Det snöade nästan hela dagen, så barnen och jag hjälptes åt med att skotta på gårdsplanen (Patrick har varit borta i helgen). Efter ett tag hjälpte pappa som tur var till med traktorn, och då gick det genast fortare ... Det har snöat sammanlagt kanske femton centimeter sedan igår, men det mesta kom nu under dagen, så det blir lite mer snöskottning imorgon, trots att det slutat snöa nu.
Jag gav upp planen jag hade inför dagen - en långpromenad med hundarna - och fixade istället med klor och tänder på dem, tvättade deras filtar och badade med Philip innan jag satte mig i soffan med en stor kopp te och en bok. Jag gillar Marianne Fredrikssons romaner, och till min glädje insåg jag att jag inte hade läst Älskade barn (2001), trots att jag köpte den för flera år sedan. Därför läste jag den under eftermiddagen, och jag tyckte nästan lika mycket om den som Anna, Hanna och Johanna, som jag analyserade i min C-uppsats i Nordiska språk. Jag tog min grundskollärarexamen för årskurserna 4-9 vid Umeå universitet julen 1996 och började jobba som lärare på högstadiet i januari 1997. Sedan jobbade jag i 1,5 år innan vi fick vårt tredje barn, Felix (som faktiskt föddes samma dag som jag fyllde 29 år). Då var Sebastian nästan sju år, och Simon hade precis fyllt tre. Under året när jag var föräldraledig läste jag Nordiska språk C och Engelska C vid Mittuniversitetet - alltså heltidsstudier med tre små barn, och dessutom läste Patrick också på heltid. Jag minns högarna av papper som jag alltid hade på köksbordet eftersom jag läste varje "ledig" stund jag hade på dagen. Uppsatserna tog också mycket tid, och jag minns än idag hur skönt det var när de var helt färdiga. Hösten efter började jag som gymnasielärare, och då läste jag Engelska D på halvfart samt litteraturkurser i Umeå. Det var mycket jobb men värt slitet. Men ibland, när jag tänker på hur mycket jag egentligen läst (270 poäng, alltså nästan sju års heltidsstudier), så tänker jag att jag lika gärna kunde ha blivit veterinär eller läkare. Det är 5,5 års studier för de yrkena ... (Jo, sedan tillkommer det ju studietid där också när/om man ska specialisera sig, det vet jag.) Hur som helst lärde jag mig mycket under de där åren - inte bara i ämnena, utan även om mig själv - och de erfarenheterna och kunskaperna hade jag inte velat vara utan.
Och varför drar jag upp det här nu då? Jo, för att när jag läser Marianne Fredriksson så funderar åtminstone jag över mönstren i min egen släkt. Vad är det som har gjort människor till vad de är/var, och vad för jag vidare till mina barn? Kan man bryta mönster när man väl har sett dem (för det tror i alla fall jag)? Hur har mina studier och mitt jobb påverkat mina barn och deras inställning till livet? Jag hoppas naturligtvis att det positiva överväger och att de inte ska gå till psykoterapeuter senare i livet och beklaga sig över sin uppväxt.
Och - för att ingen ska misstolka något: det finns inga likheter mellan mig och huvudpersonen Katarina i Älskade barn. Men boken var läsvärd!
