Soligt och nästan vindstilla! Jag har tränat armar (gick bra), gått till Bodsjön igen med Diva och Jazz (lite lättare att gå idag), hämtat Sebastian från LAN:et, borstat stona och lett Felix och Philip på Melody. Bland annat ... Hästar har tyvärr en annan åsikt än människor om det där med vad som anses vara rent och snyggt eller inte, så nu syns det inte längre att de är borstade - förutom att marken är full med hästhår, som jag hoppas småfåglarna lyckas ta vara på (fast det är nog lite för tidigt för bobygge här ännu).
Melody är en lustig ponny. Unghästar brukar i vanliga fall gnägga och titta oroligt efter sina kompisar när man går ut i skogen med dem och kompisarna ropar ifrån hagen - men inte hon. Hon verkar inte förstå att hon är en häst. Eller också är det bara så att hon är så trygg med oss människor att vi är lika mycket flock för henne som hennes artfränder. Redan när hon var nyfödd lade hon sig i knäet på oss när vi satt i boxen - inte bara en gång, utan ett antal gånger under de första dagarna innan vi skjutsade iväg henne och Morris på betäckning till Twyford My Man (Musics pappa), som tyvärr numera är död.
En sorglig händelse inträffade häromdagen. En jättesöt liten italiensk vinthundstik kallad Disney bröt sitt ben för andra gången den här vintern, varvid ägarna beslutade sig för att inte låta henne genomgå lika mycket lidande som vid det förra benbrottet som tog lång tid att läka, så de lät henne somna in. Just att tvingas fatta sådana beslut är nog det allra värsta med att vara djurägare ... Jag minns när vår gamla sheltie blev dålig, nästan från den ena dagen till den andra, och jag insåg att det var dags för henne att lämna oss. Vilken ångest ... Och vilka mardrömmar jag hade sedan. Hade jag fattat rätt beslut? Skulle hon kanske ha kunnat leva i några veckor till? Innerst inne vet jag att jag gjorde rätt, men ändå anklagade jag mig själv för beslutet jag fattat. Det var så himla tungt ... Men livet går vidare, och då hade jag precis köpt Alva så jag hade i alla fall henne att glädjas över. Nu är hon också borta, alldeles för ung. Jag kan se henne i Smilla emellanåt, även om skillnaderna dem emellan är stora. Smilla är en sådan "pojkflicka", alltid på språng, alltid först, alltid snabbast när det gäller att hitta på nya lekar (kasta sig utför stup, hoppa över boxmellanväggarna i stallet ... ). Alva var mer en dam, ända sedan hon var liten - men med ett hjärta av guld, och det har Smilla också.
Apropå rubriken: Jag är intresserad av språk och språks utveckling och lägger alltid märke till alla nya trender, eller åtminstone de flesta. Visst ser det nästan lite löjligt ut när en människa som är 25+ använder sig av ungdomsuttryck och språkliga trender? Eller är det bara jag som reagerar på sådant? Man blir ju inte yngre av att slänga sig med "nya" uttryck, och knappast hippare heller ... Det låter inte särskilt äkta när t.ex. en norrlänning säger att något är "supernice" - medan det inte låter så konstigt när en "nollåtta" säger det. Däremot finns det jättebra uttryck som är svåra att översätta, t.ex. "well". Det har jag lust att skriva betydligt oftare än vad som skulle anses okej i mina egna ögon. Dessutom har jag ju själv anammat "smajlisarna", trots att jag egentligen tycker att de många gånger överanvänds ... Det ska bli kul att se nästa stora språkliga trend!
Nu ska jag baka något gott med barnen ... Jag har inte vägt mig på snart tre månader men som tur är brukar jag bara gå upp "normalt" mycket i vikt när jag är gravid, så jag oroar mig inte utan äter vad jag känner för. Jag har inte haft några särskilda "cravings" (begär) hittills den här graviditeten. Under de fyra tidigare graviditeterna har jag periodvis tuggat på oblekt hushålls- eller toalettpapper flera gånger om dagen ... Ähum ...
