Jag, Felix och Philip har tillbringat nästan hela dagen i Östersund. Diva skulle till djursjukhuset, och det visade sig att hältan berodde på att en tå gått ur led vilket jag redan befarat. Vi fick lämna henne där i några timmar medan de lade tån tillrätta och gipsade den. 3200 kr hittills och återbesök med omgipsning på måndag. Hoppas bara att hon blir bra också ...
På förmiddagen var det ytterligare tre vinthundar på djursjukhuset: en saluki och två hjorthundar. Det var trevliga hundar och medföljande likaledes trevliga mattar - och det är så roligt att vinthundsägare nästan alltid har något att prata om. (Maria G: Bitte hälsade så mycket!) Hundarna var snälla och tysta. På eftermiddagen fick vi vänta i vad som kändes som evigheter (fast det var nog kanske bara 1,5 timme) på att få prata med veterinären och hämta Diva, och då var det inte lika trevliga hundar där (mattarna vet jag inget om) ... Det var bland annat en jämthund, en gråhund och en som såg ut som en liten flat coated retriever. De var stirriga och jobbiga och deras hussar och mattar såg lika svettiga ut som hundarna (fast det luktade bara hundsvett) medan de förgäves försökte få dem att sitta eller åtminstone låta bli att dra så förbaskat i kopplen medan de skrev in sig eller betalade eller bara väntade på sin tur. Dessutom skällde hundarna. Konstant! Jag höll fasiken på att bli vansinnig ... Trött var jag redan efter att ha vaknat alldeles för tidigt i morse, och hungrig hann både jag och barnen bli trots att vi faktiskt ätit både lunch och efterrätt medan Diva varit kvar på djursjukhuset (och dessutom fanns det en skål med bjudgodis i väntrummet så barnen klagade inte). Jag tror det var då jag insåg att det verkligen var så, det som jag förut knappt vågat sätta ord på: Jag är ingen sådan där genuin hundälskare som älskar alla hundar av alla raser oavsett hur de beter sig, och som sätter sig ner och gullar till och med med de mest ohyfsade hundarna som aldrig ser ut att ha varit inomhus förut och än mindre haft koppel på sig ...
Det var en sådan befrielse när vi äntligen fick gå och hämta vår älskade whippa som varken gnällde eller skällde utan bara var snäll och lycklig över att vi äntligen kom. Och själv var jag också lycklig som fick åka därifrån till slut, hem till våra hundar som nästan inte är hundar alls utan helt andra varelser - som från en annan planet i jämförelse ...
