil" till och från jobbet. Vi köpte den i Gävle, så Patrick och jag tog tåget dit i morse tillsammans med de minsta barnen. Allt fungerade jättebra, även om jag som vanligt blev lite åksjuk av att åka X2000. Fattar inte vad problemet är med de tågen, men de är mycket värre än de vanliga gamla tågen när det gäller att framkalla åksjuka ... Inte vågade jag ta någon åksjuketablett heller i och med att jag ammar.

Och så var katterna plötsligt bara tre ...

Philip med sin älskade Findus

Philips kattunge Findus dog idag. Han var en sådan speciell katt nästan redan från början. Förstfödd, inte sötast, inte speciell rent utseendemässigt utan egentligen bara en helt vanlig röd katt med vita tecken. Men hans utstrålning! Åh, den kunde ha gjort vem som helst grön av avund! Det såg alltid ut som om han log - eller kanske till och med skrattade! Han var helt orädd för allt och alla, älskade att leka med barnen och satt många timmar hos Philip i soffan och tittade på Bolibompa.

Findus oräddhet blev till slut även hans fall. Han förstod aldrig att man måste flytta på sig ibland, att det faktiskt fanns saker som var farliga och att en liten katt inte alltid syns så väl. När han följde med mig ut och gick med barnvagnen gick han till exempel ofta och strök sig mot hjulen - framför vagnen trots att jag gick ... Detta fick till följd att jag flera gånger körde över hans små tassar med ett barnvagnshjul, men han brydde sig inte utan traskade bara lugnt vidare - ibland förvisso med en förorättad min, som för att visa att barnvagnen minsann borde respektera hans självklara rätt att få vara precis var han ville. Han var ju minsann en katt - och inte vilken katt som helst utan Katten - the one and only, liksom. Så hände det sig idag att vi skulle köra ved med släpvagnen, och när Patrick hade kopplat på den och började köra framåt med bilen befann sig lille Findus precis framför höger bakdäck ... Patrick körde bara en knapp meter med bilen, men när han stannade var det redan för sent. Jag hoppas att Findus inte hann förstå vad som hände, att han inte hann bli rädd och få så ont ...

Inget av barnen såg olyckan. Philip körde fyrhjuling och de andra barnen hade inte kommit hem från skolan. Jag strök den lilla kattkroppen en sista gång innan jag försiktigt la den i en plastpåse som jag la in i en liten kartong - den som han och Plexus tyckte om att leka och ligga i på vår ena bro. Sedan kom barnen hem från skolan, och jag berättade sakligt att Findus blivit överkörd av vår bil och att vi måste begrava honom. Vis av erfarenhet vet jag att små barn sällan gråter direkt när något djur dött, för de förstår inte vidden av det hela. Tårarna och saknaden kommer senare, ibland lång tid efteråt, ibland blandat med självförebråelse över att de inte gråtit och sörjt på en gång när djuret dött ... Nu blev kattens begravning istället till något viktigt som måste göras på en gång men samtidigt noggrant och riktigt: en liten men lagom djup grav, skyffla över, spika ihop ett kors ... Felix såg nog att jag torkade bort tårar med jämna mellanrum, men han sa inget om det. När graven var klar sa Felix och Philip att nu är den röda kattungen i himlen, och så tittade de båda två upp mot de få molnen på den i övrigt klarblå himlen ... Och som jag hoppas att de har rätt! Om det ändå kunde få vara så! Och jag som inte ens tror på Gud!

Precis då vaknade Indra, och jag tog med henne till sovrummet för att amma medan jag grät hejdlöst ... Det barnen inte vet är att de alltid kommer att minnas den här dagen, förmodligen med sorg, och den lilla röda kattungen, förhoppningsvis med glädje ... De kommer att titta på alla bilder jag tagit av honom och säga "Åh, minns du när ...", men minnena kommer att blekna och blandas ihop och det kommer att komma andra kattungar som barnen kommer att älska och samtidigt jämföra med Findus, som bara levde en sommar ...

Ibland är livet så orättvist.

Sommar?

Det ser ut som om orkidéerna i köksfönstret längtar ut. Och ja, man skulle ju kunna tro att det är sommar igen med tanke på vilket vackert väder vi haft idag. Faktiskt varmare också än många av sommardagarna det här året.
På förmiddagen försökte jag ta bilder av Philip och bäbisen, men jag fick inte till några som jag blev nöjd med. Ljuset var inte bra, bäbisen blev less, barnen ville inte titta åt samma håll samtidigt ...
och dessutom var blixten tydligen rätt otäck. Jaja, så är det ibland. Eller kanske ofta. "Men mamma ... Lägg inte ut den där bilden, de ser ju jättekonstiga ut", sa Simon till mig nyss. Bara så ni vet: Barnen ser inte ut exakt så där i verkligheten!

Efter lunch gick vi ut tillsammans med hundarna, fikade, solade (jag försökte), sov (bäbisen) och lekte (Philip och hundarna). Kattmammorna är högdräktiga. Igen. Patrick bara suckade när jag berättade det för honom. Går det att sälja kattungar mitt i vintern? De här kommer att vara flyttklara vid jul ... Sedan blir det p-piller och/eller kastrering som gäller för kattmammorna och de två ungarna vi behöll från i somras. Den här gången ska jag vara stenhård; vi ska inte ha kvar NÅGON kattunge ur de här kullarna. Det räcker med fyra katter, även om de är både snälla, söta och trevliga. Jag tror nämligen inte att de blir vare sig snällare, sötare eller trevligare av att bli en till - snarare tvärtom.

Nu ikväll sålde vi Audin, en jättebra bil vars enda fel var att den inte är en avant (alltså kombi). Nu måste vi köpa en till bil så fort som möjligt. Barnen ska skjutsas till träningarna fem dagar i veckan, förutom all annan "måste-körning" till och från jobb, affär, dagis osv. Imorgon ska jag försöka mig på att hämta Philip från dagis med Sebastians moppe. Philip såg väldigt skeptisk ut när jag berättade det - med all rätt.

Till helgen ska vi inte åka på utställningen i Sundsvall, eftersom jag missade anmälningsdatumet då jag inte var helt säker på om jag verkligen ville och orkade vara med. Till er som ska dit vill jag passa på att säga lycka till!