Och så var katterna plötsligt bara tre ...

Philip med sin älskade Findus

Philips kattunge Findus dog idag. Han var en sådan speciell katt nästan redan från början. Förstfödd, inte sötast, inte speciell rent utseendemässigt utan egentligen bara en helt vanlig röd katt med vita tecken. Men hans utstrålning! Åh, den kunde ha gjort vem som helst grön av avund! Det såg alltid ut som om han log - eller kanske till och med skrattade! Han var helt orädd för allt och alla, älskade att leka med barnen och satt många timmar hos Philip i soffan och tittade på Bolibompa.

Findus oräddhet blev till slut även hans fall. Han förstod aldrig att man måste flytta på sig ibland, att det faktiskt fanns saker som var farliga och att en liten katt inte alltid syns så väl. När han följde med mig ut och gick med barnvagnen gick han till exempel ofta och strök sig mot hjulen - framför vagnen trots att jag gick ... Detta fick till följd att jag flera gånger körde över hans små tassar med ett barnvagnshjul, men han brydde sig inte utan traskade bara lugnt vidare - ibland förvisso med en förorättad min, som för att visa att barnvagnen minsann borde respektera hans självklara rätt att få vara precis var han ville. Han var ju minsann en katt - och inte vilken katt som helst utan Katten - the one and only, liksom. Så hände det sig idag att vi skulle köra ved med släpvagnen, och när Patrick hade kopplat på den och började köra framåt med bilen befann sig lille Findus precis framför höger bakdäck ... Patrick körde bara en knapp meter med bilen, men när han stannade var det redan för sent. Jag hoppas att Findus inte hann förstå vad som hände, att han inte hann bli rädd och få så ont ...

Inget av barnen såg olyckan. Philip körde fyrhjuling och de andra barnen hade inte kommit hem från skolan. Jag strök den lilla kattkroppen en sista gång innan jag försiktigt la den i en plastpåse som jag la in i en liten kartong - den som han och Plexus tyckte om att leka och ligga i på vår ena bro. Sedan kom barnen hem från skolan, och jag berättade sakligt att Findus blivit överkörd av vår bil och att vi måste begrava honom. Vis av erfarenhet vet jag att små barn sällan gråter direkt när något djur dött, för de förstår inte vidden av det hela. Tårarna och saknaden kommer senare, ibland lång tid efteråt, ibland blandat med självförebråelse över att de inte gråtit och sörjt på en gång när djuret dött ... Nu blev kattens begravning istället till något viktigt som måste göras på en gång men samtidigt noggrant och riktigt: en liten men lagom djup grav, skyffla över, spika ihop ett kors ... Felix såg nog att jag torkade bort tårar med jämna mellanrum, men han sa inget om det. När graven var klar sa Felix och Philip att nu är den röda kattungen i himlen, och så tittade de båda två upp mot de få molnen på den i övrigt klarblå himlen ... Och som jag hoppas att de har rätt! Om det ändå kunde få vara så! Och jag som inte ens tror på Gud!

Precis då vaknade Indra, och jag tog med henne till sovrummet för att amma medan jag grät hejdlöst ... Det barnen inte vet är att de alltid kommer att minnas den här dagen, förmodligen med sorg, och den lilla röda kattungen, förhoppningsvis med glädje ... De kommer att titta på alla bilder jag tagit av honom och säga "Åh, minns du när ...", men minnena kommer att blekna och blandas ihop och det kommer att komma andra kattungar som barnen kommer att älska och samtidigt jämföra med Findus, som bara levde en sommar ...

Ibland är livet så orättvist.