Jag vill börja med att tacka alla som hört av sig till oss och visat sitt deltagande i vår sorg över Alva. Det värmer att ni tänker på oss!
Alva omkom under en av våra långpromenader längs Gimån - ett av få ställen där man kan släppa hundarna lösa nu när det blivit så pass mycket snö att det är svårt att gå i skogen. Alva (som löpte) och Smilla följde med, medan Jazz och Diva var hemma. Smilla gick alldeles intill oss och Alva strax framför - hon var den självutnämnda spejaren, som alltid höll koll på vad som hände framför oss. Det är fortfarande öppet vatten i Gimån eftersom det är ganska strömt där, men längre ner längs ån hade isen lagt sig de senaste dygnen (sedan vi senast gick där), och när Alva följde någons fotspår framför oss kom hon ut på isen. Vad hon förmodligen inte märkte var att fotspåren vände, medan hon gick ända fram till iskanten och på ett ögonblick halkade hon ner i det iskalla vattnet. Isen höll inte för oss (Patrick gick ändå ut för att få tag i Alva, men gick igenom isen och hamnade med vatten upp till midjan bara någon meter ut), och det tog kanske tio sekunder innan Alva tappade greppet om iskanten och drogs med vattnet in under isen. I flera timmar gick vi längs ån för att försöka få tag i henne, eftersom vi antog att hon dragits med under isen medan hon själv försökte kämpa sig tillbaka till stället där hon föll i. En hund klarar sig naturligtvis inte i flera timmar i vattnet, men vi hoppades att hon på något sätt skulle ha lyckats ta sig upp där vi inte såg henne, kanske på den andra sidan ån. Sent på kvällen återvände vi med lampor, och vi gick och letade även igår, men vi har tvingats inse att hoppet för länge sedan är ute.
Alva blev bara 4,5 år gammal, men mitt i all bedrövelse är vi ändå förvissade om att hon hade ett bra liv. Det bästa hon visste var att följa med ut i skogen, och det var många många timmar vi tillbringade tillsammans på våra skogsutflykter. Hellre ett kortare men lyckligt liv än ett långt och olyckligt (alltså om hon alltid tvingats vara kopplad för att undvika skador eller olyckor) ... Alva är den första hunden vi mist genom en olyckshändelse.
Nu tänker jag fortsätta dagen med att ta hand om min familj och våra djur - som alltid - och försöka kurera mig från min förkylning och heshet som kom som ett brev på posten i och med vad som hänt under veckan. (Jo, jag har jobbat ändå ... När man är lärare kan man liksom inte vara sjukskriven för det går ju ut över så många andra. Man får vara sjuk på helgerna i stället ... ) Och i natt kan jag gråta under täcket utan att bry mig om att det syns morgonen efter - men tillräckligt tyst för att inte Philip ska vakna.
