I slutet av graviditeten känner många föräldrar - och särskilt då mammor - ett behov av att "boa". Med det menas att man förbereder inför den nya familjemedlemmens ankomst. Det köps söta babykläder, en noggrant utvald barnvagn med olika roliga saker att hänga framför öppningen och gärna också parasoll som matchar vagnen, och så förstås den säkraste bilbarnstolen som finns, som dessutom passar till bilens klädsel ... Sedan inreds barnkammaren i pastellfärger, kanske sätts det upp en sänghimmel och en lampa med barnmotiv (gärna av typen Bambi) och så går mammorna och nynnar på barnsånger och pysslar i det vackra rummet och tänker på hur fint gardinerna matchar sängkläderna ... Det amerikanska sättet att "boa", kanske, men nog gör många på liknande sätt här i Sverige.
Men inte jag.
Jag har tagit fram barnkläderna, det måste jag erkänna (vi har massor i storleken 50-60 cl som bäbisen växer ur på några veckor), och jag har full koll på var vi har barnvagnen (köpt till Philip -03; vi föll för reklamen om lufthjul men de är helt värdelösa och fick punktering säkert tio gånger under vår första utlandsresa med den samma höst) och bilbarnstolen. Dessutom har vi ställt fram spjälsängarna: en till över- och en till undervåningen, så man slipper springa mellan våningarna för att titta till bäbisen när den sover. Det måste nämligen vara praktiskt. Ingen sänghimmel, för den är bara i vägen, inga nyinköpta sängkläder för de irriterar bäbisars känsliga skinn, inga nya barnkläder den allra första tiden av samma orsak, inga leksaker på barnvagnen som ska hängas åt sidan vareviga gång bäbisen ska lyftas upp och ner ... Ingenting ska vara gulligt pastellfärgat. Bäbisar gillar tydliga färger, så varför använda ljusgult, ljusblått och ljusrosa när det finns rött, vitt och svart?
Mitt boande har gått ut på att verka hovar (en häst förra veckan, en och en halv häst denna vecka så jag har två bakhovar kvar på Melody; jag fick så vansinnigt ont i magen att jag bara inte kunde luta mig framåt trots att det var så lite kvar), ställa ut hundar, klippa gräsmattan, städa (inklusive torka lister osv), göra upp listor till resten av familjen med saker som jag överlåter åt dem att göra (fixa punkteringar på cyklar och crossar osv) ... Och så försöker jag aktivera hundarna och helst barnen samtidigt med långa skogspromenader och bad i sjön för att vi ska hålla igång allihop ... På nätterna har jag förvärkar som gör så ont att jag måste "andas" mig igenom dem och varje natt tänker jag att i morgon ska jag minsann sova längre än till halvfem och sedan ska jag vila på dagen också och inte göra någon nytta alls. Sedan går det som det går ... "Jag ska bara", tänker jag, och börjar fixa med något ändå. Men idag har jag faktiskt tagit det lugnt! Nu ska jag "bara" ta med mig hundarna en liten sväng så att de får springa utan att jag behöver gå nästan någonting alls. Jag måste nämligen samla mina krafter för att orka med allt jag har planerat inför imorgon ...
(Inom parentes kan jag ju säga att jag är medveten om hur lite man hinner och kan göra när bäbisen väl har kommit, därav min nuvarande hyperaktivitet. Och bäbisen mår bra, enligt det senaste MVC-besöket. Jag skulle aldrig utsätta mina barn för något som jag trodde var skadligt.)
