Jag vill börja med att tacka alla som hört av sig till oss och visat sitt deltagande i vår sorg över Alva. Det värmer att ni tänker på oss!
Alva omkom under en av våra långpromenader längs Gimån - ett av få ställen där man kan släppa hundarna lösa nu när det blivit så pass mycket snö att det är svårt att gå i skogen. Alva (som löpte) och Smilla följde med, medan Jazz och Diva var hemma. Smilla gick alldeles intill oss och Alva strax framför - hon var den självutnämnda spejaren, som alltid höll koll på vad som hände framför oss. Det är fortfarande öppet vatten i Gimån eftersom det är ganska strömt där, men längre ner längs ån hade isen lagt sig de senaste dygnen (sedan vi senast gick där), och när Alva följde någons fotspår framför oss kom hon ut på isen. Vad hon förmodligen inte märkte var att fotspåren vände, medan hon gick ända fram till iskanten och på ett ögonblick halkade hon ner i det iskalla vattnet. Isen höll inte för oss (Patrick gick ändå ut för att få tag i Alva, men gick igenom isen och hamnade med vatten upp till midjan bara någon meter ut), och det tog kanske tio sekunder innan Alva tappade greppet om iskanten och drogs med vattnet in under isen. I flera timmar gick vi längs ån för att försöka få tag i henne, eftersom vi antog att hon dragits med under isen medan hon själv försökte kämpa sig tillbaka till stället där hon föll i. En hund klarar sig naturligtvis inte i flera timmar i vattnet, men vi hoppades att hon på något sätt skulle ha lyckats ta sig upp där vi inte såg henne, kanske på den andra sidan ån. Sent på kvällen återvände vi med lampor, och vi gick och letade även igår, men vi har tvingats inse att hoppet för länge sedan är ute.
Alva blev bara 4,5 år gammal, men mitt i all bedrövelse är vi ändå förvissade om att hon hade ett bra liv. Det bästa hon visste var att följa med ut i skogen, och det var många många timmar vi tillbringade tillsammans på våra skogsutflykter. Hellre ett kortare men lyckligt liv än ett långt och olyckligt (alltså om hon alltid tvingats vara kopplad för att undvika skador eller olyckor) ... Alva är den första hunden vi mist genom en olyckshändelse.
Nu tänker jag fortsätta dagen med att ta hand om min familj och våra djur - som alltid - och försöka kurera mig från min förkylning och heshet som kom som ett brev på posten i och med vad som hänt under veckan. (Jo, jag har jobbat ändå ... När man är lärare kan man liksom inte vara sjukskriven för det går ju ut över så många andra. Man får vara sjuk på helgerna i stället ... ) Och i natt kan jag gråta under täcket utan att bry mig om att det syns morgonen efter - men tillräckligt tyst för att inte Philip ska vakna.
fredag, januari 26, 2007
torsdag, januari 25, 2007
In memoriam: Sommarhagens Di Carma
Vår lilla ängel Alva omkom vid en drunkningsolycka 23 januari 2007.
Oerhört älskad - oändligt saknad.
måndag, januari 22, 2007
Blivande föräldrar
Om allt går som det ska ... Kulltorps Diskett (guldbelönad) väntar föl med Skyborne Lightning. Det är bådas första föl; beräknad fölning i slutet av mars. Disketts mage ser ut att dölja en guldhamster eller nåt ...
Twyford Morgana, "Morris", är betäckt med Heniarth Yarra-Glen. Båda föräldrarna har fått 43 poäng. Beräknad fölning i slutet av maj. Det blir Morris femte föl, och vi har själva behållit samtliga stoföl hon fått: Skyborne Miss Melody (e. Heniarth Mr Milligan), Skyborne My Music (e. Twyford My Man) och Skyborne Midnight Sun (e. Vardra Santos). Med tre stoföl på raken blir det säkert ett hingstföl den här gången ... Han kommer i så fall att bli till salu. 
Skyborne Lightning. Han är pappa till Disketts blivande föl. Världens snällaste hingst ... Kolla in hans skägg =) Bilderna är tagna idag. Det är rätt kallt (-17 i morse och sedan sjönk temperaturen några grader innan den steg fram på dagen), men det var soligt ända fram till tvåtiden och jättehärligt att vara ute. Jag åkte tidigare från jobbet och fixade lite med hästarna och hundarna.Diva ska paras nästa löp, och jag hoppas att det inte dröjer allt för länge.
lördag, januari 20, 2007
Kylan har kommit
-21 grader i morse; molnfritt, vindstilla och jättefint vinterväder. Nackdelen med norrländska vintrar är att det ofta är riktigt kallt när det är soligt - åtminstone i januari och februari. Kylan har inte så stor betydelse om man bara ska gå på en promenad, men om man ska åka snöskoter eller slalom blir det ruskigt kallt i ansiktet ... Åtminstone tycker jag det, kanske beroende på att jag har lätt att "nästan" förfrysa mig - ni vet, när man får vita hårda partier i ansiktet så man måste skynda sig att värma sig med händerna (om de är någorlunda varma) eller gå inomhus.
Någon skoterkörning eller slalomåkning var det hur som helst inte tal om idag. Skotern sålde vi när vi flyttade till Vetlanda, och vi har inte köpt någon ny (än). Det har inte varit något skoterföre förrän den senaste veckan, så behovet har liksom inte funnits ... Men vi får väl se hur det blir framöver vintern. Däremot hade vi bestämt oss för att köra ner mer ved till pannrummet, så det hjälptes vi åt med mitt på dagen. Vi lagrar veden i ladugården, i det utrymme som man för länge sedan kallade "kasa" (alltså dit man slängde gödslet från hästarna och korna genom mockluckor i väggen). Nu är det länge sedan vi slängde gödsel där; sedan början av 1980-talet är det betonggolv där och ett jättebra ställe att förvara stora saker (t.ex. husvagn och hästtransport) men även ved. Tidigare i vinter har vi kört veden med skottkärror till pannrummet, men idag använde vi en av släpvagnarna i stället, och det gick förstås lättare (vi drog den inte för hand utan med bil). Smilla fick ha täcke på sig för första gången i vinter eftersom hon skulle vara ute så länge. De andra fick inte vara med ute, för jag tycker att det är tillräckligt svårt att hålla koll på att inget av barnen ska hamna i vägen när man backar med bilen. Smilla var i vägen mest hela tiden, så ibland fick hon stå på släpvagnen när Patrick backade för att jag skulle veta var hon var. Sedan stod hon mitt bland vedträna när vi slängde dem från släpvagnen ned mot pannrummet, där barnen staplade veden längs väggarna. Hon förstår inte alls att det kan göra ont om man får ett vedträ på sig ... Hon älskar att vara med där det händer saker. Egentligen är hon väldigt olik sin mamma. Alva är klok nog för att förstå risken med backande bilar och flygande vedträn och flyttar sig således tillräckligt långt för att fortfarande hålla uppsikt över vad som händer men utan att för den skull riskera livet. Kanske beror det på att Alva är 4,5 år och Smilla bara 1 år och 4 månader, men som jag minns det har Alva alltid varit en förståndig hund. Smilla skulle nog ha kallats "pojkflicka" om hon varit människa: modig på gränsen till dumdristig.
Hur det gick för hästarna i kylan? Jo, hästar klarar kyla utan problem. Det skulle däremot inte kännas bra om det regnade, blåste och var kallt samtidigt ... Fölen har minst lika tjock päls som de äldre hästarna och ser ut som myskoxar i ansiktet. De har fri tillgång på hö och vatten, och så länge de har mat fryser de inte. Min plan är att ta in hästarna på nätterna om temperaturen sjunker ner mot -25, men det är egentligen mer för min egen skull än för deras skull ... Det ser ju så rysligt kallt ut när de får rimfrost i "morrhåren". Då tänker jag på ett avsnitt i Mumintrollen som jag såg när jag var liten, när hon-den-där-elaka (typ ishäxa?) gjorde så att ekorrarna frös ihjäl. Vet inte om de verkligen dog, men jag minns det så i alla fall. Lite otrevligt är det faktiskt med riktigt sträng kyla ... Men så kallt att ekorrarna fryser ihjäl är det inte än, i alla fall. Jag har ingen bild på någon ekorre, men däremot en länk till en modig hare (eller är det en kanin?). Kanske är den släkt med Smilla? =) http://www.chilloutzone.de/files/07010804.html
Någon skoterkörning eller slalomåkning var det hur som helst inte tal om idag. Skotern sålde vi när vi flyttade till Vetlanda, och vi har inte köpt någon ny (än). Det har inte varit något skoterföre förrän den senaste veckan, så behovet har liksom inte funnits ... Men vi får väl se hur det blir framöver vintern. Däremot hade vi bestämt oss för att köra ner mer ved till pannrummet, så det hjälptes vi åt med mitt på dagen. Vi lagrar veden i ladugården, i det utrymme som man för länge sedan kallade "kasa" (alltså dit man slängde gödslet från hästarna och korna genom mockluckor i väggen). Nu är det länge sedan vi slängde gödsel där; sedan början av 1980-talet är det betonggolv där och ett jättebra ställe att förvara stora saker (t.ex. husvagn och hästtransport) men även ved. Tidigare i vinter har vi kört veden med skottkärror till pannrummet, men idag använde vi en av släpvagnarna i stället, och det gick förstås lättare (vi drog den inte för hand utan med bil). Smilla fick ha täcke på sig för första gången i vinter eftersom hon skulle vara ute så länge. De andra fick inte vara med ute, för jag tycker att det är tillräckligt svårt att hålla koll på att inget av barnen ska hamna i vägen när man backar med bilen. Smilla var i vägen mest hela tiden, så ibland fick hon stå på släpvagnen när Patrick backade för att jag skulle veta var hon var. Sedan stod hon mitt bland vedträna när vi slängde dem från släpvagnen ned mot pannrummet, där barnen staplade veden längs väggarna. Hon förstår inte alls att det kan göra ont om man får ett vedträ på sig ... Hon älskar att vara med där det händer saker. Egentligen är hon väldigt olik sin mamma. Alva är klok nog för att förstå risken med backande bilar och flygande vedträn och flyttar sig således tillräckligt långt för att fortfarande hålla uppsikt över vad som händer men utan att för den skull riskera livet. Kanske beror det på att Alva är 4,5 år och Smilla bara 1 år och 4 månader, men som jag minns det har Alva alltid varit en förståndig hund. Smilla skulle nog ha kallats "pojkflicka" om hon varit människa: modig på gränsen till dumdristig.
Hur det gick för hästarna i kylan? Jo, hästar klarar kyla utan problem. Det skulle däremot inte kännas bra om det regnade, blåste och var kallt samtidigt ... Fölen har minst lika tjock päls som de äldre hästarna och ser ut som myskoxar i ansiktet. De har fri tillgång på hö och vatten, och så länge de har mat fryser de inte. Min plan är att ta in hästarna på nätterna om temperaturen sjunker ner mot -25, men det är egentligen mer för min egen skull än för deras skull ... Det ser ju så rysligt kallt ut när de får rimfrost i "morrhåren". Då tänker jag på ett avsnitt i Mumintrollen som jag såg när jag var liten, när hon-den-där-elaka (typ ishäxa?) gjorde så att ekorrarna frös ihjäl. Vet inte om de verkligen dog, men jag minns det så i alla fall. Lite otrevligt är det faktiskt med riktigt sträng kyla ... Men så kallt att ekorrarna fryser ihjäl är det inte än, i alla fall. Jag har ingen bild på någon ekorre, men däremot en länk till en modig hare (eller är det en kanin?). Kanske är den släkt med Smilla? =) http://www.chilloutzone.de/files/07010804.html
torsdag, januari 18, 2007
Sånger som fastnar
Av någon anledning fastnar vissa melodislingor så att jag bara måste gå runt och smånynna på dem tills jag ledsnat på dem. Just nu är det refrängen i Sunrise Avenues "Fairytale gone bad" som sitter som berget (dock inte för textens skull; det är få sångare och låttexter som verkligen lyckas förmedla något budskap, tycker jag). En del av refrängen går i alla fall så här:
Out of my life, Out of my mind
Out of the tears that we can´t deny
We need to swallow all our pride
And leave this mess behind
När vi åkte på utställningen i Hågelby i oktober lyssnade jag på Scissor Sisters i bilen på vägen hem; ja, åtminstone när det var jag som körde. En av låtarna har en rätt gräslig text, men den var jätterolig att sjunga med i för att hålla sig vaken, och veckan efter plågade jag mina engelskelever med en lucktext på vad som just då var min dåvarande favoritlåt: "I can´t decide (whether you should live or die, Oh, you´d probably go to Heaven, Please don´t hang your head and cry ..."). Min apostroftangent fungerar fortfarande inte, om någon undrar varför jag använder accent.
Annars har det väl inte hänt så mycket de senaste dagarna ... Det har snöat lite mer; Alva har snart löpt färdigt (hoppas jag, för jag måste ju hålla isär henne och Jazz - men det går faktiskt jättebra); Felix har varit på den fria åkningen på ishallen med en kompis; Sebastian har en ny tjej (tror det är officiellt nu?); Patrick har köpt nya saltstenar till hästarna; jag bakade kakor och hoppade över träningen idag och fick dåligt samvete när jag såg Faddes väg till sitt nya liv på TV3 strax efteråt ... (Ändå lever vi nog rätt sunt i vår familj - och kakorna var goda.) Sedan delade jag och Patrick på en liten godispåse ... Nu ligger Alva och Smilla och pressar i värmen framför braskaminen, och Diva gör Jazz sällskap i ett annat rum (stackarna, men vad ska man göra? De verkar inte bry sig nämnvärt, som tur är). Ja, livet fortgår som vanligt ... Och solen är uppe sju minuter längre för varje dag!
Out of my life, Out of my mind
Out of the tears that we can´t deny
We need to swallow all our pride
And leave this mess behind
När vi åkte på utställningen i Hågelby i oktober lyssnade jag på Scissor Sisters i bilen på vägen hem; ja, åtminstone när det var jag som körde. En av låtarna har en rätt gräslig text, men den var jätterolig att sjunga med i för att hålla sig vaken, och veckan efter plågade jag mina engelskelever med en lucktext på vad som just då var min dåvarande favoritlåt: "I can´t decide (whether you should live or die, Oh, you´d probably go to Heaven, Please don´t hang your head and cry ..."). Min apostroftangent fungerar fortfarande inte, om någon undrar varför jag använder accent.
Annars har det väl inte hänt så mycket de senaste dagarna ... Det har snöat lite mer; Alva har snart löpt färdigt (hoppas jag, för jag måste ju hålla isär henne och Jazz - men det går faktiskt jättebra); Felix har varit på den fria åkningen på ishallen med en kompis; Sebastian har en ny tjej (tror det är officiellt nu?); Patrick har köpt nya saltstenar till hästarna; jag bakade kakor och hoppade över träningen idag och fick dåligt samvete när jag såg Faddes väg till sitt nya liv på TV3 strax efteråt ... (Ändå lever vi nog rätt sunt i vår familj - och kakorna var goda.) Sedan delade jag och Patrick på en liten godispåse ... Nu ligger Alva och Smilla och pressar i värmen framför braskaminen, och Diva gör Jazz sällskap i ett annat rum (stackarna, men vad ska man göra? De verkar inte bry sig nämnvärt, som tur är). Ja, livet fortgår som vanligt ... Och solen är uppe sju minuter längre för varje dag!
söndag, januari 14, 2007
14 januari, Felix namnsdag
Det snöade nästan hela dagen, så barnen och jag hjälptes åt med att skotta på gårdsplanen (Patrick har varit borta i helgen). Efter ett tag hjälpte pappa som tur var till med traktorn, och då gick det genast fortare ... Det har snöat sammanlagt kanske femton centimeter sedan igår, men det mesta kom nu under dagen, så det blir lite mer snöskottning imorgon, trots att det slutat snöa nu.
Jag gav upp planen jag hade inför dagen - en långpromenad med hundarna - och fixade istället med klor och tänder på dem, tvättade deras filtar och badade med Philip innan jag satte mig i soffan med en stor kopp te och en bok. Jag gillar Marianne Fredrikssons romaner, och till min glädje insåg jag att jag inte hade läst Älskade barn (2001), trots att jag köpte den för flera år sedan. Därför läste jag den under eftermiddagen, och jag tyckte nästan lika mycket om den som Anna, Hanna och Johanna, som jag analyserade i min C-uppsats i Nordiska språk. Jag tog min grundskollärarexamen för årskurserna 4-9 vid Umeå universitet julen 1996 och började jobba som lärare på högstadiet i januari 1997. Sedan jobbade jag i 1,5 år innan vi fick vårt tredje barn, Felix (som faktiskt föddes samma dag som jag fyllde 29 år). Då var Sebastian nästan sju år, och Simon hade precis fyllt tre. Under året när jag var föräldraledig läste jag Nordiska språk C och Engelska C vid Mittuniversitetet - alltså heltidsstudier med tre små barn, och dessutom läste Patrick också på heltid. Jag minns högarna av papper som jag alltid hade på köksbordet eftersom jag läste varje "ledig" stund jag hade på dagen. Uppsatserna tog också mycket tid, och jag minns än idag hur skönt det var när de var helt färdiga. Hösten efter började jag som gymnasielärare, och då läste jag Engelska D på halvfart samt litteraturkurser i Umeå. Det var mycket jobb men värt slitet. Men ibland, när jag tänker på hur mycket jag egentligen läst (270 poäng, alltså nästan sju års heltidsstudier), så tänker jag att jag lika gärna kunde ha blivit veterinär eller läkare. Det är 5,5 års studier för de yrkena ... (Jo, sedan tillkommer det ju studietid där också när/om man ska specialisera sig, det vet jag.) Hur som helst lärde jag mig mycket under de där åren - inte bara i ämnena, utan även om mig själv - och de erfarenheterna och kunskaperna hade jag inte velat vara utan.
Och varför drar jag upp det här nu då? Jo, för att när jag läser Marianne Fredriksson så funderar åtminstone jag över mönstren i min egen släkt. Vad är det som har gjort människor till vad de är/var, och vad för jag vidare till mina barn? Kan man bryta mönster när man väl har sett dem (för det tror i alla fall jag)? Hur har mina studier och mitt jobb påverkat mina barn och deras inställning till livet? Jag hoppas naturligtvis att det positiva överväger och att de inte ska gå till psykoterapeuter senare i livet och beklaga sig över sin uppväxt.
Och - för att ingen ska misstolka något: det finns inga likheter mellan mig och huvudpersonen Katarina i Älskade barn. Men boken var läsvärd!
Jag gav upp planen jag hade inför dagen - en långpromenad med hundarna - och fixade istället med klor och tänder på dem, tvättade deras filtar och badade med Philip innan jag satte mig i soffan med en stor kopp te och en bok. Jag gillar Marianne Fredrikssons romaner, och till min glädje insåg jag att jag inte hade läst Älskade barn (2001), trots att jag köpte den för flera år sedan. Därför läste jag den under eftermiddagen, och jag tyckte nästan lika mycket om den som Anna, Hanna och Johanna, som jag analyserade i min C-uppsats i Nordiska språk. Jag tog min grundskollärarexamen för årskurserna 4-9 vid Umeå universitet julen 1996 och började jobba som lärare på högstadiet i januari 1997. Sedan jobbade jag i 1,5 år innan vi fick vårt tredje barn, Felix (som faktiskt föddes samma dag som jag fyllde 29 år). Då var Sebastian nästan sju år, och Simon hade precis fyllt tre. Under året när jag var föräldraledig läste jag Nordiska språk C och Engelska C vid Mittuniversitetet - alltså heltidsstudier med tre små barn, och dessutom läste Patrick också på heltid. Jag minns högarna av papper som jag alltid hade på köksbordet eftersom jag läste varje "ledig" stund jag hade på dagen. Uppsatserna tog också mycket tid, och jag minns än idag hur skönt det var när de var helt färdiga. Hösten efter började jag som gymnasielärare, och då läste jag Engelska D på halvfart samt litteraturkurser i Umeå. Det var mycket jobb men värt slitet. Men ibland, när jag tänker på hur mycket jag egentligen läst (270 poäng, alltså nästan sju års heltidsstudier), så tänker jag att jag lika gärna kunde ha blivit veterinär eller läkare. Det är 5,5 års studier för de yrkena ... (Jo, sedan tillkommer det ju studietid där också när/om man ska specialisera sig, det vet jag.) Hur som helst lärde jag mig mycket under de där åren - inte bara i ämnena, utan även om mig själv - och de erfarenheterna och kunskaperna hade jag inte velat vara utan.
Och varför drar jag upp det här nu då? Jo, för att när jag läser Marianne Fredriksson så funderar åtminstone jag över mönstren i min egen släkt. Vad är det som har gjort människor till vad de är/var, och vad för jag vidare till mina barn? Kan man bryta mönster när man väl har sett dem (för det tror i alla fall jag)? Hur har mina studier och mitt jobb påverkat mina barn och deras inställning till livet? Jag hoppas naturligtvis att det positiva överväger och att de inte ska gå till psykoterapeuter senare i livet och beklaga sig över sin uppväxt.
Och - för att ingen ska misstolka något: det finns inga likheter mellan mig och huvudpersonen Katarina i Älskade barn. Men boken var läsvärd!
fredag, januari 12, 2007
Så var det fredag igen
"Så var det fredag igen och veckan hade tagit slut
Vi skulle ut och ha kul, nån gång måste man ju ut
Där ute i mörkret finns det som får mig att må bra
Där ute känns allting fint, där känner jag att jag är jag"
Känner ni igen Noice text till "Ut i natten"? Att gå ut har i och för sig inte samma innebörd för mig som för textförfattaren, men själva känslan känner jag tydligt igen ... Jag förstår mig inte på människor som ALDRIG känner suget att komma ut och röra på sig. Jag gillar känslan av att röra mig, helst utomhus och länge - så länge att kroppen känns trött och pigg på samma gång, och tankarna som har funnits i hjärnan under natten eller dagen har bytts ut till nya och friska dito. Man fyller på med ny energi, helt enkelt. Inte lika socialt som att gå ut på krogen, förvisso, men garanterat bättre för både kropp och själ på sikt.
Det här var ju den första skolveckan efter jullovet, och den är alltid både rolig och jobbig på samma gång. Lovet är så pass långt att man kommit ifrån jobbet, och dessutom startar man oftast nya moment i de olika kurserna med varje klass efter jullovet. Ett par veckor in på terminen har man kommit in i sina vanliga rutiner igen, vilket förstås är rätt skönt.
Det är halt här och dessutom har det kommit ett par centimeter snö ovanpå isen, så det är lite lurigt att gå ute nu. Hundarna halkar omkring och är inte så värst intresserade av att vara ute någon längre stund. På åkrarna och i skogen går det förstås någorlunda bra att göra ruscher, så jag kan inte påstå att de håller sig helt i stillhet trots halkan och mörkret, men whippetar är, som tur är, snälla och lugna inomhus även de dagar de inte rusat av sig ute. Smilla vill helst inte gå ut alls när det är kallt eller dåligt väder - jag får putta ut henne genom dörren efter att hon först stretchat igenom hela kroppen en extra lång stund - men när hon väl kommit ut leker hon med de andra som vanligt. De är knäpptysta på morgnarna och kliver inte upp förrän jag säger åt dem att gå ut, även de dagar då vi sovit längre. Det är så skönt med whippetar ...
Philip frågar då och då när vi ska åka på hundutställning igen. Han tycker tydligen att det är roligt, trots de långa resorna och den långa väntan som de medför. En av hans lekar före jul var att "ställa ut" sina nallar (allt från hundar till kaniner). Då ställde han först upp dem på rad i soffan, var och en med koppel, förstås. Sedan fick vi hjälpas åt att springa ett eller flera varv runt huset med nallarna på rad för att slutligen ställa dem i soffan igen. Ibland tog han en eller ett par av våra "riktiga" hundar också, och då var han noggrann med att fråga vilken hund som var bäst av våra hundar, för den ville han springa med själv ... Då brukade jag säga Smilla, för hon är outtröttlig när det gäller att leka med Philip. Dessutom älskar hon det! Alva ser ut att tycka att det är pinsamt och tittar bedjande på mig för att slippa leka den typen av lekar, även om hon förstås gör som Philip vill ändå. Jazz vill mest bara busa, och Diva föredrar att betrakta spektaklet från filten framför braskaminen. Nej, Smilla är den som är den bästa "utställningshunden" för en treåring ... Jag tror hon skulle fungera fint i barn med hund. Synd att Philip är för liten för att delta i det än så länge.
Nu efter jul har han lekt mest med lego, Geomag (magneterna) och barbiedockor. Han är så duktig på att bygga saker (det är Felix också, men han är ju fem år äldre), och han är jätteintresserad av bokstäver också och är duktig på att känna igen både enskilda bokstäver och ordbilder. Idag är det fyra månader tills han fyller fyra år. Och nej, jag sitter inte och tragglar bokstäver med honom eftersom jag är lärare, som nog vissa kanske tror. Däremot blir jag förstås glad över hans intresse, och det märker han säkert. Han är otroligt känslig för vad människor säger och hur det sägs. Han har en stark integritet gentemot nya människor, och han har en förmåga att känna av (genomskåda?) människors känslor också och är noggrann i sitt val av människor som han tycker om. Övriga göre sig ej besvär ...
Ett barns kärlek får man inte automatiskt bara för att man är dess släkting eller bekant - ett barns kärlek måste man förtjäna.
Vi skulle ut och ha kul, nån gång måste man ju ut
Där ute i mörkret finns det som får mig att må bra
Där ute känns allting fint, där känner jag att jag är jag"
Känner ni igen Noice text till "Ut i natten"? Att gå ut har i och för sig inte samma innebörd för mig som för textförfattaren, men själva känslan känner jag tydligt igen ... Jag förstår mig inte på människor som ALDRIG känner suget att komma ut och röra på sig. Jag gillar känslan av att röra mig, helst utomhus och länge - så länge att kroppen känns trött och pigg på samma gång, och tankarna som har funnits i hjärnan under natten eller dagen har bytts ut till nya och friska dito. Man fyller på med ny energi, helt enkelt. Inte lika socialt som att gå ut på krogen, förvisso, men garanterat bättre för både kropp och själ på sikt.
Det här var ju den första skolveckan efter jullovet, och den är alltid både rolig och jobbig på samma gång. Lovet är så pass långt att man kommit ifrån jobbet, och dessutom startar man oftast nya moment i de olika kurserna med varje klass efter jullovet. Ett par veckor in på terminen har man kommit in i sina vanliga rutiner igen, vilket förstås är rätt skönt.
Det är halt här och dessutom har det kommit ett par centimeter snö ovanpå isen, så det är lite lurigt att gå ute nu. Hundarna halkar omkring och är inte så värst intresserade av att vara ute någon längre stund. På åkrarna och i skogen går det förstås någorlunda bra att göra ruscher, så jag kan inte påstå att de håller sig helt i stillhet trots halkan och mörkret, men whippetar är, som tur är, snälla och lugna inomhus även de dagar de inte rusat av sig ute. Smilla vill helst inte gå ut alls när det är kallt eller dåligt väder - jag får putta ut henne genom dörren efter att hon först stretchat igenom hela kroppen en extra lång stund - men när hon väl kommit ut leker hon med de andra som vanligt. De är knäpptysta på morgnarna och kliver inte upp förrän jag säger åt dem att gå ut, även de dagar då vi sovit längre. Det är så skönt med whippetar ...
Philip frågar då och då när vi ska åka på hundutställning igen. Han tycker tydligen att det är roligt, trots de långa resorna och den långa väntan som de medför. En av hans lekar före jul var att "ställa ut" sina nallar (allt från hundar till kaniner). Då ställde han först upp dem på rad i soffan, var och en med koppel, förstås. Sedan fick vi hjälpas åt att springa ett eller flera varv runt huset med nallarna på rad för att slutligen ställa dem i soffan igen. Ibland tog han en eller ett par av våra "riktiga" hundar också, och då var han noggrann med att fråga vilken hund som var bäst av våra hundar, för den ville han springa med själv ... Då brukade jag säga Smilla, för hon är outtröttlig när det gäller att leka med Philip. Dessutom älskar hon det! Alva ser ut att tycka att det är pinsamt och tittar bedjande på mig för att slippa leka den typen av lekar, även om hon förstås gör som Philip vill ändå. Jazz vill mest bara busa, och Diva föredrar att betrakta spektaklet från filten framför braskaminen. Nej, Smilla är den som är den bästa "utställningshunden" för en treåring ... Jag tror hon skulle fungera fint i barn med hund. Synd att Philip är för liten för att delta i det än så länge.
Nu efter jul har han lekt mest med lego, Geomag (magneterna) och barbiedockor. Han är så duktig på att bygga saker (det är Felix också, men han är ju fem år äldre), och han är jätteintresserad av bokstäver också och är duktig på att känna igen både enskilda bokstäver och ordbilder. Idag är det fyra månader tills han fyller fyra år. Och nej, jag sitter inte och tragglar bokstäver med honom eftersom jag är lärare, som nog vissa kanske tror. Däremot blir jag förstås glad över hans intresse, och det märker han säkert. Han är otroligt känslig för vad människor säger och hur det sägs. Han har en stark integritet gentemot nya människor, och han har en förmåga att känna av (genomskåda?) människors känslor också och är noggrann i sitt val av människor som han tycker om. Övriga göre sig ej besvär ...
Ett barns kärlek får man inte automatiskt bara för att man är dess släkting eller bekant - ett barns kärlek måste man förtjäna.
måndag, januari 08, 2007
Grabbarna
Ekbäckens Jarrah född mars 2006, e. Heniarth Yarra-Glen u. Ekbäckens Jasmine -Twyford My Man
Skyborne Lightning född juni 2004, e. Ysselvliedt´s Special Edition u. Ysselvliedt´s Sky Line - Colne Heartsease. Lightning är godkänd för avel och kommer att stå till förfogande för friska ston i sommar.
Skyborne Love Story född maj 2006, e. Vardra Santos u. Ysselvliedt´s Sky Line - Colne Heartsease. Till salu.
Jag vet inte om den dåliga bildkvaliteten beror på att jag bytt minneskort, att jag har zoomat eller att upplösningen är för dålig ... Jag får väl mixtra lite och se om jag kan få till bättre bilder framöver. Annars blir det nog till att byta kamera, antar jag.
Skyline sköter sig bra och verkar trivas hos sina nya ägare. Tänk, vad få hästar det ser ut att vara nu i hennes hage här hemma: "bara" sex hästar. Jag trodde inte att skillnaden skulle vara så tydlig ... Jag saknar henne verkligen, trots att vi ju ändå har "stallet fullt". Hennes ena dotter i Danmark (e. Vechtzich´s Hywel) dog i oktober pga en sprucken cysta på en äggstock, om jag förstod dödsorsaken rätt. Tråkigt ... Hennes andra dotter, som är helsyster med Lightning, finns dock kvar på stuteriet och väntar föl framöver sommaren.
Jag tittar noga på Disketts mage varje dag för att se några förändringar på den - men icke. Hon är så tjock också, och det underlättar ju inte saken. Det blir hennes första föl - förstaföl är ofta små - och dessutom är Lightning 20 cm lägre än henne (hon är 140 cm), så fölet kommer säkert att se pyttelitet ut ... Det ska bli så kul att se hur det ser ut. Det är ju bådas första avkomma, och kombinationen rent härstamningsmässigt är säkerligen inte gjord förut - så det kan ju bli nästan vad som helst, känns det som. Men jag gissar på att det blir en ponny, i alla fall ... :)
söndag, januari 07, 2007
Strålande sol
-10 grader kallt på morgonen och därmed den hittills kallaste dagen på vintern - och perfekt promenadväder! Det är dock vasst på sina ställen för hundarnas tassar, så på eftermiddagen ägnade jag en stund åt lite extra klo- och tassvård. Jag brukar nästan aldrig behöva smörja in tassarna på dem, men nu hade både Smilla och Diva fått några små torrsprickor på trampdynorna fram. 
Häromdagen pratade jag med ägarinnan till Smillas syster Ängel, som bor i Färila (alltså i Hälsingland). De hade mött en varg på sin morgonpromenad under julen! Det finns tydligen ett helt gäng vargar där i trakterna nu, och tre hundar har hittills fallit offer för vargarna. Jag kan inte påstå att jag gillar vargar särskilt mycket - för mig får de gärna hålla sig i obebodda trakter eller på zoo ... Hur som helst så har Ängel gått spårkurs nu efter att först ha gått några andra kurser på brukshundklubben, och tydligen är hon lika duktig på att spåra som hon är lydig. Ängel är en bedårande söt liten tik, och jag är så glad över att hon hamnade hos helt rätt person. Alva löper nu, så jag väntar bara på att hon ska "lura igång" de andra också - men det verkar inte som om de är på gång än på ett tag.
Imorgon börjar skolan här, och jag antar att det är likadant runtom i landet. Tänk, nästa gång vi har lov här (vecka 10) är det redan mars! Perioden mellan jullovet och sportlovet brukar alltid kännas lång, men det blir i alla fall ljusare för varje dag och det känns så SKÖNT!
onsdag, januari 03, 2007
Lyckliga hundar
Igår var det helt underbart vinterväder, och jag tog ett gäng bilder av hundarna när de sprang på isen på Bodsjön i skolskenet. Bilderna såg riktigt bra ut när jag tittade på dem i kameran, men när jag kom hem ... Ja, då var de borta! Jag förstår inte var de blev av - kanske är det något fel på minneskortet. Idag var det förstås inte alls lika fint väder, och bilderna jag tog idag blev inte alls lyckade - men här är några av dem ändå. Tyvärr blev det nästan bara bilder på när hundarna sprang i vassen ... Whippetar är som vackrast när de springer, tycker jag - och att de är lyckliga när de sträcker ut i full galopp kan man bara inte ta miste på.
Vrooom! Diva till vänster och Smilla till höger. 
Jazz på väg att bromsa in framför matte. Jodå, han lyckades få stopp den här gången också. Våra grannar från Sollentuna kom förbi på en fika igår. Ett av deras barn är tolv år, och Simon och han kommer att försöka hålla kontakten via datorn nu när grannarna åkt hem till Sollentuna igen. Tyvärr hann de inte spela tillsammans på våra datorer igår (båda spelar World of Warcraft) eftersom Simon skulle på bio med några tjejkompisar, men det kommer väl fler tillfällen ...
Idag kom våra nyinflyttade grannar från Stockholm hem igen. Vi har tagit hand om deras post och gett deras katt vatten (mat hade han redan så det räckte och blev över) nu när de varit bortresta. Deras barn är så förtjusta i Lightning och Diskett som går i hagen bredvid deras hus, och pojken brukar säga att det är deras hästar. Jag är så glad över att det är fler barnfamiljer i byn - även om vissa bara är här under loven.
Nu ikväll har jag verkat hovarna på Lightning och Diskett. Samtidigt som jag verkade Lightning fick han ha på sig sadel, och han brydde sig inte om den alls. Något jag blev lite förvånad över var att katterna passade på att hänga i Disketts och Lightnings svans när jag verkade framhovarna på dem. Alltså inte bara längst ned, utan halvvägs upp mot hästarnas kors. Våra katter har ingen självbevarelsedrift alls ... Eller också är de smarta katter som har full koll på vad som är verkliga faror. Och en rolig svans på en snäll häst kan ju inte vara så farlig, eller? (Hästarna vände inte ens på öronen när katterna höll på och busade, så katterna hade i och för sig rätt ...)
måndag, januari 01, 2007
Äntligen snö!
Barnen har varit ute med skidor och kälkar idag, för det har äntligen kommit några centimeter snö. Igår var det soligt och fint väder. Felix red på Melody i tio minuter ungefär och det gick jättebra. Sedan kom några av våra sommargrannar med en nyårspresent, en ostbricka, och de var så glada över julklappen vi gav deras släktingar på julafton. Stämningen i den här byn har verkligen varit usel genom åren, men vi gör vårt bästa för att förändra det.
Vi gick en promenad till Bodsjön med hundarna på nyårsaftonens förmiddag (det har vi gjort idag också), och på kvällen gick vi utan hundar till ett vindskydd en bit ned längs Gimån och grillade och sköt raketer. Det var månsken, men vi hade ändå utrustat oss med lampor, och Philip hade en egen pannlampa och tyckte att det var så spännande alltihop. Vid tolvslaget tittade vi på när grannarna sköt sina raketer. Varken hästarna eller hundarna brydde sig det minsta.
Några nyårslöften har jag inte avgett. Jag tycker inte om oprecisa mål av typen "jag ska motionera mer" för då vet man ju inte när eller om man har uppnått det. Dessutom är det inget jag kan komma på som jag vill förändra heller, för jag försöker alltid göra mitt bästa (vilket jag tror att de flesta försöker). Däremot har jag ett antal mål när det gäller de aktiviteter jag ska ägna mig åt med hundarna och hästarna, men det skriver jag mer om en annan dag.
Vi gick en promenad till Bodsjön med hundarna på nyårsaftonens förmiddag (det har vi gjort idag också), och på kvällen gick vi utan hundar till ett vindskydd en bit ned längs Gimån och grillade och sköt raketer. Det var månsken, men vi hade ändå utrustat oss med lampor, och Philip hade en egen pannlampa och tyckte att det var så spännande alltihop. Vid tolvslaget tittade vi på när grannarna sköt sina raketer. Varken hästarna eller hundarna brydde sig det minsta.
Några nyårslöften har jag inte avgett. Jag tycker inte om oprecisa mål av typen "jag ska motionera mer" för då vet man ju inte när eller om man har uppnått det. Dessutom är det inget jag kan komma på som jag vill förändra heller, för jag försöker alltid göra mitt bästa (vilket jag tror att de flesta försöker). Däremot har jag ett antal mål när det gäller de aktiviteter jag ska ägna mig åt med hundarna och hästarna, men det skriver jag mer om en annan dag.
söndag, december 31, 2006
Året som gått
I fjol försökte jag mig på någon sorts summering av året som gått, och det ska jag försöka göra även detta år. Året har gått fort men det har hänt mycket, så det blir naturligtvis bara en bråkdel som jag kommer att skriva om här.
I början av året bodde vi fortfarande i Skede, som ligger ungefär en mil från Vetlanda i Småland. Därifrån gjorde vi ett antal utflykter på olika utställningar med hundarna. Smilla gick i valpklass hela våren och hann med att bli BIR-valp ett antal gånger (bland annat på den internationella utställningen i Malmö), och hon fick dessutom flera BIS-placeringar, varav en vinst. Diva gick i juniorklass och fick Hp på officiell utställning samt flera BIR och BIG på inofficiella utställningar.
Tidigt på vårterminen bestämde vi oss för att flytta hela den långa vägen till Jämtland, eftersom mina föräldrar ville att vi skulle flytta ”hem” för att så småningom överta gården där vi nu bor. Vi tyckte då att det kändes rätt, trots att vi hade mycket ångest och ”second thoughts” över att lämna Småland, våra nära vänner och goda grannar, Philips älskade dagmamma, barnens kompisar och deras skola samt naturligtvis mitt jobb och ”vårt” gym. Sebastian hade dessutom bara ett år kvar i grundskolan, och det är tufft att komma ny till en skola med så kort tid kvar innan slutbetygen ska sättas. Nu är ju Sebastian en klippa på alla vis, så han har inte haft några problem att komma in i sin nya skola på ett bra sätt, trots att det varit en strulig hösttermin på skolan med flytt till nya lokaler osv. Men hade det inte varit för gården så hade vi ALDRIG lämnat Småland …(Love you and miss you!)
Ni som följde min blogg ifjol kanske kommer ihåg att vi då miste en älskad släkting, som då var endast femton år gammal. Även denna vår innebar en tragisk förlust av ett barn – mitt kusinbarn (jämnårig med Sebastian), som vi förvisso inte kände, men jag var granne med barnets pappa (min kusin) när vi växte upp och Sebastian och pojken skulle ha gått i samma klass i Bräcke. Vi har besökt graven flera gånger, och jag tänker på pojken och hans familj varje gång jag passerar kyrkogården, som ligger mittemot Philips dagis. Gravstenen är den finaste gravsten jag sett någon gång, med en bild på pojken ingraverad.
Som vanligt hoppar livet snabbt mellan hopp och förtvivlan och tillbaka igen. I maj föddes våra två föl: Skyborne Love Story och Skyborne Midnight Sun. Fölningarna gick bra, och stona fick senare åka på betäckning med Heniarth Yarra Glen. Vår tvåårige isabellhingst Skyborne Lightning fick betäckningslicens och vi beslutade oss för att låta honom betäcka vår Kulltorps Diskett (sektion B).
I maj importerade vi dessutom en svart whippethane från Frankrike: Taraly Black Mamba (e. Multichampion Taraly Stairway-to-Heaven – Multichampion och världsvinnare -01 Taraly Malcolm X). ”Jazz” har under hösten ställts ut i valpklass och har flera BIR samt BIS-placeringar (den senaste på SVVK:s utställning i Stockholm i oktober).
I juni tog vi så vårt flyttlass upp till Jämtland. Eller rättare sagt – det blev flera vändor; eftersom vår familj består av sex personer, fem hundar, åtta hästar och två katter så har vi rätt mycket saker. Vi köpte en jack russellvalp, Blaze, i samband med flytten, och hon har förgyllt vår tillvaro här. Dessvärre tyckte jag nu i början av vintern att det kändes för mycket med fem hundar, eftersom vi ju försöker aktivera våra hundar utifrån var och ens förutsättningar och vilja. Därför sålde vi Blaze i december till en aktiv tjej i Östersund som bland annat driver ett eget gym, och det verkar som om Blaze har anpassat sig bra till livet i staden.
Sommaren gick åt till att fixa hagar och ved, och vi köpte mycket nya möbler också eftersom huset där vi bor nu är ganska mycket större än det i Skede. Några utställningar hann vi i alla fall åka på, och till vår stora glädje fick Smilla två CK på raken när hon tio månader gammal debuterade som junior. Dessutom har hon placerat sig i Bästa tikklass, vunnit juniorklasser och blivit BIS-2 junior. Resultaten för Jazz har jag redan nämnt.
Under hösten genomförde Diva sin MH (mentalbeskrivning) med godkänt skott (1:a). Vi började även träna viltspår med hundarna, och i oktober debuterade Smilla genom att genomföra sitt anlagsprov med full poäng! Detta gav förstås mersmak, och under 2007 ska jag försöka hinna göra MH och anlagsprov med dem jag inte hann med i år (alternativt var för unga).
Patrick har gått en utbildning i Härnösand sedan augusti, och utbildningen fortsätter nu i Östersund. Han har varit borta mycket, och jag har haft fullt upp med barn, hundar och hästar under hela terminen. Dessutom jobbar jag ju heltid (jag är gymnasielärare i språk), och det är alltid extra mycket att göra och sätta sig in i när man börjar på en ny skola. Barnen spelar ishockey (Sebastian och Simon) och innebandy (Felix), så det blir många resor fram och tillbaka till Bräcke varje dag. Mitt i allt har jag försökt träna själv också, men träningen är faktiskt det som blivit lidande under terminen, eftersom den hamnade en bit ner på prioriteringslistan. Jag måste ju sova någon gång också … (Patrick lyckas på något sätt både jobba natt på helgerna och kliva upp på morgnarna som vanligt … Själv måste jag sova i alla fall sex timmar för att fungera någorlunda på dagarna.) Men men, jag HAR faktiskt tränat kontinuerligt – även om det inte blivit fem gånger i veckan - så även om jag har tappat lite muskler och toppstyrka så är jag i alla fall inte tillbaka på scratch. Jag vet att det går rätt fort att komma igen också, så jag har förtröstan …
I november fyllde Patrick 40 år, och vi köpte dessutom hingstfölet Ekbäckens Jarrah (e. Heniarth Yarra Glen u. Ekbäckens Jasmine – Twyford My Man), som vi hoppas mycket på inför framtiden. För ett par dagar sedan sålde vi så Ysselvliedt´s Sky Line, eftersom vi kommer att använda hennes son på våra ston nu framöver och därigenom bevara hennes linjer. Vi beslutade oss dessutom redan i våras för att behålla även årets stoföl (e. Vardra Santos u. Twyford Morgana), och vi försöker hålla hästantalet på en rimlig nivå för att hinna med alla. Skylines årsföl Love Story kommer också att säljas så småningom och är alltså till salu.
Har jag fått med allt nu? Nej, inte på långa vägar … Det allra mesta av det som händer och det vi gör är förstås sådant som bara vi själva vet om, och mycket är sådant som alla människor gör och är därför inte av allmänt intresse. I det stora hela är jag i alla fall väldigt nöjd med det gångna året. Det finns beslut som jag ångrar att vi tagit, men även om saker inte går att göra ogjorda så går det i alla fall att ändra på dem utifrån det nuvarande läget. Vi har aldrig varit rädda för förändringar, men det gäller att göra dem vid rätt tidpunkt. Ni som följer min blogg och genom den våra liv kommer framöver året - eller möjligtvis under 2008 - att få reda på de saker vi redan nu har planerat.
Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag er alla - gamla och nya vänner och bekanta såväl som er som bara råkat läsa dessa rader!
I början av året bodde vi fortfarande i Skede, som ligger ungefär en mil från Vetlanda i Småland. Därifrån gjorde vi ett antal utflykter på olika utställningar med hundarna. Smilla gick i valpklass hela våren och hann med att bli BIR-valp ett antal gånger (bland annat på den internationella utställningen i Malmö), och hon fick dessutom flera BIS-placeringar, varav en vinst. Diva gick i juniorklass och fick Hp på officiell utställning samt flera BIR och BIG på inofficiella utställningar.
Tidigt på vårterminen bestämde vi oss för att flytta hela den långa vägen till Jämtland, eftersom mina föräldrar ville att vi skulle flytta ”hem” för att så småningom överta gården där vi nu bor. Vi tyckte då att det kändes rätt, trots att vi hade mycket ångest och ”second thoughts” över att lämna Småland, våra nära vänner och goda grannar, Philips älskade dagmamma, barnens kompisar och deras skola samt naturligtvis mitt jobb och ”vårt” gym. Sebastian hade dessutom bara ett år kvar i grundskolan, och det är tufft att komma ny till en skola med så kort tid kvar innan slutbetygen ska sättas. Nu är ju Sebastian en klippa på alla vis, så han har inte haft några problem att komma in i sin nya skola på ett bra sätt, trots att det varit en strulig hösttermin på skolan med flytt till nya lokaler osv. Men hade det inte varit för gården så hade vi ALDRIG lämnat Småland …(Love you and miss you!)
Ni som följde min blogg ifjol kanske kommer ihåg att vi då miste en älskad släkting, som då var endast femton år gammal. Även denna vår innebar en tragisk förlust av ett barn – mitt kusinbarn (jämnårig med Sebastian), som vi förvisso inte kände, men jag var granne med barnets pappa (min kusin) när vi växte upp och Sebastian och pojken skulle ha gått i samma klass i Bräcke. Vi har besökt graven flera gånger, och jag tänker på pojken och hans familj varje gång jag passerar kyrkogården, som ligger mittemot Philips dagis. Gravstenen är den finaste gravsten jag sett någon gång, med en bild på pojken ingraverad.
Som vanligt hoppar livet snabbt mellan hopp och förtvivlan och tillbaka igen. I maj föddes våra två föl: Skyborne Love Story och Skyborne Midnight Sun. Fölningarna gick bra, och stona fick senare åka på betäckning med Heniarth Yarra Glen. Vår tvåårige isabellhingst Skyborne Lightning fick betäckningslicens och vi beslutade oss för att låta honom betäcka vår Kulltorps Diskett (sektion B).
I maj importerade vi dessutom en svart whippethane från Frankrike: Taraly Black Mamba (e. Multichampion Taraly Stairway-to-Heaven – Multichampion och världsvinnare -01 Taraly Malcolm X). ”Jazz” har under hösten ställts ut i valpklass och har flera BIR samt BIS-placeringar (den senaste på SVVK:s utställning i Stockholm i oktober).
I juni tog vi så vårt flyttlass upp till Jämtland. Eller rättare sagt – det blev flera vändor; eftersom vår familj består av sex personer, fem hundar, åtta hästar och två katter så har vi rätt mycket saker. Vi köpte en jack russellvalp, Blaze, i samband med flytten, och hon har förgyllt vår tillvaro här. Dessvärre tyckte jag nu i början av vintern att det kändes för mycket med fem hundar, eftersom vi ju försöker aktivera våra hundar utifrån var och ens förutsättningar och vilja. Därför sålde vi Blaze i december till en aktiv tjej i Östersund som bland annat driver ett eget gym, och det verkar som om Blaze har anpassat sig bra till livet i staden.
Sommaren gick åt till att fixa hagar och ved, och vi köpte mycket nya möbler också eftersom huset där vi bor nu är ganska mycket större än det i Skede. Några utställningar hann vi i alla fall åka på, och till vår stora glädje fick Smilla två CK på raken när hon tio månader gammal debuterade som junior. Dessutom har hon placerat sig i Bästa tikklass, vunnit juniorklasser och blivit BIS-2 junior. Resultaten för Jazz har jag redan nämnt.
Under hösten genomförde Diva sin MH (mentalbeskrivning) med godkänt skott (1:a). Vi började även träna viltspår med hundarna, och i oktober debuterade Smilla genom att genomföra sitt anlagsprov med full poäng! Detta gav förstås mersmak, och under 2007 ska jag försöka hinna göra MH och anlagsprov med dem jag inte hann med i år (alternativt var för unga).
Patrick har gått en utbildning i Härnösand sedan augusti, och utbildningen fortsätter nu i Östersund. Han har varit borta mycket, och jag har haft fullt upp med barn, hundar och hästar under hela terminen. Dessutom jobbar jag ju heltid (jag är gymnasielärare i språk), och det är alltid extra mycket att göra och sätta sig in i när man börjar på en ny skola. Barnen spelar ishockey (Sebastian och Simon) och innebandy (Felix), så det blir många resor fram och tillbaka till Bräcke varje dag. Mitt i allt har jag försökt träna själv också, men träningen är faktiskt det som blivit lidande under terminen, eftersom den hamnade en bit ner på prioriteringslistan. Jag måste ju sova någon gång också … (Patrick lyckas på något sätt både jobba natt på helgerna och kliva upp på morgnarna som vanligt … Själv måste jag sova i alla fall sex timmar för att fungera någorlunda på dagarna.) Men men, jag HAR faktiskt tränat kontinuerligt – även om det inte blivit fem gånger i veckan - så även om jag har tappat lite muskler och toppstyrka så är jag i alla fall inte tillbaka på scratch. Jag vet att det går rätt fort att komma igen också, så jag har förtröstan …
I november fyllde Patrick 40 år, och vi köpte dessutom hingstfölet Ekbäckens Jarrah (e. Heniarth Yarra Glen u. Ekbäckens Jasmine – Twyford My Man), som vi hoppas mycket på inför framtiden. För ett par dagar sedan sålde vi så Ysselvliedt´s Sky Line, eftersom vi kommer att använda hennes son på våra ston nu framöver och därigenom bevara hennes linjer. Vi beslutade oss dessutom redan i våras för att behålla även årets stoföl (e. Vardra Santos u. Twyford Morgana), och vi försöker hålla hästantalet på en rimlig nivå för att hinna med alla. Skylines årsföl Love Story kommer också att säljas så småningom och är alltså till salu.
Har jag fått med allt nu? Nej, inte på långa vägar … Det allra mesta av det som händer och det vi gör är förstås sådant som bara vi själva vet om, och mycket är sådant som alla människor gör och är därför inte av allmänt intresse. I det stora hela är jag i alla fall väldigt nöjd med det gångna året. Det finns beslut som jag ångrar att vi tagit, men även om saker inte går att göra ogjorda så går det i alla fall att ändra på dem utifrån det nuvarande läget. Vi har aldrig varit rädda för förändringar, men det gäller att göra dem vid rätt tidpunkt. Ni som följer min blogg och genom den våra liv kommer framöver året - eller möjligtvis under 2008 - att få reda på de saker vi redan nu har planerat.
Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag er alla - gamla och nya vänner och bekanta såväl som er som bara råkat läsa dessa rader!
lördag, december 30, 2006
Music
Skyborne My Music 1,5 år. Kortet är taget idag. I bakgrunden skymtar man en del av stonas hage. 
Det som ser ut som dubbla nosremmar är grimman, som jag hade kvar innanför tränset för att leda henne i. Sedan ledde jag Melody med sadel och träns, och det gick också bra. Hon har så litet huvud att hon fortfarande måste ha shetlandsstorlek på grimman och tränset, trots att hon blir tre nu efter nyår. Sunny ser ut att bli störst av Morris döttrar, sedan kommer Music och sist Melody. Jarrah är ungefär lika hög som Sunny.Varje gång vi har gått till Bodsjön med hundarna nu på sistone har vi mött någon av byinvånarna och pratat lite med dem. Det är fler än vi som tycker att "Statvägen" är en bra och lagom väg att gå, oavsett om man har hund med sig eller inte. Igår var det nattgammal is på Bodsjön. En bekant berättade att isen på en annan sjö som ligger 7 km från Bräcke fast i en annan riktning än Åhn har legat sedan i oktober och är ungefär 30-40 cm tjock, så de åker skridskor på den utan problem. Konstigt att det skiljer så mycket på så kort bit ... Annars brukar det ligga snö på isen den här årstiden, så det går nästan aldrig att åka skridskor på sjöarna här på vintrarna. Detta är i sanning en konstig vinter.
fredag, december 29, 2006
Skyline har flyttat
I förmiddags hämtades Skyline av sina nya ägare. Trots att det känns hemskt varje gång man skiljs från ett djur (och trots att det är jag själv som fattat beslutet om försäljningen) så känns det ändå bra när man vet att de kommer till riktigt bra hem. Saknaden efter Skyline känns dessutom mycket mindre när jag tänker på hur lyckliga hennes nya ägare var över henne. Jag hoppas att Skyline kommer att glädja de tre små tjejerna och deras föräldrar i många år framöver - och att hon får ett riktigt, riktigt bra föl till våren.
En bild från i somras, på Smilla och Maniac. Katterna lever och mår bra, om det är någon som undrar ... Våra hundar äter nämligen inte katter till frukost och små barn som efterrätt ... =)
torsdag, december 28, 2006
Mellandagar ...
Igår och idag var vi i Åsele i Västerbotten, där Patrick är född och uppvuxen, och där hans föräldrar fortfarande bor. Vi gjorde en snabbvisit till ett par bekanta också, och det var lika trevligt som vanligt. Synd att det är så pass långt till Åsele ...
Jag har tagit in Skyline nu ikväll eftersom hon flyttar i morgon. Det känns tråkigt att sälja henne, men man kan ju inte ha hur många hästar som helst om man ska hinna med dem alla. Nu ska jag ägna tid åt att tömköra och så småningom rida och köra in unghästarna, så jag vet att jag kommer att ha fullt upp i vår. Vi har ju två blivande treåringar (Melody och Lightning) och en tvååring (Music) samt tre som blir ett år nu efter nyår. Dessutom väntar vi föl i mars (Skyborne Lightning x Kulltorps Diskett, alltså en blivande sektion B) och i maj (Heniarth Yarra Glen x Twyford Morgana, welsh mountain). Jag tycker att det är jätteroligt med unghästar och jag vill göra jobbet med dem själv för att de ska bli som jag vill ha dem ... Dock kommer Felix att få hjälpa mig med att "sitta in" unghästarna, och förhoppningsvis kommer han att kunna rida dem själv också framöver sommaren. Det hade förstås varit enklast om jag själv varit typ 150 cm lång och inte 168 - men vissa saker kan man ju inte ändra på. Och för det mesta är det faktiskt rätt bra att vara lång.
Jag har tagit in Skyline nu ikväll eftersom hon flyttar i morgon. Det känns tråkigt att sälja henne, men man kan ju inte ha hur många hästar som helst om man ska hinna med dem alla. Nu ska jag ägna tid åt att tömköra och så småningom rida och köra in unghästarna, så jag vet att jag kommer att ha fullt upp i vår. Vi har ju två blivande treåringar (Melody och Lightning) och en tvååring (Music) samt tre som blir ett år nu efter nyår. Dessutom väntar vi föl i mars (Skyborne Lightning x Kulltorps Diskett, alltså en blivande sektion B) och i maj (Heniarth Yarra Glen x Twyford Morgana, welsh mountain). Jag tycker att det är jätteroligt med unghästar och jag vill göra jobbet med dem själv för att de ska bli som jag vill ha dem ... Dock kommer Felix att få hjälpa mig med att "sitta in" unghästarna, och förhoppningsvis kommer han att kunna rida dem själv också framöver sommaren. Det hade förstås varit enklast om jag själv varit typ 150 cm lång och inte 168 - men vissa saker kan man ju inte ändra på. Och för det mesta är det faktiskt rätt bra att vara lång.
tisdag, december 26, 2006
Juldopp
På julafton bestämde vi oss för att gå ner till sjön och bada. Till och med Philip ville bada, men han "fegade ur" när han kände hur kallt det blev utan kläder. Felix och Patrick tog sig däremot ett par dopp i den iskalla sjön. Själv badade jag inte - jag tycker att det är kallt till och med på sommaren. Diva tyckte att det blåste för mycket och tog skydd bakom några stenar; annars är hon rätt katig när det gäller vinterbad. 
Julen har varit precis som den ska vara, med mycket och god mat och besök av Patricks föräldrar. Nu skulle man nog klara sig på soppa fram till påsk eller så ... Sebastian var jultomte hos oss, och han fick även i uppdrag att vara tomte hos våra gulliga grannar som har barn på Philips dagis. Med sig hade han Simon, och de gick även en sväng till våra andra grannar och gav dem en vinflaska från oss (vet inte om de dricker vin, men det var en fin etikett på den med en häst ...) och alla var glada och nöjda. Sedan gav de en julblomma till mina föräldrar också och ett paket till sin hitflyttade kusin, men jag tror inte att det var lika uppskattat av responsen att döma.Hundarna har nog inte haft någon särskilt spännande jul. De har i och för sig fått både goda ben och grisöron och en och annan skinkbit, men jultomten brydde de sig förstås inte om. Vi har gått till Bodsjön med dem i alla fall, och Patricks mamma följde också med. Det är en sådan fart på henne trots att hon är 78 år gammal. Jag är säker på att hon har betydligt bättre fysik än en genomsnittlig 20-åring - men så är hon duktig på att underhålla sin kondition också med långa och raska promenader. Idag bakade hon jättegoda bullar, och Philip gjorde flera helt egna bullar och han var så lycklig över dem. En annan sak vi har gjort, är att vi äntligen kommit oss för med att skaffa badkar! Åh, vad jag har saknat att kunna bada de senaste åren! Vi hade nämligen inget badkar i Skede heller. Både vi och barnen har hunnit bada flera gånger. Philip och Felix badar tillsammans och har så roligt. De leker jättemycket med varandra annars också; Felix är så snäll och duktig med sin lillebror trots att det är fem år som skiljer dem åt.
Jag vet att det var en hel del av våra vänner och bekanta som blev utan julhälsning från oss (jag har inte lyckats spara alla e-mailadresser; några har dessutom bytt adress och vissas mailboxar var fulla), men jag hoppas att alla har haft en bra jul. Tack för de julhälsningar vi själva har fått från olika delar av världen! Nu siktar vi in oss på nästa helg med allt vad där hör till. Jag ska försöka göra en liten årskrönika också för att sammanfatta året som gått. Nästa år hoppas jag att vi hinner med en längre resa, och vi har även ett par roliga nyheter (tycker vi själva i alla fall) som vi kommer att presentera längre fram under året. Just nu väntar vi bara på snön så att barnen kan använda sina nya skidor och kälkar ...
lördag, december 23, 2006
torsdag, december 21, 2006
Julstädning ...
Ja, det är vad jag ägnat större delen av dagen åt. Med tolv rum att städa så tar det ju ett tag ... Men de stora barnen städar förstås sina egna rum, och Philips rum är så litet att det nästan inte räknas som ett rum, så det var väl egentligen nio rum jag städade ... Plus kök, hallar och badrum, förstås.
Jag är egentligen inte särskilt effektiv när jag städar. Jag börjar med en sak, och så kommer jag på att jag "bara måste göra det också" medan jag kommer ihåg det och när jag ändå är på det stället i huset. Idag innebar det till exempel att jag badade hundarna mitt uppe i allt (och dessutom klippte jag klorna och skrapade bort lite tandsten på dem när jag ändå höll på). Det innebär att det fortfarande är lite dammtorkning kvar - men hundarna är i alla fall fina! Eller - var. Det tog väl ungefär två minuter för dem att skita ner sig igen när de sprang som galningar runt stallet. Men jag VET att de är nybadade, och det räcker för mig. Whippetar är ju i allmänhet renliga hundar, och all eventuell smuts åker bort så fort de torkat.
För er som varit intresserade av Skyline kan jag berätta att hon nu är såld och ska flytta till sitt nya hem under jullovet. Hennes nya familj verkar jättebra, och som tur är flyttar hon inte så långt. Jag kommer att sakna henne! Hennes gener finns kvar hos oss i och med att hennes isabellfärgade tvåårshingst Skyborne Lightning (moderlivsimport e. den vackre Ysselvliedt´s Special Edition) är godkänd för avel, och vi kommer förmodligen att använda honom till våra ston till sommaren. Om allt går som det ska kommer jag även att erbjuda honom till andras ston. Villkoren (språngavgift etc.) för betäckningarna återkommer jag till längre fram.
Kvar till salu har vi Skylines ljuvliga sjumånaders hingstföl, Skyborne Love Story. Han är snäll att leda, verka och binda upp, och hans passansökan är inskickad.
Jag är egentligen inte särskilt effektiv när jag städar. Jag börjar med en sak, och så kommer jag på att jag "bara måste göra det också" medan jag kommer ihåg det och när jag ändå är på det stället i huset. Idag innebar det till exempel att jag badade hundarna mitt uppe i allt (och dessutom klippte jag klorna och skrapade bort lite tandsten på dem när jag ändå höll på). Det innebär att det fortfarande är lite dammtorkning kvar - men hundarna är i alla fall fina! Eller - var. Det tog väl ungefär två minuter för dem att skita ner sig igen när de sprang som galningar runt stallet. Men jag VET att de är nybadade, och det räcker för mig. Whippetar är ju i allmänhet renliga hundar, och all eventuell smuts åker bort så fort de torkat.
För er som varit intresserade av Skyline kan jag berätta att hon nu är såld och ska flytta till sitt nya hem under jullovet. Hennes nya familj verkar jättebra, och som tur är flyttar hon inte så långt. Jag kommer att sakna henne! Hennes gener finns kvar hos oss i och med att hennes isabellfärgade tvåårshingst Skyborne Lightning (moderlivsimport e. den vackre Ysselvliedt´s Special Edition) är godkänd för avel, och vi kommer förmodligen att använda honom till våra ston till sommaren. Om allt går som det ska kommer jag även att erbjuda honom till andras ston. Villkoren (språngavgift etc.) för betäckningarna återkommer jag till längre fram.
Kvar till salu har vi Skylines ljuvliga sjumånaders hingstföl, Skyborne Love Story. Han är snäll att leda, verka och binda upp, och hans passansökan är inskickad.
onsdag, december 20, 2006
Jullov!
Sista dagen på skolan före lovet är nu gjord ... Gissa om det känns skönt! Nu är det bara barnens skolavslutning kvar innan de också är lediga. Terminen har gått bra för allihop - men visst är vårterminerna roligare?!? Inte bara för att det är fler lov då, utan för att den ljusa delen av dagarna blir allt längre. Jag tycker om ljus och värme, även om jag gillar att åka skidor, köra skoter, rida eller bara promenera i det kritvita vinterlandskapet också. Nu ser det tyvärr ut att bli en grön jul här eftersom den lilla snön som kom är på väg att smälta bort, men det är rätt okej det också. Snön kommer ju, förr eller senare.
Igår flyttade Blaze till sin nya ägare. Det känns tomt och konstigt utan vår lilla glädjespridare, men jag är säker på att hon kommer att få det jättebra i sitt nya hem. Lycka till från oss alla!
Den här vintern kommer att bli ganska händelsefattig på hundfronten. Vi åkte ju inte på Stora Stockholm, så vi får i stället glädjas över Smillas och Jazz släktingars utmärkta resultat. Allra bäst gick det för Smillas farfar, Ch Adagio Love Supreme, som blev BIR samt BIG-3. Grattis i efterskott! Vi kommer heller inte att åka på My Dog i Göteborg i januari, men jag önskar alla er som ska dit lycka till, även om det ju är några veckor kvar dit. Vår första utställning nästa säsong blir nog någon av dem som äger rum i mars, men vilken eller vilka vi ska välja har vi inte bestämt än.
Om allt går enligt planerna kommer Diva att paras i slutet av vintern och vi kommer förhoppningsvis att kunna erbjuda vackra valpar lagom till sommaren.
Igår flyttade Blaze till sin nya ägare. Det känns tomt och konstigt utan vår lilla glädjespridare, men jag är säker på att hon kommer att få det jättebra i sitt nya hem. Lycka till från oss alla!
Den här vintern kommer att bli ganska händelsefattig på hundfronten. Vi åkte ju inte på Stora Stockholm, så vi får i stället glädjas över Smillas och Jazz släktingars utmärkta resultat. Allra bäst gick det för Smillas farfar, Ch Adagio Love Supreme, som blev BIR samt BIG-3. Grattis i efterskott! Vi kommer heller inte att åka på My Dog i Göteborg i januari, men jag önskar alla er som ska dit lycka till, även om det ju är några veckor kvar dit. Vår första utställning nästa säsong blir nog någon av dem som äger rum i mars, men vilken eller vilka vi ska välja har vi inte bestämt än.
Om allt går enligt planerna kommer Diva att paras i slutet av vintern och vi kommer förhoppningsvis att kunna erbjuda vackra valpar lagom till sommaren.
lördag, december 16, 2006
Snowflakes
Jag har varit i stallet halva dagen idag och verkat hovar, borstat hästar och lett föl. Jag verkade Jarrah för första gången (han flyttade ju hit för ganska precis en månad sedan) och han var jättesnäll. Philips katt, Tjejen, strök sig längs hans ben medan jag verkade honom, och från början var jag rädd att han skulle råka sätta ned en hov på katten, men det gjorde han förstås inte. Jag tror nästan att hästar förstår att de måste vara försiktiga med katterna - kanske har katter till och med en lugnande inverkan på dem. Inte för att våra hästar är hispiga (utan tvärtom), men ändå ...
Ikväll har det fallit några snöflingor. Kanske blir det en vit jul ändå? Om du tycker att det är roligt att tillverka egna snöflingor så finns här en hemsida där man "klipper" fram egna mönster: http://snowflakes.lookandfeel.com/Om man har tid och lust att sitta och klippa en stund så blir det säkert fina snöflingor till slut. Här ovan är två av mina försök ... =) Jag kanske måste öva några gånger till ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)