"Så var det fredag igen och veckan hade tagit slut
Vi skulle ut och ha kul, nån gång måste man ju ut
Där ute i mörkret finns det som får mig att må bra
Där ute känns allting fint, där känner jag att jag är jag"
Känner ni igen Noice text till "Ut i natten"? Att gå ut har i och för sig inte samma innebörd för mig som för textförfattaren, men själva känslan känner jag tydligt igen ... Jag förstår mig inte på människor som ALDRIG känner suget att komma ut och röra på sig. Jag gillar känslan av att röra mig, helst utomhus och länge - så länge att kroppen känns trött och pigg på samma gång, och tankarna som har funnits i hjärnan under natten eller dagen har bytts ut till nya och friska dito. Man fyller på med ny energi, helt enkelt. Inte lika socialt som att gå ut på krogen, förvisso, men garanterat bättre för både kropp och själ på sikt.
Det här var ju den första skolveckan efter jullovet, och den är alltid både rolig och jobbig på samma gång. Lovet är så pass långt att man kommit ifrån jobbet, och dessutom startar man oftast nya moment i de olika kurserna med varje klass efter jullovet. Ett par veckor in på terminen har man kommit in i sina vanliga rutiner igen, vilket förstås är rätt skönt.
Det är halt här och dessutom har det kommit ett par centimeter snö ovanpå isen, så det är lite lurigt att gå ute nu. Hundarna halkar omkring och är inte så värst intresserade av att vara ute någon längre stund. På åkrarna och i skogen går det förstås någorlunda bra att göra ruscher, så jag kan inte påstå att de håller sig helt i stillhet trots halkan och mörkret, men whippetar är, som tur är, snälla och lugna inomhus även de dagar de inte rusat av sig ute. Smilla vill helst inte gå ut alls när det är kallt eller dåligt väder - jag får putta ut henne genom dörren efter att hon först stretchat igenom hela kroppen en extra lång stund - men när hon väl kommit ut leker hon med de andra som vanligt. De är knäpptysta på morgnarna och kliver inte upp förrän jag säger åt dem att gå ut, även de dagar då vi sovit längre. Det är så skönt med whippetar ...
Philip frågar då och då när vi ska åka på hundutställning igen. Han tycker tydligen att det är roligt, trots de långa resorna och den långa väntan som de medför. En av hans lekar före jul var att "ställa ut" sina nallar (allt från hundar till kaniner). Då ställde han först upp dem på rad i soffan, var och en med koppel, förstås. Sedan fick vi hjälpas åt att springa ett eller flera varv runt huset med nallarna på rad för att slutligen ställa dem i soffan igen. Ibland tog han en eller ett par av våra "riktiga" hundar också, och då var han noggrann med att fråga vilken hund som var bäst av våra hundar, för den ville han springa med själv ... Då brukade jag säga Smilla, för hon är outtröttlig när det gäller att leka med Philip. Dessutom älskar hon det! Alva ser ut att tycka att det är pinsamt och tittar bedjande på mig för att slippa leka den typen av lekar, även om hon förstås gör som Philip vill ändå. Jazz vill mest bara busa, och Diva föredrar att betrakta spektaklet från filten framför braskaminen. Nej, Smilla är den som är den bästa "utställningshunden" för en treåring ... Jag tror hon skulle fungera fint i barn med hund. Synd att Philip är för liten för att delta i det än så länge.
Nu efter jul har han lekt mest med lego, Geomag (magneterna) och barbiedockor. Han är så duktig på att bygga saker (det är Felix också, men han är ju fem år äldre), och han är jätteintresserad av bokstäver också och är duktig på att känna igen både enskilda bokstäver och ordbilder. Idag är det fyra månader tills han fyller fyra år. Och nej, jag sitter inte och tragglar bokstäver med honom eftersom jag är lärare, som nog vissa kanske tror. Däremot blir jag förstås glad över hans intresse, och det märker han säkert. Han är otroligt känslig för vad människor säger och hur det sägs. Han har en stark integritet gentemot nya människor, och han har en förmåga att känna av (genomskåda?) människors känslor också och är noggrann i sitt val av människor som han tycker om. Övriga göre sig ej besvär ...
Ett barns kärlek får man inte automatiskt bara för att man är dess släkting eller bekant - ett barns kärlek måste man förtjäna.
