Smilla blev alltså godkänd när hon gjorde anlagsprovet i viltspår idag för domaren Arne Grubb. Smilla var jätteduktig och visste exakt vad hon skulle göra trots att jag var nervös. Hon fick 42 av 42 poäng. De olika momenten med de bedömningar hon fick var följande:
Moment 1. Spårningsförmåga: Start och sträcka 1: Tar snabbt an spåret.
Vinkel 1: Klarar utan tvekan.
Sträcka 2: Klarar utan tvekan.
Vinkel 2: Klarar utan tvekan.
Sträcka 3: Klarar utan tvekan.
Vinkel 3: Klarar utan tvekan.
Sträcka 4 (med bloduppehåll): Klarar utan tvekan.
Vinkel 4: Klarar utan tvekan.
Sträcka 5: Klarar utan tvekan.
Spårslut: Klarar utan tvekan.
Erhållna poäng spårningsförmåga: 6 (=utmärkt) av 6
Moment 2. Arbetstempo: 6 (=lämpligt) av 6
Moment 3. Självständighet: Ej behövt ingripande eller hjälp.
Tid: 11 minuter
Därefter multiplicerades poängen för spårförmåga med 5, och poängen i arbetstempo med 2. Summan för Smilla blev alltså 42, vilket innebär full poäng.
Om hunden inte spårar perfekt kan de t.ex. få bedömningen "klarar med ringning", "mindre tappt", "långvarigt tappt", "osäkert/kryssande", "klarar ej".
Jag är så himla glad över att anlagsprovet är klart nu - särskilt med tanke på att jag är självlärd och enbart har läst in mig på reglerna via Internet. Det är naturligtvis smartare att gå en kurs för att lära sig själv först hur man ska göra innan man börjar träna sin hund, men det gick ju det här också. Vi åkte till Västernorrland för att göra anlagsprovet eftersom man inte får göra det efter den sista september i Jämtland medan man i Västernorrland håller på oktober månad ut. Detta pga att man inte får göra proven om det är snö. Det är synd att jag började så sent med spårningen; nu hann jag inte göra anlagsproven med de andra också utan det får vänta tills i vår. De flesta av domarna är nämligen jägare också, så på helgerna nu på hösten är det inte alltför lätt att få någon att ställa upp och döma.
Om Smilla tycker att det är lika roligt att spåra i vår också så kommer jag att delta i öppen klass med henne då. Hon älskar verkligen att spåra! Det var till och med en rätt bred bäck som hon var tvungen att hoppa över idag och inte ens det fick henne att släppa spåret. Det var lite halvkyligt också, ungefär nollgradigt, och dessutom dök det upp en ung schäferhane i skogen som domaren fick köra därifrån mitt uppe i spårningen (nej, hon brydde sig inte om hunden). En fet sork hann både hon och jag se bredvid spåret också. Smilla har ju fångat möss flera gånger, men nu engagerade hon sig inte i den eftersom hon var upptagen med något viktigare ...
Patrick kånkade runt på Philip i skogen efter Smilla, mig och domaren. Åh, vad 600 meter känns långt när det är "skarpt läge" eller vad man ska kalla det! Och vad liten klöven var, förresten. Vi har ju dragit runt med en halv älg i förhållande till den lilla kalvklöven som hon spårade upp idag. Tur att hon förstod att det var den hon skulle hitta ...
Nu ska jag göra upp massor av nya och spännande planer och mål inför nästa år!
