Igår läste jag en notis i Aftonbladet om Maria Svelands debutbok Bitterfittan. Jag hade faktiskt inte hört uttrycket ”bitterfitta” förut, men när jag googlade på ordet insåg jag att det ingalunda var ett nytt ord; ett antal kvinnor runt om i landet använder redan ordet och ansluter sig till och med till skaran som anser sig vara just bitterfittor. Dessutom verkar de vara stolta över det, och förvånar sig över att inte alla kvinnor är bitterfittor.
Jag förstår inte hur kvinnor kan skylla sitt liv på samhället och på andra människor, när var och en faktiskt har ansvar för sitt eget liv och sina egna val. Jag har aldrig känt mig förfördelad på grund av mitt kön: Jag anser att jag först och främst är en människa, och jag har precis samma möjligheter som vilken man som helst. Jag har till exempel en lång högskoleutbildning och ett bra jobb med jämförelsevis bra lön (hade jag velat bli något annat hade jag blivit det); vi har bilar och ett gäng andra fordon av olika slag och jag kör lika mycket som jag skulle ha gjort om jag vore en man; jag styrketränar och har tävlat i bänkpress; jag har det antal barn jag vill ha och jag städar lika mycket som Patrick och lagar mat i mindre utsträckning än han … Vad har jag att vara bitter över? Vad har en man som inte jag redan har eller skulle kunna skaffa om jag vore intresserad? Visst är det större risk att man ska utsättas för vissa typer av våldsbrott bara för att man är kvinna (t.ex. våldtäkt och misshandel i hemmet), men å andra sidan är risken för att kvinnor ska utsättas för andra typer av brott mindre än för män (misshandel vid krogbesök, dråp av okänd gärningsman osv). Som kvinna i Sverige kan man göra vad som helst; det är bara man själv som sätter gränserna. Bitter blir man av att vara avundsjuk och missunnsam - inte av att vara kvinna.
Jag är inte feminist heller. För mig är det ordet ett skällsord – och från och med nu även ordet ”bitterfitta”.
Mer om boken kan du läsa här: http://www.bokus.com/cgibin/P_campaign_show.cgi?c_id=21923.
