Helgnöje? Och Philips födelsedag!

Philip fyller fyra år idag! Vi har firat honom med jordgubbstårta och ett gäng presenter som han sedan ägnat resten av dagen åt att leka med. Det var alltifrån en trampbil till leksakscrossar och en barbiedocka. Han har hållit på en hel del med barbiedockan, borstat hennes hår mycket omsorgsfullt och tagit av henne klänningen (sedan fick jag ta på den igen, för det var lite trixigt). Vad konstiga barbiedockorna ser ut nu, förresten. Den förra köpte jag 1998, och den hade i mina ögon ett mer finmejslat ansikte - men de kanske ska se lite mer naturliga ut nu med större huvud och till och med trosor. Jag undrar när de ska börja tillverka tjocka barbiedockor?

Sedan har jag lagt spår och spårat med Jazz och Diva. Jazz var jätteduktig och spårade hur bra som helst - hans bästa spårning hittills och han hade lätt blivit godkänd om det varit "uppkörning" på anlagsprovet idag. Några timmar senare spårade jag med Diva, och hon följde också spåret bra men flera gånger stannade hon och bara stod i flera minuter. Det kom lite regn också, och Diva tittade på mig och såg ut att fundera på vad vi gjorde där egentligen och jag tittade tillbaka (men mest ut i skogen) och tänkte samma sak, men i min tanke fanns det nog ett och annat svärord också ... Vad GÖR man? Det brukar gå bra att vänta ut dem, för till slut börjar de spåra igen, men idag fick jag till slut peka ner på spåret och försöka intressera henne igen för bloddropparna på marken. Dessutom förväntas ju hunden gå ungefär fem meter före också och inte fot med matte ... Till slut fullföljde hon i alla fall, även om hon inte var intresserad av klöven alls och inte heller av korvbitarna under den utan bara av något som bara hon såg på andra sidan E14. Det är väldigt gott om älg just där vi spårade, så kanske stördes hon av det. Bland annat gick ungefär en tredjedel av spåret på ett gammalt hygge, och där var det fullt av älglegor och älgbajs. Jag har tänkt gå samma spår med Smilla på förmiddagen imorgon, men jag plockade med mig älgklöven hem idag och så får jag väl lägga tillbaka den "bakvägen" innan vi ger oss ut, jag och Smilla, för jag tror faktiskt att rävarna skulle kalasa på den annars inatt. Smilla ska ju förberedas för öppen klass och då ska spåret ha legat 12-24 timmar så det blir lämpligt senast tio imorgon. Då hoppas jag att den mesta lukten efter Diva och Jazz har försvunnit också ... Och att det inte spöregnar inatt eller imorgon.

Nästa vecka ska jag lägga ett kortare spår till Diva för att hon inte ska tappa intresset, och så ska jag lägga ett spår med återgång till Smilla för det har jag inte gjort förut och jag vet knappt hur man gör heller men det ingår i öppen klass, så det vore ju lämpligt om hon åtminstone fått vara med om det förut.

Förutom födelsedagsfirande och spårande har jag tränat armar och borstat hästarna. Ikväll ska vi kolla på Melodifestivalen och jag hoppas att inte Philip (eller jag) hinner somna innan The Ark uppträder ...

MVC-besök

På förmiddagen var jag på mitt andra besök på mödravården under den här graviditeten; jag skäms lite över att jag inte varit dit sedan 24 januari, men man brukar ändå inte behöva gå så himla ofta när man har flera kompikationsfria graviditeter och förlossningar bakom sig. Det var ett antal prover som skulle tas och dessutom lyssnade vi på bäbisens hjärtljud för första gången och så mätte barnmorskan min mage (den var precis på linjen utifrån graviditetens längd). Jag har gått upp sammanlagt tio kg sedan jag blev med barn, så även om jag känner mig hemskt tung redan så är det ändå bara en vanlig viktökning.

Felix har mått bra idag och klagar ingenting över att det gör ont efter operationen förutom om man frågar honom. Han är en väldigt tapper liten kille. Han har fått förhållningsorder om att inte springa, cykla eller hoppa studsmatta, men jag sa att han kunde vara ute ändå om han tog det lugnt. I ett par timmar var han hos mina föräldrar och tittade bland annat på när de installerade en slags hiss i sitt hus (mamma har svårt att gå i trappan) så det berättade han om med liv och lust när jag kom hem.

Jazz har börjat bita på sitt sår så nu får han ha på sig en tratt och är jättesur över det; han tittar anklagande på mig när jag går förbi honom och går ofta demonstrativt alldeles intill mig så att tratten stöter i baksidan av mitt ben. Till helgen ska jag lägga spår igen, och om det går bra så ska jag ringa runt till viltspårdomarna för att se om någon av dem har tid att döma i början av sommaren. Det är inte så bråttom egentligen, men jag vill ju gärna få saker gjorda när jag väl har bestämt mig för att något ska göras.

Nu ska jag gå ut till hästarna igen innan Simon ska hämtas från fotbollen. Han är så himla glad över allt beröm han fått efter söndagens cup och verkar peppad att fortsätta som målvakt.

Operationen

För en halvtimme sedan kom vi hem från sjukhuset efter att ha åkt dit tidigt i morse. Felix skulle opereras och han tyckte att det var spännande med narkosen; vi berättade inte för honom att det finns vissa risker förknippade med operationer, just för att han skulle slippa oroa sig. Han har ännu inte fyllt nio år. Patrick hade jobbat natt och mötte upp i förberedelserummet.

Det var två läkare som utförde operationen och allt gick bra, även om Felix mådde jättedåligt när han vaknade och vi fick vara kvar ett antal timmar ifall det skulle inträffa någon blödning. På vingliga ben gick han sedan ut till bilen och sov hela vägen hem. Nu ligger han i soffan och har ont ... Stackaren.

Nu ska vi handla hem mer glass och olika goda saker att äta till honom. Egentligen ska han vara hemma från skolan i en vecka, men läkaren trodde att han nog kan gå redan på måndag om han orkar.

Fotboll och viltspår

Efter att jag släppt ut småhingstarna och skjutsat in Felix och Simon till Bräcke på förmiddagen lade jag ett viltspår som nog var det svåraste jag lagt hittills: långt och innehållande med många vinklar och flera bloduppehåll samt genom en synnerligen besvärlig terräng med mycket ris och flera passager över "surhål" och bäckar. Mitt på dagen åkte jag till Bräcke igen med Philip för att titta på några av matcherna; Sebastian hade redan cyklat in för att kolla på när småbrorsorna spelade, delta i ett möte och vara ett tag med kompisar. Det gick bra för båda lagen, och Simon fick mycket beröm för sitt spel (han är målvakt). Det är kul när det går bra för dem för då är ju chansen större att de faktiskt vill fortsätta med den idrott de nu håller på med. Däremot är de inte särskilt intresserade av att vara åskådare förutom när någon i familjen deltar och de tittar aldrig på sport på teve.

Sent på eftermiddagen spårade jag med Smilla, och hon var så duktig och spårade helt perfekt och i ett jättebra tempo - inte för snabbt, med andra ord. 23 minuter tog det att gå spåret med henne. Hon blev glad över klöven men gladast över korvbitarna jag placerat ut lite strategiskt under den. Hon tycker nog att själva klöven egentligen är lite äcklig; det är ju inte direkt så att hon vill ha med den hem.

Några timmar senare, efter att Patrick kommit hem från jobbet, gick jag samma spår med Jazz trots att jag vet att man inte ska gå samma spår med två hundar. Förra gången gjorde jag det dessutom med för kort stunds mellanrum och då märktes det att de följde den andra hundens spår emellanåt, vilket ju inte är så lyckat. Idag gick det i alla fall bra, och Jazz var heltänd och spårade noga förutom på ett ställe där han missade i en vinkel och då blev han så upprörd att han var tvungen att gnälla lite över sitt tappade spår. Sedan hittade han rätt igen som tur var, för jag hade snitslat lite väl sparsamt på vissa ställen så jag hade svårt själv att se var spåret gick. Då tänkte jag på bokskogar och ekskogar, och jag förbannade dessa granar och alla kvistar som det dessutom blir när skördarna har dragit fram ... Vilken skillnad att spåra långt söderut motför här! Whippetar har ju inte samma skyddande päls som till exempel jämthundar och gråhundar heller, så jag tycker att våra hundar gör det så himla bra som klarar av de spår jag lägger.

Fölet växer och blir finare för varje dag. Han rör sig bra i alla tre gångarterna och särskilt i galopp. Melody var inte brunstig idag, så jag vet inte om jag släppte ihop dem precis i slutet av brunsten eller om det blev någon konstig brunst bara för att hon fick börja gå med Lightning. Det är tur att hästar brunstar så pass ofta. Morris har fyllt på sitt juver rejält precis som hon brukar göra i god tid. Första betäckningsdag för henne var 27 juni (om jag minns rätt) och sista runt 1 juli, så fölet beräknas födas någon gång i månadsskiftet maj-juni. Jag gissar att det blir ett hingstföl som föds som fux men skimlar av ... Pappan är skimmel. Sedan ska hon betäckas med Lightning, så nästa föls färg blir det lite svårare att gissa (troligtvis isabell, fux eller skimmel med tanke på färgerna som ligger bakom Lightning och Morris).

Första lördagen i maj

Den här dagen har jag tillbringat på gymmet (tränade armar, Philip och Felix var med och lekte), i skogen (gick till Bodsjön med hundarna; Jazz skrapade upp ett litet sår på sidan, ca 1x1 cm stort men bara i skinnet), ute med hästarna (första betäckningsdag för Melody; jag fick hjälpa till genom att hålla i henne i grimman för annars flyttade hon undan rumpan trots att hon är brunstig) och dessutom fick jag besök av en av mina gamla klasskompisar från grundskolan, och det var jättetrevligt. Jag har tagit fram blod och en klöv till imorgon för då ska jag lägga spår. Patrick jobbar och kommer inte hem förrän framåt åttatiden i kväll. Tråkigt ... Dessutom jobbar han imorgon också men inte lika sent. Imorgon är det fotbollsmatch för Felix och fotbollscup för Simon, så jag hoppas att det blir skapligt väder.

I natt ska Diskett och fölet få vara ute, för det är fint väder och fölet verkar tycka att höet är en bra sovplats. Diskett tar sin mammaroll mer avslappnat nu och äter nog lika mycket som vanligt. De första dagarna tyckte jag att hon sprang omkring så mycket och hon såg ut att ha fullt upp med att akta fölet från alla tänkbara faror (såsom fuxfärgade ponnyer). Nu verkar hon ha insett att de varken tänker stjäla hennes föl eller äta upp det.

Melody har inte börjat brunsta än, men hon är ganska intresserad av Lightning. Som synes har de båda en hel del vinterpäls kvar beroende på att de gått på lösdrift i vinter och att våren varit förhållandevis kall. Melody är dessutom riktigt tjock ...
Philip med några tussilagon. Det är så gulligt när småbarn plockar blommor. För ett antal år sedan hade jag satt massor av tulpanlökar utanför vårt hus och när de var som allra finast kom ett av barnen in en dag och visade stolt upp vilka vackra blommor han plockat. Nästan alla tulpanerna hade han fått med sig in, men stjälkarna stod minsann kvar i rabatten ...
Lite oordning på bilderna ... Lightning igen och en tredjedel av Melody.

Nya bilder

Skyborne Design fem dagar gammal. Han ser normalstor ut i förhållande till Disketts 140 cm, så jag gissar att han blir runt 130 cm i alla fall. Här syns det också vad tråkiga hagarna är just nu - knappt ett grässtrå så långt ögat kan nå, men det är i alla fall torrt.
Egentligen en väldigt missvisande bild av honom, för han är varken skelögd eller försedd med underbett - men han såg så rolig ut så jag var bara tvungen att ta visa den ändå! (Syns det vilken mysig man han har?)
Jag har flyttat om lite i hagarna igen. Melody ska betäckas och jag släppte henne därför med Lightning idag och det gick bra även om hon inte är brunstig just nu. Han är ju hårt uppfostrad av Diskett och vet att hålla sig på mattan. Jarrah och Love Story får vara själva i en hage tills vidare. I den hagen har det börjat komma lite gräs, så de har haft fullt upp med att få i sig det lilla gröna som sticker upp och struntat i höet idag.

Vi har tränat och varit på utvecklingssamtal för Felix på eftermiddagen, och efter det verkade jag hovarna på alla stona igen även om det inte var så mycket att ta, och dessutom avmaskade jag alla ston förutom Diskett, som jag avmaskade i fredags eftersom hon fölade då. Igår gick jag till Bodsjön med hundarna iklädd bara gympaskor på fötterna, och det var så härligt eftersom solen kom fram så det gjorde inget att jag faktiskt blev rätt blöt om fötterna efter bara några minuter. Dessutom var där fullt med blåsippor och även om det känns som om de kommit lite sent är de hur som helst välkomna.

En rolig nyhet fick jag idag! Smillas ena kullbror, Skyborne Emerald-Action ("Jessie"), har tagit sin lure coursinglicens! Grattis igen!

Lugnt - till sist

Vi har haft så mycket att göra att jag inte orkat skriva här de senaste dagarna. Dessutom har jag problem med att komma in på vår hemsida, men jag vet inte om det beror på datorn eller något annat. Skit samma, här kommer en sammanfattning av helgen:

Sebastian och Simon ordnade LAN (en sådan där tillställning där deltagarna tar med sig egna datorer och så kopplar de upp sig och spelar tillsammans) från fredag till söndag. De var sju grabbar och allt hade gått bra förutom att internetuppkopplingen jäklades för ett par av dem från början. Det var i alla fall städat och snyggt när jag och Patrick kom hem igen i söndags. Vi åkte nämligen till Åsele i fredags med Philip, Felix, Smilla och Jazz. Patrick passade på att hjälpa sina föräldrar med lite olika saker och själv åkte jag till Skellefteå på SVVK:s utställning på lördagen. Jazz sträckte sig förra helgen (det kanske jag redan har berättat) och har bara gått kopplad under veckan men om han bara travade långsamt haltade han i alla fall inte när helgen närmade sig. Dessutom har han ätit dåligt och tunnat ur när Smilla har löpt. Jag visste att han inte skulle kunna visa sig optimalt och hade hela tiden i bakhuvudet att jag skulle lämna WO om han visade minsta lilla tecken på hälta i Skellefteå (annars åker man ändå ut med KEP: kan ej prisbelönas). Dessutom hade jag gått in på SKK:s hunddata och sett hur domaren (Harto Stockmari, Finland) "brukar" döma och sett att han är rätt generös med tvåor så riktigt bra kändes det inte.

Hur som helst så fick Smilla Ck och blev andra bästa unghundstik (vinnaren i den klassen blev även bästa tik och BIM). Kritik: "Feminin tik av mycket bra typ. Vackert huvud. Bra öron och bett. Bra hals. Mycket välutvecklad kropp. Rak i överarm. Bra vinklar bak. Rör sig bra." I BT blev hon inte placerad, men konkurrensen var jättehård med många Ck-tikar (kanske 12-13; det var 24 anmälda tikar). Divas syster, Foxys Näbbmus, blev BT-3 vilket var både roligt och välförtjänt! För Jazz gick det inte lika bra, men kritiken blev i alla fall så här: "Stor, maskulin hane med korrekta proportioner. Bra huvud och bett. Aningen tunna öron. Bra hals. Bra kropp men kunde ha mer välvning på revbenen. Fattigt förbröst. Normala vinklar bak. Kunde ha effektivare rörelser. Aningen tåtrång." Han var 53 cm när han stod på bordet och spände sig. Domaren anmärkte för övrigt på många hundars förbröst. BIR gick till Carry On Diesel Dream vilket var rättvist. Han är en kraftig och välutvecklad hane, snart två år gammal.

När jag kom tillbaka till Åsele på kvällen fick Jazz vara lös en stund ute och då haltade han lite lätt men igår (måndag) var han helt ohalt. Nästa utställning blir inte förrän i Vännäs i mitten av juni.

I söndags verkade jag hovarna på Lightning och tog in Love Story och Jarrah, och i går verkade jag dem och avmaskade alla tre hingstarna. Småhingstarna ska få stå inne på nätterna nu i ett par veckor eller så, för att jag ska träna dem ordentligt varje dag på allt som man ska kunna när man är ett år (såsom att bli lastad och ha träns på sig). De är snälla och verkar inte tycka att något är konstigt. Idag ledde jag dem runt alla saker på gården som kan tyckas farliga för unghästar och det gick bra. Det nya fölet, Design, tränar jag på att ha på sig grimma och lyfta hovarna. Diskett har fullt upp med att hålla efter honom i hagen för han är inte särskilt följsam och hänger lika gärna efter Melody som ju har samma färg som Diskett. Det är nog tur att Diskett har sitt fettlager ändå och att de får vara inne på nätterna och vila och äta.

Igår kväll var vi på majbrasa och det var väl som det brukar, halvruggigt väder men trevligt ändå.

Idag ska jag försöka hinna med att träna själv också. Jag har vilat från träningen i en hel vecka men jag har bara inte fått tiden att räcka till. Dessutom kanske min kropp behöver lite extra vila ibland med tanke på att jag väl nu räknas som höggravid (sista tredjedelen av graviditeten)? Och imorgon är det skola igen - en kortvecka med nationellt prov i engelska på torsdag vilket innebär en massa rättning igen ...

Skyborne Design (med reservation för namnet)

Fölet, Diskett och Patrick. Fölet är här ca tolv timmar gammalt.
Fölet och Philip. Fölet är väldigt framåt och älskar att nosa på människor; favoriten hittills är Philip. Lagom storlek kanske?

Äntligen!

Inatt kom till sist Disketts och Lightnings förstfödde: en söt isabellfärgad hingstunge med bläs och fyra vita fötter (tre helstrumpor och en lite kortare), född på dygn 364 beräknat från sista betäckningsdatum. Allt gick bra och den lille har både ätit och bajsat. Diskett står och iiiiar lågt när han äter men hon står alldeles stilla och mjölken sprutar åt alla håll från den spenen han inte äter från för tillfället. Jag har städat i boxen och gett henne hö; hon var jättehungrig och det märks ingenting på henne att hon nyss fölat så allt är med andra ord som det ska vara.

Jag uppdaterar med foton senare.

Uppdatering

Inatt tror jag att det kommer ett föl till sist, en hel månad efter beräknat födelsedatum. Imorse hade Diskett "kristaller" hängande i spenarna, och mjölken är nu lättmjölksvit och rinner konstant sedan jag tog in henne nu ikväll. Hon stampar irriterat med bakbenen då och då, troligtvis för att juvret är så spänt. Det såg ut som om hon hade en flytning från slidan också. Visst finns det ston som går med "lättmjölken" rinnande i en hel vecka eller så, men det tillhör undantagen. Vanligtvis kommer fölningen igång inom det närmsta dygnet, och oftast är det bara uppemot sex timmar det är fråga om (åtminstone enligt min erfarenhet). Vilken tur hon har som slipper oroa sig i förväg som vi människor har en tendens att göra ... Nu oroar jag mig för att det ska vara ett felläge och att jag inte ska klara av att rätta till det själv; Patrick jobbar naturligtvis natt. Det kan krävas ordentliga krafter för att kunna hjälpa till om det är något fel. Sedan är jag lite rädd för att fölet ska vara svagt och inte klara av att resa sig och äta själv; vissa "överburna" föl kan faktiskt, tvärtemot vad man kanske tror, vara lite långsamma snarare än tidiga när det gäller den första tiden efter fölningen. Diskett är inte längre så förtjust i att jag håller på med hennes juver; till och med spenarna är alldeles varma, svullna och ömma. Nu är hon ju världens snällaste häst så hon skulle aldrig göra något dumt såsom att sparka, men hon flyttar sig gärna några steg och drar upp magen när jag böjer mig fram för att titta och känna.

Jag har rättat klart alla engelskuppsatser från nationella provet nu, så jag känner mig rätt lättad. Sedan hade jag ett par möten med föräldrar, och så har jag hämtat Simon efter fotbollsträningen. Vi har haft en liten diskussion om huruvida man kan begära att de äldsta barnen cyklar till träningen (7 km) eller inte, och jag tycker att det är en alldeles lagom uppvärmning, medan barnen förstås tycker att det blir drygt att cykla hem efter träningen, för det är dessutom uppförsbacke på hemvägen. Därför gjorde vi en kompromiss åtminstone idag, så Simon cyklade dit och fick skjuts hem. De har fotbollsträning minst ett par gånger var i veckan plus matcher, så det blir en del skjutsande även under sommarhalvåret. Felix lag har inte träning lika ofta, som tur är ... Och Philip, han är min trogne följeslagare och är glad över allt vi hittar på tillsammans, även om det ibland bara handlar om att borsta hästar eller träna hundarna. Det är så skönt med positiva och lyckliga människor!

På fölfronten intet nytt

Genomskinlig "mjölk" men lite sötare än förut (smakar bara en droppe på fingret, för er som undrar); bäckenbanden har släppt; Diskett såg trött ut och gnäggade inte ens när jag var in till henne nyss i stallet. Dessutom tog det ett par minuter innan hon iddes kliva upp också, men hon känner väl till mina rutiner vid det här laget. Jag och Philip gick en sväng på en kilometer med henne i skogen innan vi tog in henne. Då var hon som vanligt (normalpigg, varken slö eller stressad). Hon tar så långa steg att jag hade fullt upp att hänga med henne och måste stanna då och då för att vänta in Philip. Han tyckte att vi skulle ta med oss Melody i stället så han fick rida, men vi får väl göra det nästa gång ... Jag orkade inte gå med en till häst idag; har suttit som skrivvakt på NP i Sv B och dessutom blivit intervjuad av Skolverkets inspektörer på eftermiddagen (de gör rutinbesök på alla skolor). Imorgon har jag två möten med föräldrar men inga lektioner eftersom min "vanliga" torsdagsklass kör maskin på körgården i Bröckling (måste vara världens fulaste namn).

Vi har fått operationstid för Felix redan om två veckor. Jag tror han oroar sig lite för sövningen och om inte annat gör jag det, men det kan jag förstås inte visa för honom.

Myggorna dök upp i och med värmen idag; de är stora och äckliga. Hästarna verkar vara mer irriterade på dem så här i början av säsongen än vad de är lite längre fram. Då är det bromsarna som är värst, och så knotten då, förstås. Hundarna sprang till och med mer än de brukar när de var ute med oss på eftermiddagen, men jag vet inte om de bara fick glädjefnatt av vädret eller om de fick extra många anledningar att springa i och med myggorna. Jazz syskon skördar framgångar på utställningarna i Frankrike och Finland. Franske Spirit är väldigt lik Jazz, men huvudena skiljer dem åt.

Och apropå ingenting: Med lite tur blir vi i den här kommunen av med "trollet" och hennes hundar inom en ganska snar framtid. Dessutom, lämnar man en hund ensam i en lägenhet i flera dagar bara för att åka och ragga karlar så är det väl självklart att man inte ska ha något djur alls ...

Nu ska jag gå ut till min trötta lilla häst, och sedan ska Patrick titta till henne när han kommer hem efter jobbet inatt. Det blir några få timmar utan övervakning, men jag har ju vakat i drygt en månad nu och känner mig inte tillräckligt pigg för att gå upp fler nätter i onödan. Fölet kommer väl när det kommer - det brukar ju vara så.

Ännu en vecka har gått

Och detta utan att Diskett har fölat. Man skulle kunna bli less för mindre! Jag hade anmält både Smilla och Jazz till utställningen i Västerås igår och sett fram emot att visa dem för domaren, Paul Stanton (kennel Tintavon). Jag var verkligen i valet och kvalet när det gällde att lämna Diskett och den eventuella fölningen till den övriga familjen att övervaka, men insåg att jag nog skulle ångra mig resten av livet om något hände och jag inte var hemma. Det kommer ju fler utställningar ... (Men om det visar sig att Diskett bara är skendräktig så kommer jag inte att förlåta henne på minst en vecka!)

Det har inte hänt så mycket för övrigt heller som egentligen är värt att berätta, bara saker av mer privat karaktär, av typen: Sebastian hoppade 155 i höjdhopp nu i veckan trots att han inte tränar höjdhopp annat än de få gånger de gör det på skolan (så jag är imponerad); Felix fotbollsträning har kommit igång; Simons lag börjar träna imorgon; det har varit dåligt väder med både snö, kyla och blåst och alltså skittråkigt att vara ute; vi har gått skogspromenader med hundarna men inte spårat pga vädret; barnen har åkt inlines i rampen i flera timmar både igår och idag ... Tja, inte så intressant att läsa - jag sa ju det!

Idag är det ett år sedan mitt kusinbarn dog - en helt fruktansvärd händelse, då han själv valde att avsluta sitt liv, endast 14 år gammal (skulle ha fyllt 15 några månader senare). Jag har tänkt mycket på pojken och hans anhöriga; Sebastian och han var jämnåriga, och hans pappa och jag var grannar under vår uppväxt. Det hade lika gärna kunnat vara min familj som drabbats ... Stackars stackars pojken, och stackars hans familj ... Det är sådant som ger mig perspektiv på tillvaron och på andra sakers futtighet ... Allting är relativt, det är bara så. Jag hoppas att jag aldrig kommer att bli en person som ältar betydelselösa saker och händelser och tror att de är viktiga i det stora hela - för det är de inte ...

Ekbäckens Jack Frost godkänd hingst

På hingstpremieringen i Skövde igår passerade vår Jarrahs storebror Ekbäckens Jack Frost nålsögat och blev godkänd med 5x8 poäng. Grattis till uppfödare och ägare! Jack Frost är e. Heniarth Mr Milligan (pappa till Melody) u. Ekbäckens Jasmine (mamma till Jarrah) - Twyford My Man (pappa till Music). Nästa år är det Jarrahs tur att visas ... Rysligt spännande!

Disketts juver är fyllt hela tiden nu. Förut gick det ju ihop lite under dagarna när hon var ute. Philip ville så gärna att vi skulle borsta henne igår när vi tagit in henne, och när jag sa att jag hade fel kläder på mig (hästarna fäller så mycket nu, och både Patrick och Simon är ju allergiska) så erbjöd han sig att vänta medan jag gick in och bytte om ... Sedan stortjöt han hela vägen in när jag sa att klockan var så mycket så vi var tvungna att gå in ändå. Stackaren ... Det är inte lätt att vara liten och inte kunna bestämma vad man får göra.

Idag har jag klippt bort några tovor från Philips katt också. Det var inte populärt! Men hon var rätt snäll ändå, även om jag fick mig ett par skråmor, dum som jag var iklädd bara linne och tunna byxor. För övrigt har vi varit ute hela dagen och skinnet stramar både här och där. Bäbisen är jättepigg och sparkar mer och hårdare än jag kommer ihåg att bäbisar gör. Imorgon börjar skolan igen. Det känns som om jag varit ledig jättelänge!

Fredagen den trettonde

Men naturligtvis har ingen olycka skett som beror på detta. Jag spårade med alla tre hundarna idag, men gjorde det i samma spår, vilket man förstås inte bör göra. De gick i ordningen Diva, Jazz och Smilla. Alla löste uppgiften fast det syntes på både Jazz och Smilla att de delvis följde Divas spår eftersom de gick fel i samma vinkel som Diva (sedan gick de tillbaka och "tog om" innan de fortsatte). Dessutom måste jag byta älgklöv nu, för den luktade surt och äckel efter att ha legat ute i värmen under dagen. Jag frös nämligen inte in den efter förra spårningen eftersom jag tänkt spåra redan dagen efter, men vädret satte ju stopp för det, och igår hann jag inte spåra, för då var jag i Östersund hela dagen med Felix och Simon. Felix skulle på sjukhuset, för han är rätt täppt i näsan av sina polyper, och nu blev det bestämt att han ska opereras, trots allt. På sjukhuset i Eksjö för något år sedan tyckte läkaren att vi skulle avvakta, för polyperna blir oftast mindre när barnet kommer i puberteten - men det känns som lite väl lång tid att vänta, för Felix har inte ens fyllt nio än. Igår passade jag på att fråga vad läkaren i Bräcke menat när han pratade om mandlar innanför näsan, och det var tydligen polyperna han menade även om han inte var så värst duktig på att uttrycka sig ...

Sedan passade vi på att handla kläder och skor och sådant också, och mer kutterspån och fler saltstenar till hästarna och mer färskfoder till hundarna. Felix längtar till måndag, för då får han ha sina nya kläder på skolan ... Vi har köpt nya köksmöbler också, från Mio. Det kändes konstigt att ställa undan våra "gamla" köksmöbler som vi köpte för dyra pengar när vi flyttade till Umeå 1992. Jag tycker fortfarande om dem, och det finns knappt ett märke i köksbordet efter alla år och alla barn, och hundar också för den delen. Det var tyvärr bara fyra stolar som hörde till det bordet, och i och med att vi redan nu är sex så behövde vi ett bord med fler stolar. Det värsta är att det tar tid att vänja sig vid nya köksmöbler ... Men de passar bra i köket.

Blåsigt värre ...

har det varit idag. Massor av träd har fallit över vägarna (inte bara där, förstås, men det är ju där de syns) och flera tak på Mittuniversitetets campusområde har lossnat (se mer på www.op.se om ni är intresserade). Vi trotsade stormen och gick till Bodsjön med Jazz och Diva på eftermiddagen; lite otrevligt var det när det knakade och ven i träden runtomkring ... Igår lade jag ett spår som jag gick med Jazz, och han förstod vad han skulle göra och blev glad över att hitta "älgen" i slutet av spåret. Nästa gång ska jag spåra med Diva också, och kanske med Smilla. Jag är lite osäker på hur intresserad hon är av att spåra nu när hon är i höglöp ... Man märker ingen större skillnad på henne i övrigt; hon försöker inte rymma eller så, och hon glömmer inte bort att vara rumsren.

Fjolårsfölens registreringsbevis kom idag, och dessutom fick jag kritiklapparna från hundutställningen i Timrå (tack så jättemycket för hjälpen, Åsa Z med fler som blev inblandade i jakten på de kvarglömda lapparna!). Kritiken vill ni kanske läsa: Jazz: "1-årig juniorhane. Vackert huvud och uttryck. Bra ansatt hals. Lång snygg hals. Bra vinklar fram. Ngt välvinklad bak. Bra temperament. Välvisad. " (Hp, BIM). Smilla: "1 1/2-årig tik. Vackert huvud och uttryck. Ngt för tunn underkäke. Bra hals. Bra rygglinje. Bra vinklar fram och bak. Trevlig temperament. Välvisad." (Hp, BT-2). Domare: Lena Edström.

Ännu bättre väder idag, men fortfarande inte så värst varmt i skuggan ... Vi har varit ute hela dagen: vi har gått till Bodsjön med hundarna igen (jag ramlade på baken på en isfläck och blev så rädd att något hänt bäbisen, men det verkar ha gått bra), jag har tömkört Melody i en halvtimme (hon var snäll) och sedan har vi suttit ute och njutit av solen och kaffe. Patrick har ju jobbat nästan hela påsken så nu passar vi på att ta igen det när vi har ledigt tillsammans.

Imorgon ska vi lägga spår, så jag har tagit fram nötblod och en älgskånk för att det ska hinna tina lite lämpligt. Det blir kul att se om hundarna kommer ihåg vad det är frågan om. Jag tänker lägga några kortare spår nu i början (ca 300 m) och sedan utöka både längden och svårighetsgraden.

Supernice väder! Verkligen!!!

Soligt och nästan vindstilla! Jag har tränat armar (gick bra), gått till Bodsjön igen med Diva och Jazz (lite lättare att gå idag), hämtat Sebastian från LAN:et, borstat stona och lett Felix och Philip på Melody. Bland annat ... Hästar har tyvärr en annan åsikt än människor om det där med vad som anses vara rent och snyggt eller inte, så nu syns det inte längre att de är borstade - förutom att marken är full med hästhår, som jag hoppas småfåglarna lyckas ta vara på (fast det är nog lite för tidigt för bobygge här ännu).

Melody är en lustig ponny. Unghästar brukar i vanliga fall gnägga och titta oroligt efter sina kompisar när man går ut i skogen med dem och kompisarna ropar ifrån hagen - men inte hon. Hon verkar inte förstå att hon är en häst. Eller också är det bara så att hon är så trygg med oss människor att vi är lika mycket flock för henne som hennes artfränder. Redan när hon var nyfödd lade hon sig i knäet på oss när vi satt i boxen - inte bara en gång, utan ett antal gånger under de första dagarna innan vi skjutsade iväg henne och Morris på betäckning till Twyford My Man (Musics pappa), som tyvärr numera är död.

En sorglig händelse inträffade häromdagen. En jättesöt liten italiensk vinthundstik kallad Disney bröt sitt ben för andra gången den här vintern, varvid ägarna beslutade sig för att inte låta henne genomgå lika mycket lidande som vid det förra benbrottet som tog lång tid att läka, så de lät henne somna in. Just att tvingas fatta sådana beslut är nog det allra värsta med att vara djurägare ... Jag minns när vår gamla sheltie blev dålig, nästan från den ena dagen till den andra, och jag insåg att det var dags för henne att lämna oss. Vilken ångest ... Och vilka mardrömmar jag hade sedan. Hade jag fattat rätt beslut? Skulle hon kanske ha kunnat leva i några veckor till? Innerst inne vet jag att jag gjorde rätt, men ändå anklagade jag mig själv för beslutet jag fattat. Det var så himla tungt ... Men livet går vidare, och då hade jag precis köpt Alva så jag hade i alla fall henne att glädjas över. Nu är hon också borta, alldeles för ung. Jag kan se henne i Smilla emellanåt, även om skillnaderna dem emellan är stora. Smilla är en sådan "pojkflicka", alltid på språng, alltid först, alltid snabbast när det gäller att hitta på nya lekar (kasta sig utför stup, hoppa över boxmellanväggarna i stallet ... ). Alva var mer en dam, ända sedan hon var liten - men med ett hjärta av guld, och det har Smilla också.

Apropå rubriken: Jag är intresserad av språk och språks utveckling och lägger alltid märke till alla nya trender, eller åtminstone de flesta. Visst ser det nästan lite löjligt ut när en människa som är 25+ använder sig av ungdomsuttryck och språkliga trender? Eller är det bara jag som reagerar på sådant? Man blir ju inte yngre av att slänga sig med "nya" uttryck, och knappast hippare heller ... Det låter inte särskilt äkta när t.ex. en norrlänning säger att något är "supernice" - medan det inte låter så konstigt när en "nollåtta" säger det. Däremot finns det jättebra uttryck som är svåra att översätta, t.ex. "well". Det har jag lust att skriva betydligt oftare än vad som skulle anses okej i mina egna ögon. Dessutom har jag ju själv anammat "smajlisarna", trots att jag egentligen tycker att de många gånger överanvänds ... Det ska bli kul att se nästa stora språkliga trend!

Nu ska jag baka något gott med barnen ... Jag har inte vägt mig på snart tre månader men som tur är brukar jag bara gå upp "normalt" mycket i vikt när jag är gravid, så jag oroar mig inte utan äter vad jag känner för. Jag har inte haft några särskilda "cravings" (begär) hittills den här graviditeten. Under de fyra tidigare graviditeterna har jag periodvis tuggat på oblekt hushålls- eller toalettpapper flera gånger om dagen ... Ähum ...

Lugna gatan

Här är det väldigt lugnt just nu. Patrick jobbar och Sebastian är på LAN. Det blåser fortfarande rätt mycket och kallt, även om det ser varmt ut inifrån. Till och med snösmältningen har avstannat. Igår gick jag till Bodsjön med Jazz och Diva (japp, det var halt!), men idag kändes det som om mitt behov av att vara utomhus var tillfredsställt redan efter att jag fixat någon timme med hästarna (vattning, mockning osv). Hundarna var glada över att få komma in efteråt! Dessutom tränade jag ben i dag (Philip var med på gymmet och lekte), och då minskar behovet att röra sig efteråt ...

Barnen är ute mest hela tiden. Vi har en stor och jätterolig (suck!) vattenpöl på gården där barnen leker olika lekar beroende på hur kallt det är. På morgonen och förmiddagen fungerar den bra att sladda på med cyklarna för då är den isbelagd, men framåt eftermiddagen är det mest kallbad som gäller ... Eller, rättare sagt: De "leker bara", men de blir så blöta. Det är inte ens någon idé att tvätta kläderna mellan doppen trots att de luktar skunk av äckelvattnet, utan de får bara hänga på ett element för att torka.

Katterna är ute nästan hela dagarna nu och ibland på nätterna också, och det har varit en långhårig svart katt här och gjort dem sällskap. Återstår väl att se om kavaljeren är kastrerad eller inte ... Löpt har de definitivt gjort, i alla fall. Om de får ungar i sommar så ska jag nog se till att de blir steriliserade efteråt. Katter i all ära, men det får inte bli för många av dem; någon "djursamlare" är jag definitivt inte även om jag gärna har många djur omkring mig. Smilla löper också för fullt. Hon är ganska slarvig när det gäller att städa efter sig, men det hon missar brukar Jazz slicka upp efteråt om vi inte redan hunnit torka upp det. Det blir inte särskilt stora bloddroppar efter en whippet, som tur är.

Glad påsk!

Här blåser det som sjutton ... Inget direkt mysigt påskväder; jag tycker synd om alla människor som bokat dyra stugor i fjällen under påskhelgen, för man kommer nog knappt att kunna vara utomhus. Enligt prognosen ska det blåsa runt 30 m/s torsdag och fredag, men jag hoppas att meteorologerna har fel ...

Diskett ville inte äta när jag tog in henne nu ikväll. Jag tror att det berodde på att hon faktiskt var mätt, för hon äter nästan konstant i hagen, men jag har i alla fall bett Patrick att titta till henne en extra gång i natt när han kommer hem från jobbet. Min egen mage är redan så stor att den stöter ihop med Disketts mage när jag borstar henne, och jag klarar inte av att göra alla mina vanliga övningar på gymmet längre, så i stället avslutar jag passen med en rask halvtimmes promenad på löpbandet för att åtminstone hålla flåset uppe. Det känns rätt fånigt att gå inomhus men samtidigt skönt när det är tråkigt väder eller halvmörkt. Det är dessutom för halt att gå i skoterspåren i skogen nu, för snön ligger förstås kvar där ännu. Snart, snart går det att lägga spår igen ...

Imorgon är min sista arbetsdag före påsklovet. Eleverna slutade redan idag. Efter påsklovet har de ett antal nationella prov framför sig, och det tar evigheter att rätta dem eftersom jag undervisar i både svenska och engelska. Rättningen ser jag inte fram emot, kan jag ju erkänna - men när proven är klara är terminen nästan över, för tiden går så himla fort i slutet av vårterminen.

Nu ska jag se om jag kan lyckas boka boende inför nästa utställning eller om jag är för sent ute ... Jag har ingen större lust att sitta och köra halva natten och komma fram mer eller mindre halvdöd på morgonen för att sedan köra hela vägen tillbaka några timmar senare ... Snart får Sebastian börja övningsköra också, så då måste han nog följa med lite oftare på utställningarna! =)

April, april!

Fast jag tror inte jag har blivit lurad än ... Jag är nog inte den lättlurade typen ;-)

Patrick jobbar idag också, så jag passade på att göra sådant som han inte kan vara med på pga allergin. Jag verkade alla fem stona och borstade dem så gott det nu gick eftersom de är i full färd med att tappa vinterpälsen. Passade samtidigt på att klippa bort lite skägg samt utstickande päls i öronen; det kan ju vara bra och värmande under vintern, men så värst snyggt är det inte. Sedan hämtade jag in lite björkris, och Felix och Philip hjälpte mig att sätta fast påskfjädrar i det. Igår bytte jag ut köksblommorna också; för första gången har julstjärnorna överlevt julen och faktiskt bara blivit finare med tiden, så det sved lite i hjärtat att slänga bort dem ... Det är så synd om blommor som man slänger när de fortfarande lever!

Philip frågade i morse om vi skulle åka på utställning idag också, och när jag frågade om han ville det så sa han glatt ja. Sedan fick jag försöka förklara att det inte är utställning varje dag och inte ens varje helg, och det tyckte han var konstigt - det som är så roligt!

Om inofficiella utställningar finns det en missuppfattning som hålls vid liv likt vandringssägner såsom "Råttan i pizzan" av personer som själva inte tillhör "utställningsmänniskorna" utan själv bara vid något enstaka tillfälle (om ens då) besökt någon utställning men som försöker framstå som experter inom området. Missuppfattningen är att det är andra typer av människor och hundar som deltar i de inofficiella utställningarna motför på de officiella utställningarna. Inget kan vara mer fel! De som tycker om att ställa ut sina hundar åker ofta även på närliggande inofficiella utställningar (whippetklubbens egna utställningar, till exempel, är inofficiella), men anledningarna till det kan förstås variera. Man gör det till exempel för att det är roligt att träffa människor och hundar, för att träna sina hundar, för att göra reklam för rasen eller sin egen uppfödning, för att träffa gamla och nya valpköpare och hjälpa dem eller kanske knyta nya kontakter - eller bara för att stötta den arrangerande klubben ... Och naturligtvis hoppas alla att det ska gå bra för de hundar man visar upp. Det är champions och andra ringrävar som visas upp likväl som valpar och alla övriga kategorier av hundar. Hunden som blev BIS i Åsele exempelvis hade redan samlat på sig flera CK:n, och BIS-2:an var svensk utställningschampion. På ett par av utställningarna i Småland i fjol hade jag glädjen att beskåda en av de underbara faraohundar som sedan fick ett antal BIG- och BIS-placeringar på de officiella utställningarna under året.

Däremot har jag full förståelse för att det finns människor som väljer bort inofficiella utställningar av olika anledningar, ofta pga tidsbrist eftersom man åker på en hel del officiella utställningar eller helt enkelt för att man inte hinner eller har lust att ställa så ofta. Dessutom är det ju inte gratis. Själv kommer jag att fortsätta ställa ut så länge och så ofta jag tycker det är roligt - och så länge som resten av familjen inte protesterar.

Om man själv inte har möjlighet att ställa ut sin hund eftersom man varken har körkort, bil eller pengar (eller, om man för den delen, inte har råd att betala sin egen hund) så kanske man inte ska yttra sig nedsättande om andra som har möjligheterna. Hur var ordet nu igen? Jo, just det: bitterf---a :-) Konstigt att det bara är kvinnor som blir sådana?!? Tragiskt ... (Och ursäkta språket, men det var inte jag som uppfann det ordet.)

Sebastian är på A-lagsmatch igen. Han är en riktig klippa; omtyckt, duktig på allt och en genomtrevlig människa. Min förstfödde, och snart vuxen ... Jag häpnar över hur fort tiden går.

Jazz BIM i Timrå

Idag var jag, Simon och Philip på SRIV:s (Svensk Rasklubb för Italiensk Vinthund) inofficiella utställning i Timrå. Det var 210 anmälda hundar varav 11 whippetar, vilka dömdes av Lena Edström (kennel Solomagic, som föder upp afghaner). Jazz blev bästa hane och därefter BIM (bäst i motsatt kön), och Smilla blev BT-2 (andra bästa tik). Bästa tik och BIR blev Divas söta syster Foxys Norrsken ("Dixie"). Grattis Mattias!

Tyvärr GLÖMDE (!) jag hämta ut kritiklapparna eftersom Philip var så himla kissnödig så vi var tvungna att skynda oss iväg, och sedan blev det helt enkelt bortglömt. Vet därför ej heller hur det gick i gruppen. Det var verkligen jättefina whippetar med idag och såvitt jag såg fick alla Hp.

Smilla började löpa igår (jag såg det åtminstone igår), så stackars Jazz kommer nu att få finna sig i att ligga själv i en månad framöver. Jag hoppas att Divas löp kommer igång också nu. Och fölet? Ja, det ligger tydligen bra där det ligger, i en varm och skön mage.

Vägra bli en bitterfitta!

Igår läste jag en notis i Aftonbladet om Maria Svelands debutbok Bitterfittan. Jag hade faktiskt inte hört uttrycket ”bitterfitta” förut, men när jag googlade på ordet insåg jag att det ingalunda var ett nytt ord; ett antal kvinnor runt om i landet använder redan ordet och ansluter sig till och med till skaran som anser sig vara just bitterfittor. Dessutom verkar de vara stolta över det, och förvånar sig över att inte alla kvinnor är bitterfittor.

Jag förstår inte hur kvinnor kan skylla sitt liv på samhället och på andra människor, när var och en faktiskt har ansvar för sitt eget liv och sina egna val. Jag har aldrig känt mig förfördelad på grund av mitt kön: Jag anser att jag först och främst är en människa, och jag har precis samma möjligheter som vilken man som helst. Jag har till exempel en lång högskoleutbildning och ett bra jobb med jämförelsevis bra lön (hade jag velat bli något annat hade jag blivit det); vi har bilar och ett gäng andra fordon av olika slag och jag kör lika mycket som jag skulle ha gjort om jag vore en man; jag styrketränar och har tävlat i bänkpress; jag har det antal barn jag vill ha och jag städar lika mycket som Patrick och lagar mat i mindre utsträckning än han … Vad har jag att vara bitter över? Vad har en man som inte jag redan har eller skulle kunna skaffa om jag vore intresserad? Visst är det större risk att man ska utsättas för vissa typer av våldsbrott bara för att man är kvinna (t.ex. våldtäkt och misshandel i hemmet), men å andra sidan är risken för att kvinnor ska utsättas för andra typer av brott mindre än för män (misshandel vid krogbesök, dråp av okänd gärningsman osv). Som kvinna i Sverige kan man göra vad som helst; det är bara man själv som sätter gränserna. Bitter blir man av att vara avundsjuk och missunnsam - inte av att vara kvinna.

Jag är inte feminist heller. För mig är det ordet ett skällsord – och från och med nu även ordet ”bitterfitta”.

Mer om boken kan du läsa här: http://www.bokus.com/cgibin/P_campaign_show.cgi?c_id=21923.

Småsyskon

Divas mamma, NORDJV SLCCH SVCH Foxys Metallica, fick idag sju valpar fördelat på tre pojkar och fyra flickor! Grattis! Bilder finns på www.foxys.se

Vår Ekbäckens Jarrah fick ju en lillasyster (Ekbäckens Japonica) på Ekbäckens stuteri i början av mars. Den som önskar se en bild på henne och ett av deras halvsyskon, Ekbäckens Saffran, kan gå via Svenska Welshponnyföreningens hemsida, www.swf.nu/ . Längst ned i menyn finns rubriken "Årets föl", där man alltså kan se småttingarna på bild.

Diskett kniiiper ... Nu kommer det inte ens någon mjölk längre, och jag tittar misstänksamt på hennes mage varje gång jag ser henne. I och för sig gissade jag för ett bra tag sedan att hon nog skulle gå ett par veckor över tiden, men tänk om hon skulle vara TOM! Och hela hennes mage därmed består av fett! Då har hon ett antal månaders bantning framför sig, kan jag lova. Ston brukar ju inte få mjölk i juvret "bara så där" om de inte haft föl förut, så lite konstigt skulle det allt vara.

Nu på eftermiddagen brann ett till hus ner i Bräcke, precis bredvid min skola och gymmet. Bränderna har inget samband med varandra. Det luktade skitäckligt av röken på gymmet (och det tog en stund innan vi förstod varifrån röklukten kom), så vi åkte därifrån efter bara 20 minuter. Det kommer ju en dag imorgon också. Patrick var lite trött också efter att strax efter sex i morse ha kommit hem från en resa till Luleå som han och en kompis gjorde natten till idag för att köpa en motorcykel. Nu står motorcykeln och väntar på bättre väglag, alltså mindre grus. Den ska tydligen göra 300 km/h, och jag som tycker att det går fort om man kör femtio med moppen!

Varmt!

Jag tror att jag har fått en viss fixering vid vädret den här vintern ... Det är så mycket jag gör eller vill göra som är väderberoende, så jag antar att det är orsaken. Eller också beror det på att vi ju inte bott i Jämtland på ett par år och glömt (förträngt?) hur det var. De senaste dagarna har det i alla fall varit superfint väder. Igår var jag ute med Philip och hundarna i flera timmar, och idag har vi åkt en sväng på drygt fem mil med skotrarna och dessutom hunnit sola på några lämpliga ställen. Man fyller på med så välbehövlig ny energi med hjälp av vårsolen, men samtidigt blir åtminstone jag lite matt på kvällen av att vara ute så länge i sträck så här i slutet av vintern. Jag förstår mig inte på de människor som väljer att sitta inomhus sådana här dagar! Jo, jag jobbar också heltid, men det finns alltid tid för det man verkligen vill göra; det gäller "bara" att prioritera - och att orka!

Glömde förresten berätta att det var Patrick som visade fram Smilla till BIR i söndags. Bra gjort med "mattiga" Smilla! På nästa utställning ska Simon vara med och hjälpa till med hundarna, för då jobbar Patrick.

Häromveckan var förresten Smillas brorsa Jessie och hans ägare med i en nättidning. Artikeln finns här: http://jnytt.se/Read__6832.aspx

Big jump

Ett par av bilderna från uppvisningen i lördags. Det är inte jag!

Smilla BIS-3

Vi har varit iväg på en liten weekendtrip till Åsele, jag och Patrick tillsammans med Philip och Felix. Sebastian har varit hemma och jobbat med en powerpointpresentation till SO:n imorgon, och Simon har hållit honom sällskap. Dessutom fick de ju som jobb att sköta hästarna när vi var borta, och det fixade de jättebra. Det är inte så mycket jobb med hästar på lösdrift, men de ska ha vatten och tillsyn, och Diskett skulle stå inne på nätterna och boxen mockas. Fölet har inte kommit än.

Det var vintermarknad i Åsele, och igår tittade vi en stund på pimpeltävlingen "Åselenappet" och sedan åkte vi och kollade på skotertävling samt skoteruppvisning, s.k. "Big jump". Helt fantastiskt duktiga killar var det! Jag tog massor av bilder, men just nu vill inte datorn lägga ut några bilder alls, så jag återkommer med dem en annan dag (nej, jag ska inte lägga ut alla bilder, jag lovar). Dessutom hann vi hälsa på ett par bekanta och det var förstås trevligt! (Tack för fikat; tror jag glömde säga det!)

Idag var det så säsongens första hundutställning för oss. Maria Palmqvist var domare - en bra sådan. Vi deltog med Smilla och Jazz, och båda fick Hp och blev BIR (Smilla) och BIM (Jazz). Alla BIR-hundar fick vara med i BIS-ringen, så det var verkligen knökfullt ... Efter många sorteringar blev Smilla till sist BIS-3, så säsongen har alltså börjat riktigt bra! BIS-2 blev en jättesöt italiensk vinthund från Team M i Vilhelmina - grattis Margareta! BIS-valp blev för övrigt en av hennes uppfödningar; roligt att se så fina vinthundar! Dessutom ägde utställningen rum i en ishall, och isen låg fortfarande kvar och kylde under ett lager sågspån, så det var inte de allra bästa förutsättningarna för våra raser.

Kritik för Jazz: "13 mån hane av utmärkt typ. Vackert huvud, välplacerade öron. Vackra ögon, korrekt bett. Vacker hals, mycket bra förbröst, bra bröstomfång. Bra överlinje. Välvinklad fram och bak. Rör sig bra bak men marktrångt fram. Trevligt temperament. Välvisad."

Kritik för Smilla: "Tik 1,5 år av utmärkt typ. Mycket vackert huvud, mycket bra könsprägel. Korrekt ansatta öron. Vackra ögon, bra nosparti. Bra hals, bra förbröst och bröstomfång. Välutvecklad kropp. Välvinklad. Mycket bra temperament. Välvisad! Utmärkta rörelser. Härligt utvecklat lårparti."

Still waiting

Inget nytt på fölfronten ... Diskett stod som sagt inne i natt i sällskap av våra två löpska honkatter. Nu var det förvisso inte det roligaste sällskapet för ett högdräktigt sto - de vaggade omkring, spinnande och kuttrande, och strök sig mot allt och alla - men jag tror inte att Diskett betraktade dem som något hot heller (snarare som lite allmänt jobbiga). Hennes juver var mycket större i morse; mjölken är dock fortfarande genomskinlig, klibbig och salt, vilket brukar innebära att fölningen inte är på gång riktigt än. När vi fyllde på hästarnas vattenkar nu i eftermiddags gick hon i alla fall och ställde sig i grinden i väntan på att gå in, och det gör hon aldrig annars eftersom de ju går på lösdrift. Hon får naturligtvis fortsätta att vara inne på nätterna, och jag fortsätter kolla henne med jämna mellanrum. Besvärligt, förvisso, men ett kärt besvär!

Sebastian och Simon är mitt uppe i provperioden med nationella prov nu. Simon har fått reda på resultaten på två prov, läsförståelse i engelska och svenska, och han hade alla rätt på båda. Våra duktiga barn! Just nu är Sebastian på fotbollsträning igen med A-laget.

Bilden tog jag igår när jag och Patrick var ute med skotrarna. Jag körde yamahan (alltså inte den på bilden!). Solen tog så mycket att jag var knallröd i ansiktet på kvällen, trots att jag ju brukar vara ute en hel del. När jag var i Miami för några år sedan brukade jag ta långa promenader eller löpturer på stranden på morgnarna (jag bodde i South Beach, precis vid stranden), och en dag glömde jag solglasögonen, så innan jag kommit tillbaka från promenaden hade jag fått en liten mörk fläck i synfältet på vänster öga. Gud, vad orolig jag blev! Den där fläcken kommer fortfarande tillbaka emellanåt när det är stark sol ute, särskilt i kombination med snö. Men det skulle ju se fånigt ut med solglasögon när man kör skoter, så jag måste nog inskaffa en ny hjälm med tonat visir i stället. "Solfläcken" dök inte upp igår i alla fall, som tur var.

Är det någon som undrar hur amerikanerna i Miami Beach såg ut? Ja, de var nog smalare och mer vältränade än genomsnittsamerikanen, men så vältränade var de ändå inte (en hel del kändisar och fotomodeller finns det förstås där, men de ser inte särskilt märkvärdiga ut i verkligheten). På gymmet där jag tränade var det till och med flera personer som trodde att jag var instruktör, så jag hjälpte till att lyfta ut när killarna körde bänkpress - och jag kunde inte ge mig till att säga att jag bara var "kund" där jag också (inte heller att jag tyckte att det var tungt att lyfta ut; det vara bara att bita ihop). Well well, roliga minnen - det gäller bara att fylla på med nya hela tiden!

Föl på gång?

Diskett har stått och vaggat med bakdelen i hagen idag - avlastat först det ena bakbenet och sedan det andra utan att hitta någon bekväm ställning. Svansen höll hon upplyft hela tiden. Till sist la hon sig ner i höet och såg väldigt - ja, fölningsfärdig ut. Juvret är dock likadant som förut. Vi var ute med skotrarna i det strålande solskenet i ett par timmar under dagen och sedan tog jag in Diskett. Nu står hon och äter och gäspar mellan tuggorna ... Hade det varit för tjugo år sedan hade jag garanterat bäddat själv i stallet, men lite bekväm har jag allt blivit med åren, så nu nöjer jag mig med att gå ut och kolla på henne varje halvtimme och försöker samtidigt intala mig själv att hon säkert har flera dagar kvar - minst - trots att första betäckningsdag var idag för exakt elva månader sedan. Nästa år måste jag nog skaffa övervakning till stallet ... Jag tror jag stör stona med mitt evinnerliga springande, även om de ser minst sagt avslappnade ut när jag kommer in genom dörren. Tusan också att det alltid ska vara så svårt att se när fölningen ska börja! Lämnar man stoet en halvtimme så kan fölningen vara över när man kommer tillbaka, även om det inte fanns några sådana tecken alls när man lämnade stallet.

Nu vet ni i alla fall vad jag kommer att ägna natten åt!

Fest!

=)

Efter att sammanlagt fyra olika läkare och två barnmorskor undersökt bäbisen är det nu konstaterat att den inte har något fel! (Naturligtvis såvitt man kan se utifrån en ultraljudsundersökning - eller rättare sagt tre - av en bäbis i magen.) Idag upplyste jag dessutom läkarna om hjärtfelet som bäbisens kusin dog av, så jag tror faktiskt att de var extra uppmärksamma på eventuella avvikelser. Nu ska vi fira!

Jag har shoppat en massa roliga saker idag när jag ändå var på sta´n, och dessutom hann jag äta lunch med Patrick (fast jag fikade bara, för jag åt lunch innan jag åkte). När jag kom hem hade jag fått PM:et från en av de inofficiella utställningarna jag anmält Jazz och Smilla till. Det är elva anmälda whippetar, vilket nog får räknas som mycket för en inofficiell utställning. På de officiella är det ofta runt 50 whippetar.

Inget föl idag heller

Bara en massa snö och träningsvärk i armarna. Tränade bröst idag; var upp på 67,5 i bänk innan jag vände och gick ner och reppade på bara 50. Jag har mest kört andra bröstövningar nu på slutet; det gör ont i fogarna när jag ligger på rygg på en plan bänk. Jag har funderingar på att ta upp tävlandet i bänkpress igen när bäbisen är född - men vi får väl se om jag hinner med tanke på allt annat jag också vill göra.

Smillas kusin Sommarhagens Frostic Queen (Alvas brorsdotter) blev BT-3 i Malmö i helgen. Återigen grattis till er!

Igår var en sådan dag då vädergudarna triumferande visade upp hela sitt register som hör vårvintern till; det var allt ifrån riktigt vackert väder och nästintill vindstilla på morgonen till rejäl blåst framåt eftermiddagen med massor av snöflingor som bestämt hävdade att det är länge kvar till våren. Det gjorde att vi hade svårt att bestämma oss för vad vi skulle ägna dagen åt. Vi tränade i alla fall armar på gymmet och gick sedan en promenad på isen med hundarna. Det är rätt häftigt när det blåser så mycket att nysnön yr längs isen – men hundarna var lite skeptiska till en början. SÅ skönt tror jag inte att de tyckte att det var, åtminstone inte innan de fått upp värmen genom att ömsom tokspringa, ömsom slå ned rumpan i snön för att skydda sig från blåsten.

Jag gillar strapatser som är så där lite lagom: inte så att jag skulle vilja bestiga Mount Everest, men att vara tvungen att kämpa och verkligen använda sina krafter – såväl psykiska som fysiska - tycker jag om. Nu kan jag inte kalla det för någon direkt strapats, det vi gjorde igår, för det var det inte, men vi var rätt ensamma på sjön. Förra helgen när vi gjorde en långtur med skotrarna var det hur soligt och varmt som helst på morgonen, men innan vi tagit oss hem igen hade det blåst upp och snöade rejält. Har ni åkt snöskoter (eller promenerat i rejäl blåst) utan glasögon eller visir när det snöar ordentligt? Snöflingor i hög hastighet gör ONT! Sebastian och Simon tolkade på slalomskidorna i flera mil och var rätt möra i kroppen innan vi kom hem igen men de klagade inte. Sedan tände vi upp i braskaminen och satt och hade det mysigt inne i sofforna. Att komma hem till värmen glada och helskinnade är en del av nöjet med utflykterna!

Vår bredbandsuppkoppling (med Bredbandsbolaget …) fungerar rätt risigt just nu – för att inte säga helkasst. Dessutom har vi bytt telefonoperatör från Tele2 till Glocalnet men av någon anledning kommer räkningarna fortfarande från Tele2 … Hur som helst så fungerar det inte längre att ha telefonen inkopplad samtidigt som jacket till bredbandet är isatt, vilket i praktiken innebär att vi nästan jämt är utan telefon. Den som ringer till oss får en upptagetton, och själva kan vi inte ringa ut utan att dra ut bredbandsjacket. Ungefär som på stenåldern … Ni som vill nå oss kan därför med fördel ringa eller SMS:a oss på mobilerna. Mitt mobilnummer är 070-337 28 88 .

Idag har vi haft besök av Jenny och ett av hennes barn samt deras söta whippettjej Kairo. På grund av vädret var vi bara inomhus, och Kairo fann sig snabbt tillrätta på en filt med ett ben. Whippetar är lättsamma hundar! (Jenny: Korrigerade ditt namn nu. Visst vet jag att du inte heter Jennifer - nu får jag ju skämmas! Jag har Jenny F som "kortnamn" på din mailadress och det gick lite fort när jag skulle skriva ...)

For your eyes only

Jazz, jag och min gravida mage =)

Simon tog korten.

Tränade på lunchen ...

så dagen blev plötsligt väldigt lång! Men det har jag förstås inget emot. Den här vintern har varit så konstig: Först kom det ingen snö alls och dessutom var det plusgrader långt in i januari. Sedan kom det lite snö och lite kyla, och nu är snön redan på väg att smälta bort. Det luktar "vårskit" av Philips kläder efter att han lekt ute, och galonbyxor och stövlar är redan ett måste för honom. Ändå är det bara mitten av mars! Förmodligen kommer det en kall period snart igen ... Annars är det nog färdigåkt med skotrarna för den här vintern - om man inte beger sig till fjällen, vill säga. Samtidigt går jag faktiskt och väntar på att få börja med viltspåren igen. Både vi och hundarna tyckte att det var så himla roligt!

Det var riktigt fint vårväder nu på dagen, men jag har inte gått någon längre promenad utan mest bara varit ute här på gården. Det är så tunggått när snön är så här; det finns liksom ingen botten i skoterspåren. Grusvägarna är alldeles leriga och inbjuder inte heller de till någon promenad. Bilderna på Smilla är från igår. Hon stod i en liten uppförsbacke på baksidan av stallet och hon är inte överbyggd egentligen. Diskett står och vilar mest hela tiden och ser så där introvert och tänkande ut som bara dräktiga hästar kan göra (och i viss mån även andra djur, men det är extra tydligt på hästar). Jazz har accepterat att hon har bytt hage. Jag tror att han skulle ha blivit en bra vallhund ... Vi har fått PM:et till nästa utställning; det är alltid lika roligt att öppna kuverten från utställningsarrangörerna och försöka räkna ut ungefär när det är lämpligt att komma till utställningen. Det är inte förrän kuvertet kommer som det verkligen känns att man ska iväg igen. Och tänk: om tre veckor är det påsk!

Allting klär en skönhet ...?

Frågan är väl om det alltid stämmer. Blir man till exempel snyggare av att posera med sin lillebror ...
eller nyvaknad med hö i manen, spån på ryggen och en lillasyster i bakgrunden? Nja ... Men allra fulast är det nog med hästskit i vit snö - och hösilagebalar! =)

Det är mulet här idag och inte alls "fotoväder", men jag tog med mig kameran ut när jag och Philip väntade på att sockerkakan i ugnen skulle bli klar. Kameran är väldigt enkel att använda om man "bara vill ta kort"; jag har dock insett att jag har massor att lära innan korten blir så bra som jag egentligen vill ha dem. Det finns mängder av inställningar som jag säkert borde lära mig ... Dessutom har vi flera fotoredigeringsprogram, däribland Photoshop, som jag inte lärt mig än. Jag vet att man kan ta bort fula saker i bakgrunden ...

Idag kom "den blå boken" som Inger Becker (Ekbäckens stuteri) gör varje år. Den är helt fantastiskt rolig och intressant att läsa, och den innehåller allt från stuteriannonser till artiklar och reportage gjorda av olika människor. Det är en sådan där bok som man har liggande framme hela året och läser gång på gång. I den här årsboken finns en annons från oss med också för första gången. Tack, Inger! Du betyder allt för vår ponnyuppfödning!

Nu ska jag sätta mig ner i min favoritsoffa med en kopp te och sockerkaka och läsa vidare innan jag ska laga middag.

Första bilden

Min allra första bild tagen med den nya kameran! =) Lite för nära och utan att skakreduceringsfunktionen var inkopplad, och utan blixt också för den delen ... Men det blir nog bra till slut.

De flesta av mina elever är fortfarande på APU, så jag var effektiv under förmiddagen och rättade undan alla prov och sedan tog jag en långlunch. Då passade jag på att fylla på vatten till hästarna och gå en 70-minuterspromenad med hundarna på isen. Det kändes lite obehagligt till en början att gå på isen efter helgens drunkningsolyckor i mellansverige, men jag är rätt säker på att isen här är tillräckligt tjock för att bära mig i åtminstone någon vecka till. Vädret var jättebra och det var ingen skare på isen. Nu ikväll klippte jag klorna på hundarna och tittade igenom trampdynorna noggrant och de hade klarat sig bra.

Lightning har redan blivit bästis med sin lillebror, Love Story, fast han betraktar Jarrah som en ovälkommen gäst och jagar bort honom från höet, så jag har lagt ut hö i flera högar längre bort i hagen. Det är en riktigt stor hage med många träd så det är ingen större risk att Jarrah ska känna sig trängd. Jazz har full koll på vilka hästar som ska gå i vilken hage, och på morgonen både igår och idag sprang han iväg och skällde på Diskett för att hon är på fel ställe. Nu hoppas jag att han insett att hon ska vara där, för när han gör så måste jag förstås gå och titta så att det inte hänt något. Imorse låg hästarna kvar (förutom Morris som stod upp) och lyfte inte ens på huvudena när jag gick in i hagen för att titta på dem. Det har inte hänt något nytt med Diskett så hon får vara ute på nätterna ett litet tag till. Det är så fint och varmt väder nu att det inte skulle vara någon katastrof om fölet skulle råka komma ute heller, men det känns förstås bäst om fölningen sker inne och under uppsikt - särskilt då hon inte fått föl förut.

Kameran har kommit!

Och jag har lyckats lära mig hur man skruvar på objektivet, sätter i minneskortet och laddar batteriet ... Alla tusen-eller-nåt funktioner får jag väl lära mig allteftersom det behövs; nu måste jag ju först vänta tills batteriet är fulladdat. Sedan kommer jag att plåga er med massor av bilder - om det nu blir några att visa upp; det lär nog ta ett bra tag innan jag har lärt mig inställningarna.

Vår lilla digitalkamera får nog hänga med ett tag till för att användas på utflykter och promenader. Den nya kameran stoppar man nämligen inte direkt i fickan när man går på de långa skogspromenader som vi brukar göra. Fast man kan i och för sig ha den i väskan ... Kameran skulle tydligen vara tålig.

Vi ska snart lägga ut information på hemsidan om våra planerade kullar, och dessutom berätta om ett par andra kennlar som planerar att använda Jazz till sina fina tikar under året.

För er som är intresserade av att använda Lightning till sina ston kan jag meddela att vi snart kommer med mer information om språngavgift osv samt förhoppningsvis ett par nya bilder av honom, kanske tagna med den nya kameran :-)

Och idag regnar det ...

Vi har haft fullt upp de senaste dagarna med bland annat roliga skoterutflykter och promenader - men däremellan även en del nödvändigheter såsom hagbyte för Diskett (som nu går med de andra stona) och hingstfölen (som alltså går med Lightning från och med idag). Jag lät hingstfölen stå inne natten mellan igår och idag och verkade hovarna på dem innan de bytte hage. Det ser ut att gå bra för dem att gå med Lightning, men så är han ju också en väldigt snäll hingst. Diskett är boss i stohagen nu ... Det har inte skett några förändringar på hennes mage eller juver de senaste dagarna. Om jag får gissa så tror jag att hon kommer att gå över tiden. Det är rätt vanligt att stonas dräktighet varar lite längre när de ska föla tidigt på säsongen. Eftersom det blir hennes första föl har jag inga typiska tecken att titta efter heller - sådana som är specifika för just henne.

Igår gick jag en morgonpromenad på 1,5 timme med bara Jazz. Det är sällan jag går med bara honom, och han verkade lite förvånad från början; det var inte alls samma fart på honom som det är annars. Men det var också en av poängerna: Det var fortfarande lite skare på snön, och jag vill inte att de ska slita upp trampdynorna "i onödan" - hundarna är betydligt lugnare när de är en och en.

Till helgen är det utställning i Malmö, men vi ska inte dit pga avståndet. Det var på den utställningen i fjol som Smilla blev BIR-valp för första gången, så jag har mycket positiva minnen därifrån. Här uppe är det skitlångt till nästan alla utställningar ... Jag funderar på att rabiesvaccinera hundarna så jag kan visa dem utomlands också, för det blir ingen större skillnad i avstånd. Det blir knappast nu i sommar i vilket fall som helst, för jag tror inte att jag kommer att vilja åka så värst långt när magen är som störst - och inte heller när bäbisen är alldeles nyfödd. Dessutom har vi ju förhoppningsvis valpar i sommar; jag tror att Philip längtar lika mycket som jag efter valpar, för han pratar mycket om det, tittar på våra gamla valpbilder och i böcker osv. För ett par månader sedan studerade han sin barbiedocka, som har lockigt långt ljust hår, och så sa han allvarligt: "Mamma, jag har inte tjejhår". Jag förstod att han insett likheten mellan sig själv och barbiedockan, så jag sa: "Nej, du har ju pojkhår", och med det var han nöjd ... Han är väldigt noggrann med att man inte får skratta åt honom sådana gånger. Jag kan liksom inte ge mig till att klippa bort hans ljusa lockar, så de får nog hänga med ett tag till.

Nu ska jag ladda inför att träna ben!

Soligt

När dimman försvann framåt förmiddagen blev det så där soligt att det nästan var svårt att titta utan att bli bländad av snön. De tre största barnen åkte iväg på en fotbollsturnering redan på morgonen, så jag och Patrick tog med oss Philip ut på en skotertur utan hundar. Vi har inte köpt någon ledkarta än, men vi hade tur och hittade en jättefin led som vi åkte längs en lång bit. Om det är fint väder imorgon också ska vi följa den igen.
Vi har köpt en till skoteroverall till Philip. Han tycker att det är roligt med fina kläder. Själv köpte jag också lite nya kläder häromdagen, men fullt lika roligt som Philip tycker jag inte att det är med nya kläder - särskilt inte nu när jag måste gå på mammaavdelningen ... Jag hade föresatt mig att köpa några nya byxor också, men jag hittade ingenting jag gillade, så jag köpte en kjol i stället. Jag som aldrig har kjol annars! Dessvärre hittade jag inga matchande skor vilket alltså innebär att jag nog får ha jeans ett tag till. Vanliga jeans, som är lågt skurna, kan man ju ha rätt länge när man är gravid - även om jag nu måste knäppa upp den översta knappen när jag sitter ner.

Disketts juver ändrar sig lite hit och dit - ibland är det större och ibland mindre (vilket är helt normalt). Hennes mage har sjunkit ner lite, men den är fortfarande oroväckande liten. Småhingstarna ska snart få byta hage. De har börjat få vårkänslor nu, och jag vill inte riskera att de ska betäcka något av ungstona. Diva har inte börjat löpa än ... Jag har anmält Smilla och Jazz till två inofficiella utställningar och en officiell, dock inte till Boden eller Skellefteå. Diva hade jag ju inte tänkt visa nu i vår eftersom vi planerat att hon ska paras, men väntar hon länge till med att löpa så får hon nog vara med längre fram i vår hon också. Det är bara så svårt att hinna med att visa tre hundar på samma utställning ... Nog för att jag gjort det flera gånger förut, men det är ingen höjdare, tycker jag. Kom plötsligt att tänka på att Sarah brukar ha betydligt fler hundar än så med sig på utställningarna, och hon klarar minsann av att visa alla sina ... Vad mesig jag känner mig nu! Ha ha!

Vi väntar tillökning

Så här lagom till vårens ankomst tänkte jag passa på att berätta att vi under den kommande sommaren väntar tillökning i familjen, och den här gången är det inte föl och valpar jag menar. Mina kolleger och elever har vetat om det rätt länge vid det här laget; det är ju lite svårt att dölja utan ytterkläder. Eftersom jag i detta sammanhang räknas som ”gammal” (37 år) har jag redan varit på två ultraljud, varav det senaste var idag. Jag var inte orolig inför det här ultraljudet eftersom det förra visade en frisk och välskapt bäbis, så det kändes heller inte så hemskt att Patrick inte kunde följa med eftersom han jobbade.

Ultraljud tar i normala fall ungefär tjugo minuter, och barnmorskan brukar upplysa om antal foster, hur fostret ligger, att hjärtat ser ut som det ska och att det inte ser ut att finnas några avvikelser i övrigt på foster eller moderkakans läge. Sedan dateras fostret och man får ett datum för beräknad förlossning innan man slutligen får en bild eller två i sin hand och glad i hågen lämnar sjukhuset.

Idag blev det annorlunda.

Bäbisen låg så man såg den i profil, och själv tyckte jag att det såg ut att vara någon konstig ”bulle” längst bak på rumpan, men eftersom jag inte är någon expert väntade jag en stund innan jag frågade barnmorskan om det verkligen skulle se ut så där. Och, till min stora fasa, svarade hon att hon också tyckte att det såg konstigt ut. Konstigt? Vad innebär det egentligen? En missbildning? En tumör? En vidhängande men outvecklad siamesisk tvilling? Jag kände hur kraften långsamt försvann ur min kropp, och jag var glad över att jag låg ner. Barnmorskan tittade från alla möjliga håll och vinklar, och till slut sa hon att hon skulle tillkalla läkare för att få en ”second opinion”.

Det dröjde innan läkaren kom och under tiden övergick barnmorskan till att granska bäbisens hjärta både länge och väl. Till sist var jag tvungen att fråga om hjärtat såg normalt ut, och hon sa att hon skulle vänta och höra vad läkaren sa och att det var svårt att se eftersom fostret rörde sig hela tiden och dess hjärta därför slog så snabbt. Jag blinkade många gånger för att tvinga bort tårarna utan att störa undersökningen och stirrade sedan stint in i bildskärmen för att försöka se vad som kunde tänkas vara så avvikande att barnmorskan ägnade en så lång stund åt bara hjärtat.

Sedan kom då läkaren. Även hon tittade länge – så länge att jag var helt övertygad om att det inte bara var ett fel utan en hel mängd fel på min pigga lilla bäbis som sparkar så mycket hela dagarna att jag inte förstår när han eller hon egentligen sover. Så frågade hon barnmorskan om det var på den högra sidan (av hjärtat) som hon trodde att något var avvikande och barnmorskan sa att det var det. Läkaren gick igenom hela bäbisen flera gånger och mätte huvudet och förde ett lågmält samtal med barnmorskan och indirekt med mig: ”Inga tecken på ryggmärgsbråck” (jag hade förstås ingen aning om att de ens misstänkte det), ”normal huvudform, inga avvikelser på hjärnan, inga avvikelser på ryggraden”. Och till sist: ”Jag ser inga tecken på några fel, men …” Och här skulle domen alltså komma: ”Jag vill att du kommer tillbaka om två veckor för att vi ska kunna titta en gång till. Det är så svårt att avgöra på foster. Men det är förmodligen inget fel.” Anledningen till den extra knölen vi sett på rumpan förklarades med att bäbisen legat så att vi såg det bortre lårbenet samtidigt som det främre. Jag fick en ny tid och tre fina bilder i profil med mig hem, gick ut och flyttade bilen till en annan parkering - parkeringstiden hade gått ut för länge sedan – och inte förrän jag pratade med Patrick i telefonen kom tårarna på nytt. Patrick hade lunch då och kom och tröstade mig och sa de rätta sakerna, så jag samlade mig efter några minuter och lyckades med svullna ögonlock och röd näsa uträtta de andra ärendena jag hade kvar innan jag skulle åka hem.

Så nu har jag två veckor framför mig med ett förmodligen inget fel och den gnagande tanken att man kanske inte ska utmana ödet ytterligare en gång när man redan har fyra friska vackra barn …

Och så har jag tre bilder på en söt bäbis i profil.

Söndagmorgon

Philip och Felix har redan hunnit leka ute en bra stund, och ändå är klockan bara 9.40. Jag har eldat två brasor i pannrummet och gett hästarna vatten (samt tagit några kort och gett Philip och hundarna frukost).
Music och Melody.

Den här dagen började inget vidare. Jag hade skitont ända ner i lungorna redan när jag vaknade strax före sju, och inte känns det bättre nu heller. Patrick jobbade natt, och han blev beskjuten i bilen precis när han körde ut ur polisgaraget nu på morgonen, men han skadade sig i alla fall inte (fast han fick förstås köra hem utan sidoruta på förardörren de 6,7 milen från Östersund; tur i oturen att det bara är ungefär tre grader kallt). Kanske var det någon som trodde sig kunna fixa så det blev en polis färre i stan ... Sidorutan befinner sig i ungefär en miljon delar utspridda inne i bilen, så nu vet jag vad jag ska göra framöver dagen. Eller är det kanske en lämplig sysselsättning för något sportlovsledigt barn? ;) Kanske vi får hjälpas åt, i alla fall. Jag undrar om man egentligen borde lämna in bilen för undersökning? Men vi behöver båda bilarna och kan inte vara utan den ena ...

Hästar, hundar och skotrar

Bild från idag på Patrick och Diva. Hon åkte en liten stund med Patrick, men den längsta biten satt hon mellan mig och Sebastian. Jag tror hon tyckte att det kändes tryggare än framför Patrick ... Hon satt helt stilla och vilade med huvudet mot Sebastians arm. De andra hundarna sprang efter skotrarna. De hade tillräckligt med energi för att busa även när vi stannade för att prata och fika.
Lightning med pinne i munnen och Diskett bakom sig.

Idag var det inte lika fint väder som igår, men helt okej ändå: runt nollgradigt, vindstilla och så gott som uppehåll. Lightning och Diskett stod inne i stallet i natt för jag skulle verka dem direkt på morgonen. Efter verkningen longerade jag Lightning en stund med sadel och träns, och han var jättesnäll. Nästa gång får nog Felix rida en stund också. Medan jag var i stallet var barnen ute och åkte skidor. Den kommande veckan ska jag göra iordning fölboxen till Diskett - hon har börjat få juver nu.

Efter lunch åkte vi ut med skotrarna. Jag lyckades köra fast på ett ställe men tog mig lös med hjälp av Sebastian och backen på skotern (Patrick var på väg till mig med hundarna i bilen just då och såg inte mitt lilla missöde). Simon och Felix tolkade hela vägen med slalomskidorna och var superduktiga. Bitvis är det så mycket vatten under snön att det nästan liknar vattenskidåkning. Det känns lite farligt, men jag tror inte att det är någon fara med istjockleken - fast jag vågar faktiskt inte stanna på de värsta ställena, om inte annat för att det är svårt att ta sig därifrån igen.

Jarrah fick en helsyster idag på Ekbäckens stuteri: grattis! Det är hans mammas första stoföl efter tre hingstföl på raken, och jag tror inte att jag har alltför fel om jag gissar att hon inte kommer att bli till salu ... Fölet är e. Heniarth Yarra-Glen (ägd av Heniarth stud, men har stått två säsonger på Ekbäckens stuteri) u. Ekbäckens Jasmine - Twyford My Man. Det föl som Morris har i magen är också e. Heniarth Yarra-Glen. Jag tror jag har bestämt vad det fölet ska heta - åtminstone om det blir ett stoföl.

Sportlov!

Vecka 10 är det sportlov här, men vi tjuvstartade med en skoterutflykt till Gällö idag. Hundarna fick inte följa med eftersom det är för långt (1,5 mil enkel väg). Morgonens moln försvann på förmiddagen, och sedan hade vi strålande sol ända till sent på eftermiddagen. Det droppade från taken och solen värmde verkligen för första gången i vinter.
Philip (som fixar lite med munnen på bilden - han gillar inte när jag tar kort på honom, men han tittar gärna på bilderna efteråt) och Jazz (som ser lite lätt plågad ut, men SÅ hårt höll faktiskt inte Philip i honom).
Jazz, Philip och Tjejen. Philips nya skidor till vänster i bild (och min skugga på Jazz - snyggt va ...). Philip tycker att det är roligt att åka skidor, men han orkar bara åka i fem-tio minuter åt gången innan han måste ta av sig dem och göra något annat en stund. Som tur är kan han i alla fall ta av sig skidorna själv.
Patrick och skotrarna innan alla moln var borta. I packboxen (som är öppen på bilden) hade vi det obligatoriska fikat - för vad är väl en skotertur utan fika!?! ;) Efter att vi kom hem satt vi ute ända tills det kom några envisa moln som skymde solen - men då var det ändå middagsdags.

Igår beställde vi en ny kamera: en digital systemkamera, Pentax K10D (med objektiv). Dessutom passade Patrick på att beställa en ny mobil. Dumt bara att vi inte kom oss för att beställa grejorna tidigare, för nu hinner de inte komma förrän kanske vecka 11. Det hade varit så kul att ha den nya kameran under sportlovet ... Jag har haft så svårt att bestämma mig för vilken kamera vi skulle köpa, för jag kan ingenting om kameror, och särskilt inte om systemkameror. Batteritiden är i alla fall längre än i vår digitalkamera! Det enda som känns gruvsamt nu är att lära sig den nya kameran. Inte för att jag är sämst i världen när det gäller tekniska saker, men jag är väldigt långt ifrån bäst också.

Imorgon ska jag verka hovarna på ett par hästar innan Patrick vaknar (han jobbar natt) och sedan ska vi åka ut allihop inklusive hundarna. Vädret ska bli bra enligt prognosen. Inte för att den brukar stämma, men man kan ju alltid hoppas!